Recension: Wildbirds & Peacedrums - The Snake

Titel: The Snake
Utgivningsår: 2008
Genre: Experimentell... ljudkonst?




Det är inte länge sedan Mariam Wallentin och Andreas Werliin roffade åt sig ett jazzpris, desto ännu kortare tid är det sedan jag upptäckte denna duo, och nu är nya albumet här. I torsdags damp det ner i brevlådan. Extra glad blev jag då fodralet till skivan visade sig vara i papp istället för hårdplast, inte helt olikt Konie och Anna Järvinens fodral. Men nog om det, ty det har ingenting med denna skiva att göra.

Att lyssna på Peacebirds & Wilddrums är alltid ett äventyr. The Snake börjar på samma sätt som Heartcore slutade, mörkt och avskalat. Inte helt olikt kyrkomusik ekar en röst i bakgrunden medan Mariam sjunger om en man som simmade hela vägen till Island. Mer än så är det inte. Sedan byggs det på allt eftersom. Med "There Is No Light" kommer improvisationskänslan, en återgång till tribalismen. Här klipper albumet nästan alla band det hade till föregångaren. Melodier börjar skymta och tar nu nästan lika mycket plats som Mariams röst. Det plingar och plongar, frustrationen byggs på. Mariam är fast i en relation ytterligare en gång. Hennes inre säger åt henne att fly, men hon är fängslad. Man märker knappt då det byter låt, helt plötsligt blir albumet lugnt igen. Men aldrig lika avskalat som Heartcore, den tiden är förbi. Musiken vill expandera. Det finns inte plats för det förflutna.

Framåt rör sig albumet, med allt från gnissel och plåtdunkande till rassel och kedjor förs vi mot en dunkande hjärtrytm. Bara för korta stunder känner man närvaron av det föregångna, då framförallt i "Great Lines". Men det känns ändå nytt, det tillför något till helheten. Om förra albumet var en dysfunktionell familj så är detta ett uppvisande i riktigt kontrollerat kaos, med lugnet före en storm som sedan blir stormen före lugnet och en återgång till något som är grymt psykedeliskt inspirerat. Om man tänker efter så säger fodralet allt. Moln. Skymten av en storm. Man vet inte ens hur man ska hålla albumet, vissa ord är vända uppochner, andra är spegelvända.

"How come we follow the great lines / The biggest thickest lines / Not choosing our own / Not choosing mine"

De tre sista låtarna visar förhoppningsvis vart nästa album kommer att börja. Det är genuin pop, med hjärtskärande text. En man förlorar sin heder, för han jagar de svagare. A wolf hunting a sheep, om man så vill. Lögnerna byggs på varandra, folk blir less. De slutar lyssna. Han förlorar allt och har inte ens kvar sin heder. En duett följer sedan, och pang... så är albumet slut efter den sju minuter långa "My Heart".

Jag är ännu fast, jag vill ha mer. De har släckt min törst men jag är ännu hungrig. Vi får hålla tummarna efter en uppföljare i samma anda, med blicken riktad framåt. De började där alla borde börja, i grunden, och har från det byggt upp vad jag kallar för en av våra tiders absolut bästa experimentella album.

MPC, vad är det?

Det verkar inte vara många som känner till MPC, "nykomlingen" som lätt smiskar fingrarna av MP3 då det gäller komprimering. En MPC-fil i 128 Kbit tar lite mer plats än en MP3-fil i motsvarande storlek, men om man då tar in i beräkningen att MP3låter ungefär hälften så bra så kan man lätt räkna ut vilken som vinner i längden. Varför detta format ännu inte fått fäste är svårt att säga, men det irriterar mig. Skulle MPC vara standarden skulle man nog slippa stöta på folk vars filer är 128 kbit i MP3-format. Och visst, det duger, men jämför man med en rätt rippad skiva så märker man en markant skillnad. Så stor skillnad att jag får ont i huvudet av låtar i 128 kbit (MP3). Man får dra upp volymen som tusan och cymbalerna lämnar ett digitalt spår efter sig, dessutom klipps höga frekvenser av och djupet försvinner helt.

Snälla, musikindustrin, hajpa MPC litegrann. Det är den naturliga utvecklingen, vi har haft MP3 nog länge. Det är dags att gå vidare och höja standarden. Nästan ingen sitter med en hårddisk på 20GB längre.

