Prefuse 73 w. School of Seven Bells - The Class of 73 Bells

Shoegaze är bäst, särskilt om man blandar det med Prefuse. Prefuse är kung.

Akeboshi - Akikaze No Uta

Så otroligt vacker låt, och för att göra det enkelt för er så lånar jag översättningen från beskrivningen av låten:

I have a little more spirit than some people, and I seem to worry you a lot
For one reason or another, you've coldly let go of my hand
And from here, nothing I say, nothing at all, can change this
you're tearing me down
you're tearing me down
Before long the fire will go out, and around here, loneliness and listlessness will remain
Still, if I go along on my journey, I'll realize, late at night...rain
it keeps me calm, it keeps me calm, it keeps me walking

coz i know you're never gonna stay so long

Before long, it will start to rain
That's right, again today I'll be alone and left behind
so long It will start to rain on this town
That's right, again today I'll be alone and left behind in the same season

you ain't gonna stay.
you ain't gonna stay.
so long ...someday I will, so long　...I keep walking
so long ...someday I will, so long　...I keep walking

you ain't gonna stay.
you ain't gonna stay.
you ain't gonna stay.

Alla creds går till den som laddade upp låten!

En aspekt som helt gått mig förbi...

... är denna: Klicken här!

Vad händer om alla pengar blir digitaliserade? Läs och beakta, ty detta kan vara morgondagen om alla sitter tysta och tittar på. Säger inte att man måste tycka som jag och undvika att det händer, men det är bra om folk är medvetna vad de inte protesterar mot.

På en lite ljusare punkt så upptäckte jag just Brazil. Helt underbara! De släppte dessvärre bara två skivor och finns inte längre, så jag tänker inte ens försöka få tag på skivorna lagligt.

... okej då, jag är en sucker för musik. Jag kommer att köpa det inom en snar framtid. Men jag förstår inte varför folk drar paralleller till At The Drive-In, grupperna är så långt ifrån varandra som man kan komma. Åtminstone i mina öron.

Gratis musik är aldrig fel, REDISCOVER!

Gratis debutalbum!

Så ska det se ut! Bandet gör extremt härlig musik och en av deras låtar återfinns på julsamlingen som jag satte ihop. Jag uppmanar folk att lyssna! Gillar ni det, så sprid. Gillar det jättemycket, så köp! Var en del av det nya sättet att lyssna på musik och livnära en industri på det sätt som den borde livnäras; genom att köpa det man gillar.

The Eclectic Christmas Mix of 2008

Som egentligen inte alls är särskilt 2008. Men jag tänkte dela med mig lite av min personliga julstämningsmusik som alla kan tänkas ha lite skoj med. Här finns punk, rock, lite metal, en gnutta jazz, lite klassiker, banjo, elektroniska låtar... ja, det mesta. Alla med ett gemensamt tema: vinter, jul och nyår!

Låtlista:

1.Celtic Woman – Carol Of The Bells
2.The Octopus Project – Bees Bein' Strugglin'
3.BENNIE K – The Christmas
4.MC Lars – Gary The Green Nosed Reindeer
5.Gatsbys American Dream – Saint Nicholas
6.A Change Of Pace – Christmas On The Coast
7.The Vandals – My First X-mas (As A Woman)
8.Standstill – I Saw Daddy Kissing Santa Claus
9.Sufjan Stevens – The First Noel
10.Fleet Foxes – White Winter Hymnal
11.Sufjan Stevens – Christmas In July
12.Dave Mellilo – All I Want For Christmas
13.Bright Eyes – God Rest Ye Merry Gentlemen
14.Daphne Loves Derby – Have Yourself A Merry Little Christmas
15.Sufjan Stevens – The Winter Solstice
16.Celtic Woman – Let It Snow!
17.Death Cab for Cutie – Christmas (Baby Please Come Home)
18.Brazil – Cities Made Of Snow
19.Sufjan Stevens – I Saw Three Ships
20.Jason Gleason (Of Further Seems Forever) – Sleigh Bells And Wine
21.Sufjan Stevens – Jingle Bells
22.Diana Krall – Jingle Bells
23.Gatsbys American Dream – Christmas Time Is Here
24.Sufjan Stevens – The Friendly Beasts
25.BEDlight For BlueEYES – Christmas Song
26.Diana Krall – Santa Claus Is Coming To Town
27.Via Audio – Presents
28.Hot Rod Circuit – Happy Xmas (War is Over)
29.Sufjan Stevens – Angels We Have Heard On High
30.Death Cab for Cutie – Brothers On A Hotel Bed
31.The Deadly Syndrome – Winter In You
32.Sufjan Stevens – Get Behind Me, Santa!
33.Spitalfield – It's Cold Out There
34.Down To Earth Approach – Stay
35.Jenny Wilson – Those Winters
36.Sufjan Stevens – Star Of Wonder
37.Rediscover – Not Giving In
38.Tyler Read – January
39.Akeboshi – white reply
40.Animal Collective – Fireworks
41.The Twilight Sad – Cold Days From The Birdhouse (EP Version)
42.Death Cab For Cutie – The New Year
43.The Octopus Project – Queen

Länk: The Eclectic Christmas Mix of 2008

Ursäktar storleken. Vill någon ha en enskild låt så är det enkelt fixat genom MSN. Fråga bara i kommentarerna efter min MSN!

Och förlåt, kära skivbolag, men när jag hör så här bra musik så får jag sådan lust att dela med mig. Eftersom det är jul så borde väl inte det göra er sura, eller? Har låtit taggarna vara som förut, så folk lätt kan se från vilka album låtarna kommer. Jag ber dessutom lyssnarna om ursäkt eftersom spår 6, Christmas On The Coast, saknar tio sekunder och slutar ganska abrupt. Men om ni vill ha hela spåret, så köp A Santa Cause 2 för all del! De flesta av punk- eller rocklåtarna i den här samlingen kommer från antingen Taste of Christmas eller A Santa Cause 1/2.

Lagbok, vad är det?

Något som inte Sveriges politiker läst, tydligen.

3 § Anteckning om medborgare i allmänt register får ej utan hans samtycke grundas enbart på hans politiska åskådning.

Varje medborgare skall i den utsträckning som närmare angives i lag skyddas mot att hans personliga integritet kränkes genom att uppgifter om honom registreras med hjälp av automatisk databehandling. Lag (1988:1439).

Nu är jag inte helt 100% insatt i juridik, men det här påvisar bara att de nya lagarna faktiskt är ett brott mot våra rättigheter, enligt svensk lag.

Trevliga grejer

Hej och hå, nu ska staten kolla vem vi ringer!

För det finns verkligen skäl att tro att Sverige kryllar av terrorister och brottslingar som vill underminera den rättvisa demokrati som Sverige, och Europa i helhet, byggt upp under så lång tid.

Varför göra på det här viset, kära styrande med på tok för mycket makt? Skyll inte på EU! För ni kan stå på er. Vill majoriteten av EU inte införa dessa lagar så behöver ingen göra det. EU är ett samarbete, inte en superdiktatur (nu har jag skapat det ordet!) som gör alla länder till ett. Fast det börjar onekligen gå åt det hållet.

Jag funderar på att flytta till Kanada eller något annat trevligt ställe som faktiskt lyssnar på folket. Dessa galna lagar som slängs hit och dit utan att ta hänsyn till vad folket vill är mer än vad jag klarar av. Det äcklar mig.

Eller nej, det får mig att tänka på Radiohead - Fitter Happier. En låt som är epitomet av det nuvarande styret som riktat in sig på att hålla koll på allt som människor gör. För vi vanliga, dödliga kan inte leva utan ett pekfinger som visar exakt vad vi ska göra.

A pig,
In a cage,
On antibiotics.

Fili O (so cool) - portal into the minds

Gratis musik kan väl ändå inte vara bra? Men jo, det är den. Ruggigt bra, dessutom. Både VFSix, som jag tipsat om tidigare, och Fili O är extremt bra exempel på hur musikindustrin skulle se ut om skivorna inte kostade ett piss. Mycket annorlunda? Nepp!

Passion Pit - Sleepyhead

Så underbart. Musik som ger mig öronorgasm på hög nivå!

I has been challenged

Maiken utmanade mig. x3

jag kommer från: Kalix
jag är just nu: Tvättbjörn
hur gammal är du: 17
tycker du om någon just nu: Nej
om sex månader är jag: Mest troligt inte längre oskuld
gröna eller röda äpplen: Röda
vem ringer du när du är arg/ledsen: Amanda
gillar du golf: JAAA!
vilken tid gick du upp idag: 07:52
har du sovit i din egna säng inatt: Ja
har du strumpor på dig nu: Ja, men ena har hål, så till 7/8 har jag på mig strumporna
hur svarar du i telefon: "Hallå...?"
är du ensam nu: Nej, i princip hela min förbannat (älskade) klass finns runtom
vad ska du göra ikväll: Yiff!
vad gör du imorgon: Yiff...?
var vill du bo när du blir stor: Vid havet <3
är det okej att gråta: Ja, för tusan!
när grät du senast: För ungefär en månad sedan.
vilken årstid tycker du bäst om: Vintern.
laddar du ner musik och film från Internet: Jupp.
vad skulle du göra om du vann en miljon: Ingen aning. Tror jag skulle ge bort hälften till diverse djurfonder. Sedan skulle jag köpa en massa kul för kanske 50.000:- och lägga undan resten till studier och min framtida musikaffär.
bär du glasögon eller linser: Nope
tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nope!
när går du upp ur sängen på en helgmorgon: Ibland aldrig, finns så mycket som man kan göra i sängen. Läsa, spela, bara fantisera... men jag vaknar vid tiotiden. =D
har du piercing: NOPE
vill du gifta dig: JUPP! Att gifta sig med en redig kille vore inte helt fel.
vill du ha barn: Ja. Adoptera. <3
solar du ofta: Nej
är du bra på att laga mat: Sådär
gillar du att dansa: Ja, jag älskar att dansa. <3
är du flygrädd: Jupp
hur vig är du: Hyfsat, åtminstone så vig som jag vill vara...
vad dricker du helst när du är törstig: Vatten
vilken är din favoritglass: 88:an
tror du på ett liv efter döden: Nej, jag tror på kretsloppet som innebär att atomer bildar entiteter.
tycker du om sushi: Vill smaka.
vad äter du helst när du ser på film: Mackor eller choklad. <3
lever dina föräldrar tillsammans: Juppjupp.
vad heter du i mellan namn: Tage Mats Bjarne Johansson
är du morgon eller kvällsmänniska: Kvällsmänniska.
vilken ögonfärg har du: Grönblå, mest grön.
vilken hårfärg har du natuligt: Mörkbrunt...?
vilka hårfärger har du haft: Mörkbrunt...?! Oh, var ganska blond när jag var liten.
har du någon gång gråtit dej till sömns: Jupp.
biter du på naglarna: För ofta.
är du beroende av något: Musik och att vara kreativ. Jo, och dagdrömmar.
hur ofta tränar/motionerar du: Aldrig, förutom när jag dansar på dansmattan eller vandrar omkring för att få inspiration.
senaste låt du hörde: Protest the Hero - Fear and Loathing in Laramie (Så, jävla, bra!)
vad gör du på helgerna: Lyssnar på musik, softar, är kreativ och skuttar runt med kompisar på de gröna fälten i den virtuella världen, och ibland i verkligheten. Ganska ofta i verkligheten. ÅÅÅH! Och sjunger gör jag också. Massvis. xD
brukar du bädda sängen: Aldrig. Jag ska ju ändå sova i den!
hur många timmar sover du om nätterna: 6-7. Blir trött om jag sover mer.
senaste bok: "Wuthering Heights"
har du kysst någon under den senaste veckan: Nepp. Jag har aldrig kysst någon. ^^'
vad var det senaste du sa: "Så, jävla, bra!"
önskar du att du bodde någon annanstans: Inte för stunden, nej. Man tar livet som det kommer.
vem kramade du senast: Amanda
saknar du någon nu: Pehr och Amanda
hur många lampor har du i ditt rum: Sju.
vem ringde dig senast: Michel
gillar du att slåss: Nej, men brottas är kul! ;)
vad är du allergisk mot: Äpplen/päron, pollen, pälsdjur, parfymer, sågspån/trädamm
var du glad igår: Ja. =D
vad är din favoritfärg: Mörk gul, sådär lite smutsigt gul. Olivgrön kanske, till och med.
sminkar du dig: Nej. =D

Anna Ternheim: Leaving On A Mayday

Underbart underbar skiva som äntligen damp ner i min brevlåda! Särskilt singeln som följde med den limiterade utgåvan av albumet. Escape Into My Arms kan mycket väl vara Annas absolut bästa låt hittills. Tro mig, så bra är den.

Ja ni, hur har de tänkt...

Läste sammanfattningen om den nya IPRED-lagen och såg det här: "Propositionen innehåller också nya regler om förbud att tillverka produkter som kringgår tekniska åtgärder som skyddar upphovsrättsligt material."

Det betyder indirekt att man inte får kopiera en skiva till datorn och konvertera till MP3 om skivan har ett skydd. Så, man måste köpa skivan två gånger om man över huvud taget vill ha den i MP3-spelaren. De tvingar oss att välja antingen det ena eller det andra, vilket inte känns särskilt mysigt. Det kommer att göra så jag slutar köpa musik och vänder mig till musikerna som ger ut sin musik gratis eller som har eget skivbolag, som inte sysslar med en massa skydd på sina skivor. Sedan ska vi se vilka artister som lever längst.

Jag kan ha missuppfattat något, men då skyller jag på formuleringen.

Källa

Moving on

Hupp, Fallout 3 får nog ta och vänta lite. Spelade ut det idag och fick ett slut på historien, vilket gör mig väldigt motstridig att plocka upp spelet igen för en andra genomkörning. Det skulle förstöra stämningen, så i väntan på att Fallout 3-suget ska komma tillbaka så har jag tagit tag i Eternal Sonata på riktigt. Cirka 40% av spelet är avklarat nu, om man ska gå på huvudhandlingen. På onsdag är det dags för skolan igen. Hade hoppats på att få det avklarat så inte spelandet påverkar läxläsningen, men det är nog att vara på tok för hoppfull.

En tråkig liten detalj är att Eternal Sonata gjordes mycket enklare i den engelska versionen än i den japanska. Varför, om jag får fråga? Allting känns så löjligt enkelt så det inte ens är kul att spöa bossarna. Man ska inte kunna spela ett spel en hel dag och bara dö en gång. Då är det något som är väldigt fel.



Oh well, spelet lär mig ganska mycket om Chopin. Och soundtracket, komponerat av självaste Motoi Sakuraba, som även har hand om stora serier som Tales of och Star Ocean, sviker inte. Ibland måste man stanna upp för att ta in den ljuva grafiken som ackompanjeras av ett ruggigt vackert stycke musik. Designen är det verkligen inget fel på.

Fallout 3

Huvudhandlingen snart avklarad, hälften av de "snälla" sidouppdragen kvar, 75% kvar av kartan att utforska och massvis med småsaker som jag inte hunnit med. För att inte tala om sluten som finns i massupplaga. Skaffade spelet i torsdags, 25 timmar speltid har jag hittills lagt ner. Går det att säga något mer? Precis min typ av spel!

Eucalyptus - The Deadly Syndrome

Musik blir ta mig tusan inte mycket bättre än såhär. Den här gruppen rekommenderas stenhårt.

Racoon - Close Your Eyes

Mats lyssnar på musik med ett lätt radiosound? Jupp! Jag är inte helt omänsklig. Är texten nog intressant och arrangemangen någorlunda originella så lyssnar jag gärna, oavsett genre.

Motown! \o/

Igår lyckades jag lämna bakom mig ännu ett fall av obesvarad kärlek. Det var lite småtungt, men jag överlevde. Och vad passar bättre efter något sådant än lite hederlig gammal soul från 60-talet och framåt? Jag talar inte om något mindre än skivbolaget Motowns underbara utbud.

The Marvelettes, Shanice, Jimmy Ruffin, Diana Ross... MUMS! Klad Mats. Och solen skiner också. =D

Amelie från Montmartre

Eller Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain är nog en av de mest klockrena vitaminpillren som finns. Humorn är helt enkelt för charmig och alla dessa iakttagelser som hon gör... wow. Hade Amelie funnits på riktigt så hade vi nog haft en del att diskutera.

Vill man se en varm film som inte är lik någon annan och som galant dansar runt klichéer så behöver man inte leta längre än så här. En mindre charmig, inte riktigt lika bra film med samma skådespelare är Tillsammans Är Man Mindre Ensam och en annan film med dylika iakttagelser är Everything Is Illuminated. Alla tre skulle jag lätt kunna se i ett. Först Tillsammans Är Man Mindre Ensam, just för att den är lättsmält och får en startad, sedan Amelie Från Montmartre för att verkligen få myset fulländat, och sedan avslutar man med Everything Is Illuminated, just för att den är lite smådyster men ändå riktigt gripande och charmig på sitt udda vis.

Yummie. Precis min typ av filmer.

Concession, Concession, Concession!

Varje tisdag och fredag är himmelriket för mig och det här är verkligen Concession då det är som bäst: Concession, Concession, Concession! \o/

Åtminstone dramatiken. Sedan finns det även underbar humor som tyvärr inte får skina på just den här sidan.

De- Loused in the Comatorium - Berättelsen?!

Trodde aldrig jag skulle hitta den, men hör och häpna, här är den: Klicken här för teh bok

Den är inte särskilt lättläst men den ger en klarare bild av exakt vad det är som Cerpin Taxt ser då han ligger i koma, och man får en helhetsbild av hur det ser ut där han står när han tänker ta självmord. Intressant läsning om man gillar albumet, i alla fall. =)

De-Loused in the Comatorium

Har ingen aning åt vilket håll jag ska ta den här bloggen. Borde jag börja skriva om lite mer allmänna saker, kanske till och med allt som intresserar mig? Privata livet kommer att blandas in väldigt lite i alla fall. Det enda som kan tänkas komma från privata livet är intressanta iakttagelser. Så...

Välkommen till en blogg som verkligen har variationen i fokus. Många av mina tankar kommer att spillas ut här och, tja, det är väl det.

Vi kan väl börja med min syn på The Mars Volta: De-Loused in the Comatorium. Något med det här albumet är extremt tilltalande. I grund och botten handlar det om en kompis till bandet som tog självmord för att en från deras förra band verkligen drev honom till vanvett. Åtminstone om man får tro ett av spåren på deras EP. Hela resan börjar med en överdos av någon typ av drog blandat med råttgift, vilket gör att han hamnar i koma. Sedan får man följa hans upplevelser genom skivans gång. Man får en helt ny syn på hur vi egentligen uppfattar saker. För, allt som allt, så är lyriken i The Mars Voltas låtar 100% flum. Många gånger har de inte ens någon mening, så man får skapa sig en egen. Det är där som det intressanta kommer in. På sista låten så har denna man vaknat upp ur sin koma och tycker inte alls om världen, så han tar självmord. Hur kommer det sig? Exakt vad i det han såg har gjort honom så pass missnöjd med världen?

Det är upp till lyssnaren att lista ut. Den här skivan är helt underbar just pga den aspekten. Hela resan kan tolkas hur man vill och arrangemangen lockar fram knepiga tankar. Jag själv är inte missnöjd med världen efter den här resan, däremot så börjar man fundera hur djupt man kan gå in i en människas psyke utan att bli galen. Jag fick nämligen mardrömmar av skivan.

Revival!

Bara för att jag fick lust. Bloggen har varit död nog länge och nu har jag massvis att dela med mig av. Vi kan börja med The Sound of Animals Fighting: The Ocean and the Sun. Helt underbart album som ligger mig väldigt nära just nu. Första lyssningen var öronorgasm, andra lyssningen fick mig att upptäcka de otroligt fyndiga trumkompen och en tredje lyssning borde resultera i ytterligare örongodis. Har en känsla av att det finns flertalet riff som mot slutet av Cellophane. Den låten är väldigt schizofren, inte helt olik Blessings Be Yours Mister V. Men är det något som man gillar så är skivan ack så värd ens tid. En minde flummig version av The Mars Volta, fast med en och annan tvist som nickar mot helt andra genrer. Främst så är punkinfluenserna mer påtagliga för att medlemmarna i detta band kommer från band som har rötter på långt håll i punken. Eller åtminstone en tå i den nya tidens punk. Den gamla är nog rätt förlorad.

Fast å andra sidan så har The Mars Volta också ena tån i punken då vissa medlemmar kommer från nu splittrade At the Drive-In.

EPIC FAILURE - Unsigned Artists to the Rescue!

På något vis misslyckas jag alltid fatalt med att hålla igång recenserande, jag är nog mer av en snabbtipsare än recensent då det kommer till hobbylyssnandet. Att få i uppdrag att recensera något skulle inte vara något problem alls, men då jag själv måste välja bland tusentals skivor så går det inte. Därför ska den här bloggen få en ny inriktning: ruggigt okända artister! Vi börjar med VFSix, som verkar komma från Ryssland. De gör sval, tilltalande trip-hop som påminner en gnutta om Silent Hill. Vilket inte är så undra på då Silent Hill-soundtracket är Portishead-inspirerat.

Låttips: Mr. Rabbit | MooN | WHAT YOU GONNA DO

Last.fm-sida

Gratis album: Officiella hemsidan - Albumsektionen (Kräver lite omskrivning av tagsen i filerna, men det är inget märkvärdigt. Själva filnamnen är korrekta. Fast det andra albumet verkar man vara tvungen att ladda ner fil för fil, tar man "Load All" så får man någon skum MP3-fil (Som jag just kom på kan vara en mixning av skivan till en låt, vilket inte är helt fel om man nu inte är som jag och vill ha lite mer kontroll över låtarna))

Ville, hoho...?

Vart tog han vägen, denna lovande popartist som faktiskt inte släppte exakt samma skräp som alla andra Idol-artister? Jag såg grymt mycket fram emot Ville Niskanens debutalbum men det kom aldrig. Vågar man hoppas på att det bara har skjutits fram, eller blir det aldrig någonting av det hela? Hit Me Like That är för klockren för att Ville ska få förbli en one hit wonder. Jag protesterar! Skiva, nu! Så jag får slösa pengar på lite vettig pop.

Recension: Misophone - Where Has It Gone, All The Beautiful Music Of Our Grandparents? It Died With Them, That's Where It Went...

Titel: Where Has It Gone, All The Beautiful Music Of Our Grandparents? It Died With Them, That's Where It Went...
Utgivningsår: 2007
Genre: ?????



Ibland, oftast helt oväntat, förändras ens syn på något. En brittisk duo, som aldrig spelat live, har tagit DIY till en helt ny nivå. De kallar sig för Misophone och spelar in allting hemma, något som har blivit allt vanligare med tiden. Hittills finns tretton stycken album i cirkulation på olika ställen i världen, varav Where Has It Gone, All The Beautiful Music Of Our Grandparents? It Died With Them, That's Where It Went... är det första som har fått en officiell release. Redan här märks förkärleken till musik. Att generöst sprida sin egen musik på skivor utan att ens tänka tanken att gå till ett skivbolag och dessutom aldrig spela live, trots att ena hälften av duon påstår sig bemästra över tjugo instrument, är beundransvärt. Men tillika förvånande. Internet är ingen nymodighet längre, så hur denna duo lyckats med sitt hemlighetsmakeri är något som jag länge funderat över.

Men hur står sig musiken i förhållande till dagens samhälle? Ganska slött, måste jag säga. Om det är något som musiken inte lyckas med så är det att återspegla världen som den ser ut idag, fast jag tror inte det någonsin var meningen. Varma melodier som osar 1800 till tidigt 1900-tal är skivans starka sida. Lukten av fisk, saltvatten, öppna hav, stora gyllengula fält och en värld som står mitt i evolutionens centrum är vad skivan förmedlar. Tankarna förs onekligen till "Jorden runt på 80 dagar" och Monty Python, vilket inte alls är fy skam. På samma sätt som boken blev en klassiker tror jag denna skiva kommer att föråldras med stil. Det är en modern klassiker, utformad på ett gammalt sätt för att kunna erbjuda en flykt från det moderna, stressiga samhället. Men tillika är det en inspirerande, hektisk resa i evolutionens och teknologins spår som tar slut allt för fort. Vart tog den vägen, våra förfäders underbara musik? Den bodde i Misophones källare, inte längre bort än så.

