Titel: The Snake
Utgivningsår: 2008
Genre: Experimentell... ljudkonst?
Det är inte länge sedan Mariam Wallentin och Andreas Werliin roffade åt sig ett jazzpris, desto ännu kortare tid är det sedan jag upptäckte denna duo, och nu är nya albumet här. I torsdags damp det ner i brevlådan. Extra glad blev jag då fodralet till skivan visade sig vara i papp istället för hårdplast, inte helt olikt Konie och Anna Järvinens fodral. Men nog om det, ty det har ingenting med denna skiva att göra.
Att lyssna på Peacebirds & Wilddrums är alltid ett äventyr. The Snake börjar på samma sätt som Heartcore slutade, mörkt och avskalat. Inte helt olikt kyrkomusik ekar en röst i bakgrunden medan Mariam sjunger om en man som simmade hela vägen till Island. Mer än så är det inte. Sedan byggs det på allt eftersom. Med "There Is No Light" kommer improvisationskänslan, en återgång till tribalismen. Här klipper albumet nästan alla band det hade till föregångaren. Melodier börjar skymta och tar nu nästan lika mycket plats som Mariams röst. Det plingar och plongar, frustrationen byggs på. Mariam är fast i en relation ytterligare en gång. Hennes inre säger åt henne att fly, men hon är fängslad. Man märker knappt då det byter låt, helt plötsligt blir albumet lugnt igen. Men aldrig lika avskalat som Heartcore, den tiden är förbi. Musiken vill expandera. Det finns inte plats för det förflutna.
Framåt rör sig albumet, med allt från gnissel och plåtdunkande till rassel och kedjor förs vi mot en dunkande hjärtrytm. Bara för korta stunder känner man närvaron av det föregångna, då framförallt i "Great Lines". Men det känns ändå nytt, det tillför något till helheten. Om förra albumet var en dysfunktionell familj så är detta ett uppvisande i riktigt kontrollerat kaos, med lugnet före en storm som sedan blir stormen före lugnet och en återgång till något som är grymt psykedeliskt inspirerat. Om man tänker efter så säger fodralet allt. Moln. Skymten av en storm. Man vet inte ens hur man ska hålla albumet, vissa ord är vända uppochner, andra är spegelvända.
"How come we follow the great lines / The biggest thickest lines / Not choosing our own / Not choosing mine"
De tre sista låtarna visar förhoppningsvis vart nästa album kommer att börja. Det är genuin pop, med hjärtskärande text. En man förlorar sin heder, för han jagar de svagare. A wolf hunting a sheep, om man så vill. Lögnerna byggs på varandra, folk blir less. De slutar lyssna. Han förlorar allt och har inte ens kvar sin heder. En duett följer sedan, och pang... så är albumet slut efter den sju minuter långa "My Heart".
Jag är ännu fast, jag vill ha mer. De har släckt min törst men jag är ännu hungrig. Vi får hålla tummarna efter en uppföljare i samma anda, med blicken riktad framåt. De började där alla borde börja, i grunden, och har från det byggt upp vad jag kallar för en av våra tiders absolut bästa experimentella album.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar