Månjagare - Kapitel 8

Kapitel 8

Bordet står redan färdigdukat när David och Blake kommer in efter en lång dag i skogen. Hela dagen har de tillägnat att hugga ved inför den stundande hösten. Det har redan gått månader sedan familjen återförenats och David är lyckligare än någonsin. Han har allt han vill ha, alla tre V:na; vovve, vänner och vila, där Blake givetvis är vovven. Även Sam och Finns har varit och hälsat på dem, även om de mest pratade med Blake.
De slår sig ner kring det avlånga middagsbordet, redo att hugga in i den varma måltiden. På väggen bakom dem sitter gökuret som inte drar sig från att påminna dem om tiden; fyra gånger kvittrar det. Inifrån vardagsrummet kan han höra TV:n och hans systers skratt.
- Jenny, kom och ät! ropar deras mor åt henne.
Hon kliver upp, utan att slå av TV:n, och kommer direkt till köket. Då slår det David att han helt hade glömt hennes namn fram tills nu. Han ägnar det inte någon större tank, mycket har hänt den senaste tiden och att oroa sig för hans minne är det sista han behöver.
Middagen går relativt smärtfritt med bara en potatis som bestämde sig för att hoppa och ta livet av sig istället för att låta sig ätas.
Efter maten drar David med sig Blake upp på rummet för deras sedvandliga eftermiddagsmys, en tradition som David håller hårt på. Rummet är som vanligt spartanskt inrett men ändå med en ton av personlighet. En säng, garderob, fönster som vetter mot bakgården där Jenny har sin grönskasodling, och så pianot med tillhörabde skrivbord bredvid. Som skolad pianist så har David ett stort intresse för klassiska stycken villet även återspeglas i de tavlor han har på rummet, varav hans favorit är Frederic Chopin.
Försiktigt tar han plats vid pianot och slår upp ett stycke som han själv skrivit.
- Du Blake, säger han samtidigt som han slår ett ackord på pianot. Tror du det här kan vara för evigt?
Hans fingrar dansar smidigt fram över tangenterna. Låten som han spelar går i moll, men han har fortfarande ingen text till den. Varje gång som han försöker sätta text till melodierna så förlorar de sin ursprungliga mening, något som han absolut inte vill. Han slutar tvärt och vänder sig om mot Blake som nu sitter upp i sängen efter att ha legat på ryggen. I Blakes ögon kan han se smärta, något som hanfinner underligt.
- Det kan det inte, svarar Blake tvärt. David, du... hur ska jag förklara det här?
David ser oförstående på honom. Förklara vad? De har ju allt de kan tänka sig här.
- Det här är inte på riktigt.
Det suger tag inuti Davids mage. Inte på riktigt? Men allting känns ju så äkta. Hans mamma, hans syster, och inte minst Blake. Alla möbler, blommorna, hans andetag... allting känns levande.
Han förstår inte vad Blake försöker säga. Så länge som han kan minnas så har de bott här, i det här huset. Förutom Blake som nyligen flyttat in med dem, förstås. I flera år har han, Jenny och hans mamma... hans mamma... vad heter hon igen? David rynkar på ögonbrynen men kan inte för sitt liv komma ihåg hennes namn. Han tittar mot Blake, men mannen tittar inte tillbaka. Istället så har han skamset sänk blicken så att den vilar på överkastet till sängen.
- Så du minns ingenting... säger han.
- Borde jag det?
David tittar upp i taket där den gamla vanliga vattenskadan fortfarande är. Någon dag så måste han laga hålet i taket, bara inte idag.
- Om jag sade att allt det här bara finns i ditt huvud, att din syster är död--
Nu lyssnar inte David något mer. Med huvudet tjutande faller han ihop på knä, gungande fram och tillbaka.
- Du ljuger. Allt är bra, allt är perfekt. Förstör inte det, förstör inte... förstör inte allt! Allt är ju bra!
David tittar upp på Blake igen, gråten inte långt borta. Blicken hans är suddig och Blake har ställt sig upp. Sakta närmar han sig David som backar.
- Rör mig inte! skriker han när Blake sträcker ut handen. Din jävel, rör mig inte!
Han ser hur Blake drar tillbaka handen. Han kan inte förstå varför Blake vill göra honom illa, varför Blake vill förstöra deras idylliska vardag.
- Jag hoppas du förstår att vi fortfarande behöver dig där ute, säger Blake och vänder sig om. Jag har gjort det jag kan. David stirrar bara medan Blake tynar bort framför honom, kvar ett tomt luftrum utan innehåll. Ingenting verkar logiskt något mer, ingenting stämmer. Hans syster, död? Vad är det för dumheter?


Dagarna går och David börjar sakta men säkert undra vad den där personen som bodde med honom hette. Med en klubba i munnen ligger han i gräset och funderar. Han kommer fram till att det inte kan ha varit särskilt viktigt om han inte kan minnas det, minnen försvinner och minnen skapas, så är det. Något som han finner mer underligt är att han inte kan minnas någonting från förra månaden, alls. Han tittar mot sin syster som sitter på altanen och syr. Hon ler mot honom varmt.
- Du kommer inte undan mig.
Davids blod fryser till is. Den rösten känner han allt igen.
- Han har rätt, du hör inte hemma här. Du ska vara död, inte här, och han ska absolut inte få ta dig tillbaka.
Sakta färgas himlen röd av molnen som drar in. Han ställer sig upp och springer mot altanen, för att komma ifrån skepnaden och regnet. Oroligt kollar han om den är kvar och mycket riktigt så följer den ihärdigt efter. Han ropar åt sin syster.
- Skynda, vi måste ta skydd! En storm är på väg!
De skyndar sig in tillsammans och stänger dörren efter sig.
- Vilken tur att  ni var så pass nära! ropar mamman när hon kommer springande till köket med gardinerna släpande efter sig.
Tillsammans trängs de framför fönstret när himlen släpper ifrån sig stora, röda regndroppar. På avstånd så ser det ut som blodröda tårar som sakta faller till marken och slår i.
- Det är dags.
Davids bröstkorg snörper ihop sig och han får svårt att andas. Framför honom antar rummet en gråare ton, utan de färger som han vanligtvis ser. Han kan fortfarande se färger, men inte särskilt tydligt. Det hela känns bekant, som om det har hänt honom förut. När han tittar ner på händerna så ser han klar som har växt fram och sitt askgråa hår. När han tittar upp så har hans mamma backat undan med Jenny bakom sig, för att skydda henne.
- Vad gör ni? frågar han.
Han kan se skräcken lysa i sin mammas ögon, som om de tittar på ett monster. Spegeln vid sidan om honom kanske kan ge honom svar. Han vänder sig mot den, sakta, och möts av en vargs blick. Ögonen har förvandlats, pupillerna transformerade, mer djuriska än tidigare. Hans ben har krymt en bit för att göra det lättare att ta sig fram på alla fyra. Tänderna är vassa. Så det är så det ser ut... nu minns han allt. Hur hans syster dött på grund av honom, på grund av hans oförmåga att hålla tillbaka och kontrollera sig själv.
- Det här är du.
Det kan inte--
- Det är det.
Det svartnar för ögonen, han kan höra skrik och glas som krossas.
- Jenny, spring! Spring för livet!
Hans kan känna lukten av sin mamma tydligare än någonsin. Det sticker till i hans arm, men han ignorerar smärtan, fortsätter framåt. Armarna slår omkring honom utan att han kan göra något, så tar klorna plötsligt fast i något. När han återfår synen ser han sin mamma på golvet, magen uppskuren och blicken tom. Munnen förvriden i ett fasansfullt uttryck. Den här gången kan David inte känna något alls. Hans känslor har lämnat honom och varje steg han tar är som i ett vakum. Framför honom springer Jenny för livet medan han sakta kommer närmare. Hon hoppar över stockar och stenar, fastnar i grenar och får klänningen sönderriven. Men han har hennes lukt i sinnet.
- David!
Plötsligt ligger han på den blöta marken med skogens mull under sig. Den leriga marken slickar hans rygg, regnet sticker i hans ögon. Ovanpå honom ligger en annan hårig kropp och andas tungt. Han känner genast igen de blågröna ögonen men kan inte placera hans namn.
- Du måste släppa dina instinkter! skriker han åt honom.
Varför skriker han? David förstår absolut ingenting, alla hans minnen är hopsnärjda, svåra att urskilja.
- Du måste ta dig samman!
Mannen böjer sig ner och tar hans mun i sin, även om det är klumpigt med tanke på deras avlånga nosar. Ett efter ett flödar minnena tillbaka, minnena av Alaska, hur han blivit galen och sprungit iväg den där kvällen, hur han fallit i vattnet och--


Med ett ryck vaknar han upp från drömmen. Huvudet känns tomt och vid hans sida sitter Blake. När han tittar sig omkring så kan han se att han är i en sjukhussal. Bredvid honom piper en maskin med jämna mellanrum. Han känner efter i ansiktet och upptäcker att han har en slang som går från näsan till maskinen; det måste vara en respirator. Hur länge har han varit här?
Han höjer armen för att väcka Blake men lyckas inte frammana styrkan, istället lägger han sig ner och tittar upp i det vita taket som tomt stirrar tillbaka.
Då slår det honom som en tung sten att hans syster fortfarande är död. Tårarna rinner fritt ned för kinderna när han minns den lycka som han känt där, vart nu än där var. Kan där bara ha varit en dröm?
Blake andas tungt bredvid honom, den enda som kan svara på hans frågor. Blake var där med honom, men följde inte hans drömmönster. Blake var mer verklig än allt det andra, mer realistisk på något sätt. Det måste han komma ihåg att reda ut med Blake när han vaknar, men huvudet känns på tok för tungt just nu för att kunna uppbära sådana tankar särskilt länge. Istället gäspar han och låter blicken tappa fokus.
David är nästan övertygad om att natten kommer att bli lång och ensam om han inte lyckas somna. Hans ögonlock känns tunga, kanske... han kämpar för att hålla sig vaken, men det tar inte länge innan han börjar drömma igen.

Månjagare - Kapitel 7

Kapitel 7

David svettas ymnigt om händerna när han försiktigt lägger armen om Blake. Fåglarna kvittrar lätt omkring dem, som om de hyllar att de hittat varandra. Runt dem ylar andra varulvar av glädje när deras läppar möter varandra. David böjer huvudet neråt och gnuggar sin nos mot Blakes. Blakes blågröna ögon penetrerar honom ända in till själen och pirret uppstår igen. Han faller framåt en bit och låter sig fångas av Blakes varma famn. Ovanför dem regnar det blomblad.
Sedan vänder sig Blake om och springer sin väg. David försöker jaga efter men det går sakta, som att han springer genom sirap. Träden kring honom byts sakta ut mot ett slagfält. Runt honom viner stora kanonkulor. Han har på sig en hatt med en fjäder och har en sabel i bältet.
- Vad fan gör du?! skriker en röst bredvid honom och drar ner honom. Håll dig i skyttegravarna!
David ser sig omkring. Runtomkring honom har alla varulvar tagit skydd från elden. En kanonkula träffar marken framför honom och spränger upp jord. Det tjuter i hans öron när han gör ett rus genom slagfältet. Skickligt viker han åt sidan för de skott som kommer mot honom. Uppe på en kulle kan han skymta en kvinna, men hon har solen i ryggen så han kan inte urskilja hennes utseende. Han har däremot en aning om vem det kan vara. Framför henne sitter en varulv på knä.
- Blake! skriker David.
Då händer det som inte får hända, ett skott träffar honom i benet och han faller omkull. Han rullar fram tills han träffar en sten som ett bowlingklot. Trots smärtan i benet ställer han sig upp och fortsätter, den här gången med svärdet i högsta hugg då människorna runtomkring dragit sina sablar för att möta honom i närstrid. Med klorna ute slår han vilt omkring sig med vänsterarmen medan sabeln skickligt parerar de inkommande slagen. En efter en faller hans motståndare till marken. Kvinnan på kullen skrattar högt så det ekar över slagfältet.
- Dö, smutsiga varelser! Dö!
David ska just börja bestiga kullen när hon hugger huvudet av varulven. När det rullar förbi honom på kullen ser han att det är Blakes huvud, blodigt och med en livlös blick som han bara sett en gång tidigare; när hans syster föll framför honom, livlös, till marken. Plötsligt står han där igen, hans styvpappa böjd över hans syster. Han försöker skrika, försöker stoppa honom, när mannen slår henne.
- Hora! skriker han mellan slagen. Jag kan inte fatta att jag fått en så lössläppt unge! Vad har vi gjort för fel?
Bredvid honom sitter hans styvmamma, ansiktet begravt i händerna. För varje slag hörs en snyftning från henne. För varje slag så rycker hennes dotter till, för trött för att skrika något mer. Varje piskrapp öppnar upp de gamla såren från förra omgången. Snart finns det inte plats för fler sår.
David känner hur ilskan väller upp inom honom, hur han sakta låter sin varulvsform ta över. Plötsligt är han ovanpå mannen. Det är inte hans pappa, han kan göra vad han vill med honom. Morrande trycker han sina tänder mot hans ansikte och släpper ut ett vrål. Han kan se skräcken i mannens ögon. Så känner han hur någon rycker i honom bakifrån.
- David, nej.
Det är hans syster som förstått vad som pågår.
- Det är våran pappa. Han vill oss bara vårt bästa.
David morrar högt.
- Han är ett monster. Allt han gör mot dig--
David får en hård smäll över munnen så att en tand går av. Ilsket vrålar han och tar ett steg bakåt medan mannen framför honom kryper åt andra hållet, skärpet piskande mot besten framför honom. Nu har David fått nog, han ska få det han förtjänar.
Men när David gör sitt utfall kastar sig hans syster framför honom. Han känner hur hans sylvassa tänder greppar tag om hennes hals. Han försöker stoppa käften från att smälla igen, men det är för sent. Instinktivt stänger den sig och klipper pulsådern på henne.
- Se nu vad du har gjort! skriker pappan hysteriskt. Onda sate! Allt är ditt fel!
Bakom honom kan han höra sin styvmammas sorgefyllda skrik medan hennes dotters kropp faller till golvet. Han kan knappt tro det som har hänt. Tomt stirrar han på sin systers tomma ögon. En stor blodpöl har redan bildat sig runt henne. David vet inte vart han ska ta vägen. Det enda han vet är att han måste härifrån. Han tillägnar sin styvmamma en sista blick.
- Förlåt mig, säger han och kastar sig ut genom fönstret ut i den bittra höstnatten.


David vaknar skräckslaget, kippande efter luft och sjöblöt i svett. Drömmarna har återvänt igen och han vet mycket väl vad det betyder. Han kan känna skepnaden flåsa honom i nacken när kroppen sakta täcks av päls.
- Har du saknat mig? väser den i örat på honom.
Försvinn!
- Du är min, så lätt släpper jag inte mina byten.
David skriker rakt ut. Han vill inte vara med längre, det hela är för mycket. Hans mänskliga skrik blir sakta mörkare när förvandlingen börjar närma sig sitt slut, fortfarande fullkomligt maktlös inför skepnadens våldsamma övertagande. Lyset i rummet tänds just före han kastar sig ut genom fönstret och landar tre våningar nedanför i snön. Han kan höra Sam och Finn ropa men kan inte svara, det är inte han som har kontrollen längre. Skepnaden har ännu en gång ryckt kontrollen från honom och gjort honom maktlös över sin egen kropp.
Månen är täckt av moln och lyser inte upp skogen särskilt väl, inga större problem med tanke på hans mörkerseende. Det tar inte länge innan hans kropp har begett sig långt in i skogen. För varje steg som kroppen tar undrar David vad skepnaden har i åtanke, vad den kommer att hitta på för helvete härnäst. Försiktigt börjar snön att falla omkring honom. Ingen kommer att hitta honom den här gången om hans spår täckts över, kanske slutet har kommit för att stanna.
- Åh, kanske det.
Men då försvinner du också.
Skepnaden flinar brett.
- Självklart.
Davids hjärta hoppar över ett slag. Är det allvarligt? Om lidandet äntligen får ett slut så kommer inte han att klaga i alla fall. Bara han slipper döda mer.
Framför honom börjar träden lätta och släppa igenom snön allt mer. Vinden har tilltagit och piskar nu snön omkring sig. Han tvivlar på att någon kan se hans fotspår något mer och hoppas även att ingen ska se dem, för det är bäst så här; ingen sorg, inget farväl, bara ett tyst försvinnande. Om han bara försvinner utan spår, utan att ha orsakat mer smärta för andra, så är han glad.
 Han kan nu se den frysta floden framför sig. Hans kropp saktar ner och går sakta fram till den. Med en fot känner den efter om isen kommer att hålla, ett oroväckande knakande vittnar om att så inte är fallet. Sedan tar den några försiktiga steg ut på isen. Floden är inte särskilt många meter djup, men kylan är nog för att chocka honom så pass svårt att han inte skulle överleva att falla i.
Skepnadens leende dör ut och stirrar istället på honom med sina lysande röda ögon. Han tycker sig se en tvekan i dem, en önskan att ändå fortsätta. David tar tillfället i akt att försöka ta tillbaka kontrollen. Han lyckas och tar ett steg bakåt, då ger isen vika och han faller handlöst genom den.
Vattnet är isande kallt och sätter hela hans kropp i brand. Sakta sjunker han neråt innan han drabbas av panik och försöker simma uppåt.
- Aldrig!
Han tappar kontrollen igen, sjunker handlöst mot en säker död medan lungorna fylls av vatten. Kylan kommer ändå snart att förlama honom, göra honom oförmögen att ta ett enda simtag. Tillika så vet han att vilan väntar på honom nedanför, den vila och ro som han så länge letat efter. Sakta börjar han inse att det här är precis vad han vill, precis det han alltid önskat sig. Och med det ger han upp, med flodens stilla bädd som hans sista viloplats.


Framför honom kan han se sin syster vinka åt honom att komma. Vägen till henne är slingrande lång, solen ovanför skimrande vit. Bländad lägger han handen mot pannan för att skydda ögonen och upptäcker att allt är som vanligt. Ingen skepnad, ingen ångest. Med fjäderlätta steg börjar han vandra efter den blomkantade vägen. Runtomkring honom surrar bin och humlor, fullt upptagna med att samla nektar. Inte ett moln syns så långt som ögat kan nå. Lukten som fyller och kittlar hans sinnen är lukten av en vår i blom; den där nostalgiskt varma brisen som för med sig en lätt doft av nyutslagna blommor och gräs.
Hans syster springer ut i det höga gräset när han närmar sig, han inte långt efter. Skrattande följer han efter henne. Hon sicksackar sig fram i hopp om att förvirra honom men han följer lätt efter. Så enkelt ska hon inte komma undan igen! Det guldlockiga håret som hon uppbär svajar lätt från vinden när hon nästan skuttar fram. I handen har hon en picknickkorg. Vid kullen som nu skymtar väntar hans styvmamma, hennes mor; den som alltid sett efter dem och alltid velat deras bästa. Allt annat känns som en enda stor mardröm som nu är över, han har kommit hem igen.
- Mamma, jag har hämtat hem din dotter igen! ropar han stolt. Allt är som förr igen!
Det stolta leende som hon uppvisar är mer än nog för att David ska känna sig lugn. Allt är glömt och förlåtet. Bredvid henne sitter en ny karl som han aldrig sett förut, vad han vet i alla fall. Hans sista oro, att hans systers svin till pappa, som han vägrat att kalla sin adoptivfar, skulle vara kvar verkar vara en obefogad rädsla. Han verkar ha gett sig av för gott. Kanske mamman äntligen har tagit sitt förnuft till fånga. När han kommer närmre så ser han att det är Blake som sitter där. Blake har följt med honom! Glatt håller han om sin nyfunna kärlek som genast besvarar kramen.
- Är de inte söta? säger hans syster.
Då vänder sig David om för att se så hans adoptivmamma, nej, hans mamma accepterar Blake.
- Ja, säger hon glatt. Nu är vi alla en enda stor familj!
Picknicken blir lång och får David att känna sig stilla till mods. De äter den mat som mamman förberett och pratar om allt som de har upplevt när de har varit ifrån varandra. David berättar om sin tripp till Alaska och hur han gift sig med Blake där. Stolt visar han upp ringen på fingret. Men när han tittar på Blake så ser mannen ut att ha fallit i tankar.
- Vad är det, älskling? frågar David.
Blake skakar på huvudet och ler.
- Ingenting, jag är så glad över att få vara här med din familj. Skål för familjen Beckett!
Han höjer sitt glas och resten följer exemplet. Efter att ha skålat klart packar de ner allt och börjar vandra, Blake och David hand i hand.
- Hur långt är det kvar? frågar Blake efter ett tag.
David tittar frågande på honom.
- Är du redan trött? Njut av vyn istället!
Han visar dramatiskt med armen den vy som brer ut sig framför dem. Mamman skrattar.
- Vi är snart hemma, säger hon lugnande. men lyd Davids råd och njut av det vi har, allt kan försvinna utan förvarning.
Blake nickar lätt men vill inte möta Davids blick när han tittar mot honom. Istället vänder han sig bort. Men David lägger ingen större vikt vid det, han är van vid blakes allvarligare sida. Huvudsaken är att de alla är samlade och ska bo tillsammans i många år.

Månjagare - Kapitel 5 & 6

Kapitel 5

David kan knappt förstå att det redan har gått veckor sedan senaste händelsen. Den ligger fortfarande tung och flåsar honom i nacken, som ett dåligt ex som inte vill försvinna ur ens tankar, men med hjälp av Finn och Sam så har han lyckats komma till sans med att han inte kan kontrollera allt i livet.
Han har även fått träna tillsammans med Blake när han har haft tid över och inte skolarbetena har tagit upp all tid. Dessutom så träffas de ibland där han jobbar efter skolan, när Blake har vägarna förbi för att hämta verktyg. Han vet ännu inte varför, men har blivit lovad att få reda på det så småningom. David som hatar att vänta.
Tillsammans har de lyckats hitta hur David ska lyckas återgå till sin normala form. Det hela går ut på att stänga ute instinkterna genom att fokusera på något som gör en lugn. Eller ja, David har inte sagt exakt vad han tänker på till Blake, men något snarlikt i alla fall. Kaniner kan tolkas på flera sätt.
David trummar otåligt med pennan i bordet framför honom när läraren maler på om ytterligare en arkeologisk utgrävning. Salen känns ovanligt steril och David kan inte sluta längta efter friheten. Plugga kanske inte var det bästa valet att göra vid närmare eftertanke, men han behövde komma bort från England. Bort från sitt förflutna. Framför honom sitter Sam och Finn, fullt upptagna med att diskutera föreläsningens ämne. Flytande tänker han istället på det som ligger framför honom, den utmaning han kommer att möta. Som fåglarna utomhus måste uthärda vinterns kalla grepp så måste han lära sig att härda ut förvandlingarna. De är tillfälliga, men han är livrädd för vad han kommer att göra nästa gång.
Förutom om Blake är med. Blake är starkare än honom och håller bra koll på honom, vilket gör att han känner sig trygg i sin varulvsform med honom; om skepnaden är framme och tar över Davids kropp så är Blake framme och håller den i schack. Han har inte berättat för Blake ännu om skepnaden, men av vad han kan utröna så är instinkterna hos varulvar ovanligt starka och det är inte helt ovanligt att varulvar går bärsärk i början.
Samhället ser inte heller så positivt på varulvarna, men det finns en oskriven överenskommelse i Alaska som går ut på ömsesidig respekt; vad gäller liv i alla fall. Ingen visar däremot någon större förståelse för varulvar och de flesta lever ute i skogen, i ett eget litet samhälle. Efter många om och men fick de statligt bidrag för att bygga upp samhället. Mer har inte Blake berättat, ännu.


När sista lektionen för dagen är över beger sig David direkt mot skogen för att möta Blake och fortsätta sin träning. Dramaklubben har inte möte idag och jobbar gör han bara på tisdagar, så det här passar alldeles perfekt.
 Han fiskar upp mobilen från fickan försiktigt. Nedkyld av den isande kylan håller han den otåligt i handen, fortfarande ovan vid den bitande vinterkylan. Det är inte länge kvar nu tills klockan slår över till den tid som de kommit överens om. Han lutar sig mot ett träd en bit in i skogen, så att ingen ska se dem. Hittills så har det mesta hållits under lock, ingen har ännu förstått att han är varulven som löpte amok för några veckor sedan och dödade en vanlig människa. Auktoriteterna har däremot spårat händelserna till universitetet, något som slutade i ett långt möte eleverna och rektorn sinsemellan. Därav gav han ett tal om hur alla måste hålla ihop och hur David knappt orkade lyssna, så helt ärligt talat minns han inte så mycket av det hela. David lyckades utröna att rektorn inte vill ha trubbel på skolan för att det är ett hinder för hans arbete. Hur vet inte David, men så sade han.
Det dröjer inte länge innan Blakes välbekanta konturer dyker upp framför David. David grips direkt av viljan att springa fram och glatt ropa åt Blake, men håller tillbaka känslan. Det skulle bara se konstigt ut. Istället höjer han tamt ena handen och vinkar lite lätt åt.
- Redo för att fortsätta?
David blir lite stött över att det första Blake gör är att prata om träningen, han vill ju lära känna personen bakom mentorn också. Men han vet att Blake gör det för hans skull.
- Absolut.
Blake lägger armen om David och rufsar till hans hår med hjälp av mössan, som en far gör med sin son. David blir röd om kinderna och påpekar att de behöver skynda sig om de ska hinna innan solen går ner.
Väl inne i skogens inre delar förklarar Blake kvällens träning. Just den här kvällen vill Blake att David ska ta itu med sina instinkter och lyckas hålla tillbaka dem, något som David absolut inte vill.
- Men tänk om--
Blake skakar på huvudet.
- Har jag inte bevisat att jag kan hålla dig i schack?
David suckar djupt och låter känslan skölja över honom. Tricket för att kunna förvandla sig på studs är att locka fram sina instinkter, att släppa känslorna fria. David tittar sig omkring, rädd för att skepnaden ska dyka upp igen. Men ingen skepnad syns till, än så länge.
- Bra! säger Blake och klappar honom lätt på hans håriga rygg. Ser du kaninen där borta?
David nickar, rädd för vad som komma skall.
- Pröva att jaga den, men utan att döda den. Jag stoppar dig om du tappar kontrollen. Lita på mig.
Med det så förvandlar sig Blake också till varulv. Så sätter David av mot kaninen genom pudersnön, kylan under fötterna ett bevis på att han fortfarande har kontrollen. Inte för att skepnaden brukar smyga med sin närvaro när den väl dyker upp.
Jakten blir inte särskilt lång när David snabbt hinner ikapp den stackars skräckslagna kaninen. Han trycker ner den lite lätt i snön så att den inte kan fly, med klorna indragna givetvis. Så långt allt bra. Blake är snabbt ikapp och ler stolt mot David så att de sylvassa tänderna blänker i solskenet.
- Utmärkt! säger han och dunkar David på ryggen så att David börjar kippa efter luft.
En känsla av välbehag sprider sig genom honom. Han ylar stolt när han släpper kaninen tillbaka till skogen, svansen viftande i snön. En bit bort stannar den upp och tittar på honom, som om han vore galen. Det får bara David att bli ännu varmare inombords. Förvandlingarna börjar kännas som förr igen, före den där fasansfulla natten; den tid när han kände sig fri istället för fängslad.
Han funderar på om han ska fråga Blake om skepnaden, om det är vanligt bland varulvar, men antar istället att det är det. Oavsett så är det hans eget problem och inte någon annans.
Nöjt följer Blake honom tillbaka till skogsbrynet och överöser honom med komplimanger. Väl där tar de farväl av varandra, men David väljer att stanna kvar ett tag efter han har återgått till sin människoform igen. Han låter Blakes distinkta lukt dröja kvar hos honom. Det tar ett tag innan han inser vad han sysslar med. Aldrig förr har han känt så här för en man, men för varje gång han träffar Blake så blir han mer och mer säker. För honom så är Blake något mer än en trygg fadersfigur. Till en början ville han inte acceptera det, skyllde på instinkterna, något som han blivit tvungen att ändra på den senaste veckan. Han vet däremot inte vad mannen känner för honom eller om han redan har någon som han håller kär.
David skakar bort tankarna; det finns viktigare saker som väntar. Bland annat inlämningsuppgiften som stundar nästa vecka. En snabb blick på klockan avslöjar att han borde ha varit på sitt rum för en timme sedan.
När han kommer in på rummet sitter Finn uppe och väntar på honom. Med ett flin bredare än en lurig katt från en tecknad film ställer han sig upp när David kommer in.
- Och vad har du råkat ut för? frågar David förbryllat. Druckit för många koppar kaffe?