Sedan måste jag även passa på och gnälla på musikindustrins mixning av skivor. Hur kan man överproducera skivor så att ljudet blir förvrängt?! Det är galet! Jag tycker Lily Allen är bra, men då basen klipps av för att frekvensomfånget är minskat så att alla instrument ligger på samma ljudnivå... då är något galet. Och det gäller inte vilken ljudanläggning man har, det är så på skivan. Att sedan lägga en equalizer på det förstör låten helt. Hur folk inte kan märka av det är bortom mitt förstånd, men då är jag å andra sidan total musiknörd. Kanske jag överreagerar. Men för mig är musik nästan allt.

Recension: Wildbirds & Peacedrums - Heartcore

Titel: Heartcore
Utgivningsår: 2007
Genre: Experimentell... ljudkonst?




Uppdatering: Herregud, hur kunde jag glömma de distinkta jazzinfluenserna som gjorde att duon vann ett jazzpris? De dysfunktionella rytmerna som återspeglas i röst och trumkomp är fascinerande. Det låter konstigt, men det är sant. De har lyckats proppa in polyrytmiska element i ett så pass avskallat album. Det hela kan liknas vid poesi i frivers.

Wildbirds & Peacedrums bildades någon gång kring 2005 och det tog inte länge innan duon, bestående av Miriam Wallentin och Andreas Werlin, även blev ett par på riktigt. Huruvida detta återspeglas på albumet Heartcore är upp till lyssnaren själv att bedöma. Metaforerna i låtarna travas om och om igen på varandra, att dechiffrera dem är ett pussel i sig. Med det i åtanke så är det logiskt att musiken inte är mer än trummande, handklappande, tillfälliga instrument och lek med rösten. Musiken tar aldrig mer plats än den behöver, den finns där för att markera känslor. Instrument som lägger sig jättesvagt i bakgrunden är inte heller en ovanlig företeelse i denna värld, inte förrän nyss upptäckte jag att "The Battle In Water" har en svag flöjt(?) som upprepar en slinga i vänster högtalare.

Tysta partier med endast sång förekommer också, varav den mest effektfulla återfinns i "The Ones That Should Save Me Get Me Down."

"Mama won't you rescue me / Why won't you rescue me? / What is a family? / Oh I feel so lonely"

Otroligt effektfullt. Övergångarna låtarna sinsemellan känns helt naturliga. Ingenting är påklistrat bara för sakens skull. Precis då man tror att albumets kraft är totalt slut så tar en annan låt över och leverar något helt nytt. Diskussionen i "The Battle In Water" är ett sådant element. Både Andreas och Miriams röst känns uttömd på kraft. Själlös, bitter, undvikande men tillika konfronterande. Det är en ärlighet som sällan får plats i musik där det ofta ska vara dramatiskt för att fånga lyssnaren. Kanske är det ett svar på låten som föregår den, ett väldigt tyst stycke som kallas "A Story From A Chair" och som avslutas med textstycket:

"We are all turning into furnitures / Left in houses people die from"

En väldigt isolerande känsla är resultatet som ytterligare förstärks av diskussionen som följer i låten därpå.

Att försöka beskriva allt som albumet betyder för mig är svårt, ruggigt svårt. Det här är något som man måste uppleva. Det är en uppvisning i hur man går tillbaka till musikens rötter utan att förlora känslan av ett grått samhälle. Allt som allt är detta ingen uppvisning i vad man borde göra för att bli framgångsrik, det är känslor i dess renaste form. Melankoliskt men till lika dramatiskt.

"I am in the wilderness / You turned out my light / This time I will make it right / I'll get caught by fire / She said: / Let me swim, I'm no one's pet / And I didn't call your light / You sour liar, when I came / It wasn't even born yet"

Diskussion på metafornivå.

Ursäkta avbrottet...

Har den senaste veckan varit överallt och ingenstans i musikvärlden. Allt ifrån Sea Wolf till Editors till Wildbirds & Peacedrums till Yeasayer till Atlas Sound till Junior Senior till Radiohead till... ja, väldigt splittrat har det varit och därför har jag inte direkt fått ihop något material att skriva om, egentligen. Känns inte som att jag kan ge något rättvisa just nu. Men bloggen har inte gått och dött, jag tänker på den varje dag. Behöver bara låta den nya musiken sjunka in så jag inte blir någon som överhajpar allt som är okänt och klankar ner på tråkig mainstream. För det är inte vad den här bloggen handlar om.

Och nu är betygssystemet borta på samma gång som jag inte tänker dela upp musiken i "gammalt och nytt." En recension är en recension och utgår från vad som fanns tillgängligt under årtalet då albumet släpptes. Återutgivningar och dylikt kan komma att recenseras, i sådant fall så meddelas det i början av recensionen.