Titel: Heartcore
Utgivningsår: 2007
Genre: Experimentell... ljudkonst?
Uppdatering: Herregud, hur kunde jag glömma de distinkta jazzinfluenserna som gjorde att duon vann ett jazzpris? De dysfunktionella rytmerna som återspeglas i röst och trumkomp är fascinerande. Det låter konstigt, men det är sant. De har lyckats proppa in polyrytmiska element i ett så pass avskallat album. Det hela kan liknas vid poesi i frivers.
Wildbirds & Peacedrums bildades någon gång kring 2005 och det tog inte länge innan duon, bestående av Miriam Wallentin och Andreas Werlin, även blev ett par på riktigt. Huruvida detta återspeglas på albumet Heartcore är upp till lyssnaren själv att bedöma. Metaforerna i låtarna travas om och om igen på varandra, att dechiffrera dem är ett pussel i sig. Med det i åtanke så är det logiskt att musiken inte är mer än trummande, handklappande, tillfälliga instrument och lek med rösten. Musiken tar aldrig mer plats än den behöver, den finns där för att markera känslor. Instrument som lägger sig jättesvagt i bakgrunden är inte heller en ovanlig företeelse i denna värld, inte förrän nyss upptäckte jag att "The Battle In Water" har en svag flöjt(?) som upprepar en slinga i vänster högtalare.
Tysta partier med endast sång förekommer också, varav den mest effektfulla återfinns i "The Ones That Should Save Me Get Me Down."
"Mama won't you rescue me / Why won't you rescue me? / What is a family? / Oh I feel so lonely"
Otroligt effektfullt. Övergångarna låtarna sinsemellan känns helt naturliga. Ingenting är påklistrat bara för sakens skull. Precis då man tror att albumets kraft är totalt slut så tar en annan låt över och leverar något helt nytt. Diskussionen i "The Battle In Water" är ett sådant element. Både Andreas och Miriams röst känns uttömd på kraft. Själlös, bitter, undvikande men tillika konfronterande. Det är en ärlighet som sällan får plats i musik där det ofta ska vara dramatiskt för att fånga lyssnaren. Kanske är det ett svar på låten som föregår den, ett väldigt tyst stycke som kallas "A Story From A Chair" och som avslutas med textstycket:
"We are all turning into furnitures / Left in houses people die from"
En väldigt isolerande känsla är resultatet som ytterligare förstärks av diskussionen som följer i låten därpå.
Att försöka beskriva allt som albumet betyder för mig är svårt, ruggigt svårt. Det här är något som man måste uppleva. Det är en uppvisning i hur man går tillbaka till musikens rötter utan att förlora känslan av ett grått samhälle. Allt som allt är detta ingen uppvisning i vad man borde göra för att bli framgångsrik, det är känslor i dess renaste form. Melankoliskt men till lika dramatiskt.
"I am in the wilderness / You turned out my light / This time I will make it right / I'll get caught by fire / She said: / Let me swim, I'm no one's pet / And I didn't call your light / You sour liar, when I came / It wasn't even born yet"
Diskussion på metafornivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar