Ny singel från Panic! At the Disco

Låten är "Nine in the Afternoon", tagen från kommande albumet Pretty. Odd. som släpps 25:e mars 2008 enligt Wikipedia (exakt när det kommer till Sverige vet jag inte).

Det är en gladlynt singel på sedvanligt Panic!-vis, med stråkar och hela köret. Hörde låten idag på TV och min första tanke var att det nya albumet kommer att fungera som deras debut, ett väldigt lättsmält album med ett lager genuin poppoesi att dechiffrera. De som aldrig har gillat Panic! lär inte göra det nu heller och fansen som gillade den mörka stämningen på debuten lär bli aningen besvikna på denna singel, men hur albumet är som helhet kan bara tiden utvisa.

Pretty. Odd. är egentligen deras tredje album, om man ska tro intervjuerna där de skrotade alla planer inför andra albumet och började från scratch. Det märks på den här singeln som är, vilket jag tidigare har nämnt, väldigt lättsmält men denna gång på ett glatt vis.

Just nu går låten på repeat i mitt rum och lär göra det i en eller två veckor till om inget annat intressant hinner hända på popfronten av musikvärlden.

"Picking up things we shouldn’t read / It looks like the end of history as we know
/ It’s just the end of the world"

Recension: Neutral Milk Hotel - In The Aeroplane Over The Sea

Titel: In the Aeroplane Over the Sea
Utgivningsår: 1998
Genre: Neo-psychedelia / Lo-fi

Neutral Milk Hotel (NMH). Jag skulle kunna dra hela deras historia för att alla verkligen ska förstå deras storhet, men sådant är onödigt. Det folk egentligen bryr sig om är att denna grupp var aktiv under 90-talet, ända från början till slutet då medlemmarna gick olika vägar. Jeff Mangum, sångaren och låtskrivaren i NMH, har i diverse intervjuer pratat om allt han ser. Den som inte känner till musiken han har gjort skulle tro han är galen. Och kanske är han det. Texten som genomsyrar In the Aeroplane Over the Sea handlar om Anne Frank, till viss del, men även allt annat som finns mellan jord och himmel. Ena sekunden studerar vi hur en flicka föds och begravs levande, den enda flicka som han någonsin kunnat älska. Kort efter får vi en aning kryptisk men tilltalande uppmaning i refrängen till "Holland, 1945";

"But now we must pick up every piece / Of the life we used to love / Just to keep ourselves / At least enough to carry on"

Det är ett magiskt moment. Låten gör en tvärvändning och får plötsligt en mening. Melodin förändras däremot inte drastiskt, den extremt förvrängda gitarren duellerar fortfarande mot en ren, akustisk gitarr och det enda som läggs på är ett blåsinstrument. Men det hindrar inte låten från att bli tusen meter djup. Texterna sviker en aldrig och kompositionerna är lika underbara hela albumet igenom. "Oh Comely" är höjdpunkten på albumet, någonstans mot slutet av låten kan man tro att någon har dött. Mitt i allt vill låten att man ska betrakta en begravning, där man ännu en gång kan dra paralleller till Anne Frank genom texten.

"And I know they buried her body with others / Her sister and mother and 500 families / And will she remember me 50 years later / I wished I could save her in some sort of time machine"

Direkt efter drar "Ghost" igång, i nästan samma tempo som "Holland, 1945". Det är otroligt hur albumet hålls ihop trots all energi som vill slita isär hela sammansättningen och kasta ut alla lyssnare på dansgolvet. Men det blir aldrig så pass koncentrerad energi, på något vis sipprar energin ut ur högtalarna och in i rummet. Det blir aldrig någon drastisk ändring eller något riktigt crescendo. Låtarna lullar på på ett väldigt trovärdigt sätt utan att stressa.

Men allt gott har ett slut. Efter ett ha öppnats helt fantastiskt med "The King of Carrot Flowers Pt. One", vars enkelhet skulle få även den mest komplicerade lyssnaren tårögd och nostalgisk, och gått igenom diverse dödsrelaterade ämnen, kommer ett slut. "untitled", mellanspåret mellan "Ghost" och "Two-Headed Boy Pt. Two", låter som en cirkus. Med säckpipor och pompa. Därefter förflyttas man av ett oljud till slutspåret, "Two-Headed Boy Pt. Two". Där finns en av de absolut bästa verserna någonsin, något som verkligen sammanfattar våran resa genom denna värld;

"Brother see we are one and the same / And you left with your head filled with flames / And you watched as your brains fell out through your teeth / Push the pieces in place / Make your smile sweet to see / Don't you take this away / I'm still wanting my face on your cheek"

Det är mer kryptiskt än någonsin förut, ens tankar förs onekligen till Howlin' Rain och Comets on Fire, eller Six Organs of Admittance. Och med det lägger alla ner sina instrument, efter en resa som man vill göra varje dag. Det är vackert, det är grymt. Ett viktigt kapitel i lo-fi/psychedelia skrevs någon gång under nittiotalet.

Betygssystemet är härmed borta

Och en ny blogg ser dagens ljus...

Eftersom jag inte kan vänta tills jag är utbildad kulturjournalist (vilket lär hända tidigast om fem år), så tänker jag nu starta upp en blogg där jag recenserar diverse skivinköp. Det här gör jag endast av rent nöje, eftersom jag tycker det är kul att analysera diverse medier. Dessutom kan det vara bra att ha en blogg utan personliga saker, och så kan man testa vad man verkligen går för.

Ett "litet" hobbyprojekt, kan man väl kalla det. Så här kan det tydligen gå då man är vaken tre på natten och är väldigt trött.