Stereogum Presents: Björk

Det här kan verka en aning reklamaktigt, nästan, men vem kan säga nej till en skiva med Björk-covers, helt gratis? Jag säger inte nej till det. För hur dålig en cover än är så är det en nytolkning, vilket alltid är intressant. Oftast får man en helt ny syn på låten. Jag skulle kunna skriva massor av dravel här, men det nödvändigaste står på Stereogums egen hemsida. Så allt jag kommer att göra är att slänga upp länken och säga: njut!

http://stereogum.com/bjork/index.html

Recension: Wildbirds & Peacedrums - The Snake

Titel: The Snake
Utgivningsår: 2008
Genre: Experimentell... ljudkonst?




Det är inte länge sedan Mariam Wallentin och Andreas Werliin roffade åt sig ett jazzpris, desto ännu kortare tid är det sedan jag upptäckte denna duo, och nu är nya albumet här. I torsdags damp det ner i brevlådan. Extra glad blev jag då fodralet till skivan visade sig vara i papp istället för hårdplast, inte helt olikt Konie och Anna Järvinens fodral. Men nog om det, ty det har ingenting med denna skiva att göra.

Att lyssna på Peacebirds & Wilddrums är alltid ett äventyr. The Snake börjar på samma sätt som Heartcore slutade, mörkt och avskalat. Inte helt olikt kyrkomusik ekar en röst i bakgrunden medan Mariam sjunger om en man som simmade hela vägen till Island. Mer än så är det inte. Sedan byggs det på allt eftersom. Med "There Is No Light" kommer improvisationskänslan, en återgång till tribalismen. Här klipper albumet nästan alla band det hade till föregångaren. Melodier börjar skymta och tar nu nästan lika mycket plats som Mariams röst. Det plingar och plongar, frustrationen byggs på. Mariam är fast i en relation ytterligare en gång. Hennes inre säger åt henne att fly, men hon är fängslad. Man märker knappt då det byter låt, helt plötsligt blir albumet lugnt igen. Men aldrig lika avskalat som Heartcore, den tiden är förbi. Musiken vill expandera. Det finns inte plats för det förflutna.

Framåt rör sig albumet, med allt från gnissel och plåtdunkande till rassel och kedjor förs vi mot en dunkande hjärtrytm. Bara för korta stunder känner man närvaron av det föregångna, då framförallt i "Great Lines". Men det känns ändå nytt, det tillför något till helheten. Om förra albumet var en dysfunktionell familj så är detta ett uppvisande i riktigt kontrollerat kaos, med lugnet före en storm som sedan blir stormen före lugnet och en återgång till något som är grymt psykedeliskt inspirerat. Om man tänker efter så säger fodralet allt. Moln. Skymten av en storm. Man vet inte ens hur man ska hålla albumet, vissa ord är vända uppochner, andra är spegelvända.

"How come we follow the great lines / The biggest thickest lines / Not choosing our own / Not choosing mine"

De tre sista låtarna visar förhoppningsvis vart nästa album kommer att börja. Det är genuin pop, med hjärtskärande text. En man förlorar sin heder, för han jagar de svagare. A wolf hunting a sheep, om man så vill. Lögnerna byggs på varandra, folk blir less. De slutar lyssna. Han förlorar allt och har inte ens kvar sin heder. En duett följer sedan, och pang... så är albumet slut efter den sju minuter långa "My Heart".

Jag är ännu fast, jag vill ha mer. De har släckt min törst men jag är ännu hungrig. Vi får hålla tummarna efter en uppföljare i samma anda, med blicken riktad framåt. De började där alla borde börja, i grunden, och har från det byggt upp vad jag kallar för en av våra tiders absolut bästa experimentella album.

MPC, vad är det?

Det verkar inte vara många som känner till MPC, "nykomlingen" som lätt smiskar fingrarna av MP3 då det gäller komprimering. En MPC-fil i 128 Kbit tar lite mer plats än en MP3-fil i motsvarande storlek, men om man då tar in i beräkningen att MP3låter ungefär hälften så bra så kan man lätt räkna ut vilken som vinner i längden. Varför detta format ännu inte fått fäste är svårt att säga, men det irriterar mig. Skulle MPC vara standarden skulle man nog slippa stöta på folk vars filer är 128 kbit i MP3-format. Och visst, det duger, men jämför man med en rätt rippad skiva så märker man en markant skillnad. Så stor skillnad att jag får ont i huvudet av låtar i 128 kbit (MP3). Man får dra upp volymen som tusan och cymbalerna lämnar ett digitalt spår efter sig, dessutom klipps höga frekvenser av och djupet försvinner helt.

Snälla, musikindustrin, hajpa MPC litegrann. Det är den naturliga utvecklingen, vi har haft MP3 nog länge. Det är dags att gå vidare och höja standarden. Nästan ingen sitter med en hårddisk på 20GB längre.

Sedan måste jag även passa på och gnälla på musikindustrins mixning av skivor. Hur kan man överproducera skivor så att ljudet blir förvrängt?! Det är galet! Jag tycker Lily Allen är bra, men då basen klipps av för att frekvensomfånget är minskat så att alla instrument ligger på samma ljudnivå... då är något galet. Och det gäller inte vilken ljudanläggning man har, det är så på skivan. Att sedan lägga en equalizer på det förstör låten helt. Hur folk inte kan märka av det är bortom mitt förstånd, men då är jag å andra sidan total musiknörd. Kanske jag överreagerar. Men för mig är musik nästan allt.

Recension: Wildbirds & Peacedrums - Heartcore

Titel: Heartcore
Utgivningsår: 2007
Genre: Experimentell... ljudkonst?




Uppdatering: Herregud, hur kunde jag glömma de distinkta jazzinfluenserna som gjorde att duon vann ett jazzpris? De dysfunktionella rytmerna som återspeglas i röst och trumkomp är fascinerande. Det låter konstigt, men det är sant. De har lyckats proppa in polyrytmiska element i ett så pass avskallat album. Det hela kan liknas vid poesi i frivers.

Wildbirds & Peacedrums bildades någon gång kring 2005 och det tog inte länge innan duon, bestående av Miriam Wallentin och Andreas Werlin, även blev ett par på riktigt. Huruvida detta återspeglas på albumet Heartcore är upp till lyssnaren själv att bedöma. Metaforerna i låtarna travas om och om igen på varandra, att dechiffrera dem är ett pussel i sig. Med det i åtanke så är det logiskt att musiken inte är mer än trummande, handklappande, tillfälliga instrument och lek med rösten. Musiken tar aldrig mer plats än den behöver, den finns där för att markera känslor. Instrument som lägger sig jättesvagt i bakgrunden är inte heller en ovanlig företeelse i denna värld, inte förrän nyss upptäckte jag att "The Battle In Water" har en svag flöjt(?) som upprepar en slinga i vänster högtalare.

Tysta partier med endast sång förekommer också, varav den mest effektfulla återfinns i "The Ones That Should Save Me Get Me Down."

"Mama won't you rescue me / Why won't you rescue me? / What is a family? / Oh I feel so lonely"

Otroligt effektfullt. Övergångarna låtarna sinsemellan känns helt naturliga. Ingenting är påklistrat bara för sakens skull. Precis då man tror att albumets kraft är totalt slut så tar en annan låt över och leverar något helt nytt. Diskussionen i "The Battle In Water" är ett sådant element. Både Andreas och Miriams röst känns uttömd på kraft. Själlös, bitter, undvikande men tillika konfronterande. Det är en ärlighet som sällan får plats i musik där det ofta ska vara dramatiskt för att fånga lyssnaren. Kanske är det ett svar på låten som föregår den, ett väldigt tyst stycke som kallas "A Story From A Chair" och som avslutas med textstycket:

"We are all turning into furnitures / Left in houses people die from"

En väldigt isolerande känsla är resultatet som ytterligare förstärks av diskussionen som följer i låten därpå.

Att försöka beskriva allt som albumet betyder för mig är svårt, ruggigt svårt. Det här är något som man måste uppleva. Det är en uppvisning i hur man går tillbaka till musikens rötter utan att förlora känslan av ett grått samhälle. Allt som allt är detta ingen uppvisning i vad man borde göra för att bli framgångsrik, det är känslor i dess renaste form. Melankoliskt men till lika dramatiskt.

"I am in the wilderness / You turned out my light / This time I will make it right / I'll get caught by fire / She said: / Let me swim, I'm no one's pet / And I didn't call your light / You sour liar, when I came / It wasn't even born yet"

Diskussion på metafornivå.

Ursäkta avbrottet...

Har den senaste veckan varit överallt och ingenstans i musikvärlden. Allt ifrån Sea Wolf till Editors till Wildbirds & Peacedrums till Yeasayer till Atlas Sound till Junior Senior till Radiohead till... ja, väldigt splittrat har det varit och därför har jag inte direkt fått ihop något material att skriva om, egentligen. Känns inte som att jag kan ge något rättvisa just nu. Men bloggen har inte gått och dött, jag tänker på den varje dag. Behöver bara låta den nya musiken sjunka in så jag inte blir någon som överhajpar allt som är okänt och klankar ner på tråkig mainstream. För det är inte vad den här bloggen handlar om.

Och nu är betygssystemet borta på samma gång som jag inte tänker dela upp musiken i "gammalt och nytt." En recension är en recension och utgår från vad som fanns tillgängligt under årtalet då albumet släpptes. Återutgivningar och dylikt kan komma att recenseras, i sådant fall så meddelas det i början av recensionen.

Ny singel från Panic! At the Disco

Låten är "Nine in the Afternoon", tagen från kommande albumet Pretty. Odd. som släpps 25:e mars 2008 enligt Wikipedia (exakt när det kommer till Sverige vet jag inte).

Det är en gladlynt singel på sedvanligt Panic!-vis, med stråkar och hela köret. Hörde låten idag på TV och min första tanke var att det nya albumet kommer att fungera som deras debut, ett väldigt lättsmält album med ett lager genuin poppoesi att dechiffrera. De som aldrig har gillat Panic! lär inte göra det nu heller och fansen som gillade den mörka stämningen på debuten lär bli aningen besvikna på denna singel, men hur albumet är som helhet kan bara tiden utvisa.

Pretty. Odd. är egentligen deras tredje album, om man ska tro intervjuerna där de skrotade alla planer inför andra albumet och började från scratch. Det märks på den här singeln som är, vilket jag tidigare har nämnt, väldigt lättsmält men denna gång på ett glatt vis.

Just nu går låten på repeat i mitt rum och lär göra det i en eller två veckor till om inget annat intressant hinner hända på popfronten av musikvärlden.

"Picking up things we shouldn’t read / It looks like the end of history as we know
/ It’s just the end of the world"

Recension: Neutral Milk Hotel - In The Aeroplane Over The Sea

Titel: In the Aeroplane Over the Sea
Utgivningsår: 1998
Genre: Neo-psychedelia / Lo-fi

Neutral Milk Hotel (NMH). Jag skulle kunna dra hela deras historia för att alla verkligen ska förstå deras storhet, men sådant är onödigt. Det folk egentligen bryr sig om är att denna grupp var aktiv under 90-talet, ända från början till slutet då medlemmarna gick olika vägar. Jeff Mangum, sångaren och låtskrivaren i NMH, har i diverse intervjuer pratat om allt han ser. Den som inte känner till musiken han har gjort skulle tro han är galen. Och kanske är han det. Texten som genomsyrar In the Aeroplane Over the Sea handlar om Anne Frank, till viss del, men även allt annat som finns mellan jord och himmel. Ena sekunden studerar vi hur en flicka föds och begravs levande, den enda flicka som han någonsin kunnat älska. Kort efter får vi en aning kryptisk men tilltalande uppmaning i refrängen till "Holland, 1945";

"But now we must pick up every piece / Of the life we used to love / Just to keep ourselves / At least enough to carry on"

Det är ett magiskt moment. Låten gör en tvärvändning och får plötsligt en mening. Melodin förändras däremot inte drastiskt, den extremt förvrängda gitarren duellerar fortfarande mot en ren, akustisk gitarr och det enda som läggs på är ett blåsinstrument. Men det hindrar inte låten från att bli tusen meter djup. Texterna sviker en aldrig och kompositionerna är lika underbara hela albumet igenom. "Oh Comely" är höjdpunkten på albumet, någonstans mot slutet av låten kan man tro att någon har dött. Mitt i allt vill låten att man ska betrakta en begravning, där man ännu en gång kan dra paralleller till Anne Frank genom texten.

"And I know they buried her body with others / Her sister and mother and 500 families / And will she remember me 50 years later / I wished I could save her in some sort of time machine"

Direkt efter drar "Ghost" igång, i nästan samma tempo som "Holland, 1945". Det är otroligt hur albumet hålls ihop trots all energi som vill slita isär hela sammansättningen och kasta ut alla lyssnare på dansgolvet. Men det blir aldrig så pass koncentrerad energi, på något vis sipprar energin ut ur högtalarna och in i rummet. Det blir aldrig någon drastisk ändring eller något riktigt crescendo. Låtarna lullar på på ett väldigt trovärdigt sätt utan att stressa.

Men allt gott har ett slut. Efter ett ha öppnats helt fantastiskt med "The King of Carrot Flowers Pt. One", vars enkelhet skulle få även den mest komplicerade lyssnaren tårögd och nostalgisk, och gått igenom diverse dödsrelaterade ämnen, kommer ett slut. "untitled", mellanspåret mellan "Ghost" och "Two-Headed Boy Pt. Two", låter som en cirkus. Med säckpipor och pompa. Därefter förflyttas man av ett oljud till slutspåret, "Two-Headed Boy Pt. Two". Där finns en av de absolut bästa verserna någonsin, något som verkligen sammanfattar våran resa genom denna värld;

"Brother see we are one and the same / And you left with your head filled with flames / And you watched as your brains fell out through your teeth / Push the pieces in place / Make your smile sweet to see / Don't you take this away / I'm still wanting my face on your cheek"

Det är mer kryptiskt än någonsin förut, ens tankar förs onekligen till Howlin' Rain och Comets on Fire, eller Six Organs of Admittance. Och med det lägger alla ner sina instrument, efter en resa som man vill göra varje dag. Det är vackert, det är grymt. Ett viktigt kapitel i lo-fi/psychedelia skrevs någon gång under nittiotalet.

Betygssystemet är härmed borta

Och en ny blogg ser dagens ljus...

Eftersom jag inte kan vänta tills jag är utbildad kulturjournalist (vilket lär hända tidigast om fem år), så tänker jag nu starta upp en blogg där jag recenserar diverse skivinköp. Det här gör jag endast av rent nöje, eftersom jag tycker det är kul att analysera diverse medier. Dessutom kan det vara bra att ha en blogg utan personliga saker, och så kan man testa vad man verkligen går för.

Ett "litet" hobbyprojekt, kan man väl kalla det. Så här kan det tydligen gå då man är vaken tre på natten och är väldigt trött.