- Har du sett den nya tjejen i våran klass? En riktig pudding, om jag får säga så!
David tycker sig minnas att han hört talas om någon ny som ska börja, men kan inte placera vart han har hört det.
Han slänger sig på sängen och försöker börja jobba på inlämningsuppgiften i ett försök att komma undan Finn. Det fungerar mindre bra när han plötsligt får en toffel i huvudet.
- Du ska introducera mig för henne! säger Finn och skjuter fram underläppen i ett försök att se tjurig ut. David vet inte om han menar allvar eller retas som vanligt.
- Hur då? Jag känner henne inte ens.
Då ger Finn honom det breda leendet igen, något som alltid skrämmer David lika mycket.
- Du är min wingman från och med idag!
David ger honom en skeptisk blick.
- Så jag ska hjälpa dig att få ligg? Okej!
Han ser att Finn inte förväntat sig den reaktionen och tar tillfället i akt att väda det hela till sin egen fördel.
- Om du berättar mer om Blake, tillägger David lurigt.
Sedan inser han att han inte sagt något om känslorna till Finn, men han ser ut att ta det med ro utan större svårigheter.
- Visst! Jag kan hjälpa dig att få Blake-mannen.
David himlar med ögonen åt Finns plumpa sätt att uttrycka det hela. Han kommer aldrig vänja sig vid Finns Finn-ighet.
Sagt och gjort, de beger sig ut i korridoren för att besöka den nya tjejen. Väl utanför dörren till hennes rum stannar Finn upp.
- Jag vågar inte knacka på, säger han och gömmer sig bakom David. Du får!
Han puttar fram David mot dörren som suckande knackar på. Hur lät han sig övertalas? Det som sedan utspelar sig framför honom är en märklig scen. Finn springer iväg och gömmer sig bakom hörnet i korridoren, rädd för att visa sig, när den blonda tjejen öppnar dörren. Hon har långt mycket mer feminina drag än Sam. Iklädd ett svart nattlinne som räcker ner till knäna tittar hon rakt på David som nu känner sig påträngande.
- Hej! Min vän här, säger han och gör en paus för att peka mot hörnet där Finn kikar fram, ville hälsa på dig. Men han verkar ha blivit rädd för något och gömt sig.
Han blänger argt på Finn som försiktigt kliver fram från bakom hörnet medan han nervöst kliar sig i håret. Hon skrattar lite lätt åt dem.
- Och vad heter ni då?
- David, angenämnt.
Han sträcker fram handen men får ingen respons från henne. Han låter den falla ner igen och vila vid hans sida igen. Något känns inte helt rätt med henne.
- F-F... Finn! stammar Finn fram och vinkar lite skräckslaget.
David kan nästan inte hålla sig för skratt, aldrig tidigare har han sett Finn så nervös. Hon ger honom en skeptisk blick och vänder sig mot David igen.
- Dig vill jag gärna träffa igen, säger hon och backar tillbaka in i rummet. Vi ses.
Sedan stänger hon dörren efter sig. Finn ser besviken ut och rycker i Davids arm.
- Kom så går vi.
Men David hör honom inte riktigt. Något inom honom vill berätta för honom att hon är farlig, att han inte borde prata mer med henne. Men tillika så söker han alltid efter svar på frågor och hon kan mycket väl vara nyckeln till det hela. För varför skulle hon annars vilja prata mer med honom? Han har en mycket stark känsla av att det inte handlar om en kopp kaffe och skolarbeten utan om något mer.


Dagen därpå går mycket sakta. Förutom allt prat om den nya tjejen, som tydligen heter Laura och kommer från Frankrike, så händer inte särskilt mycket. De flesta undviker honom fortfarande som pesten, rädda för hans underliga beteende. Det kan han acceptera, han är inte direkt den vänligaste på skolan och vill inte ha mer problem än han klarar av. Ryktena kring honom verkar också växa stadigt med tiden något som oroar honom desto mer. Det sista han vill är att någon ska koppla ihop händelsen i England och dödsfallet i gränden som bara är några veckor gammalt. Polisen har redan frågat ut honom, men utan bevis kan de inte röra honom. Han har tur att Alaska är så pass avskärmat och ovilligt att samarbeta, annars hade han säkert varit i trubbel. Men han ser fram emot ikväll då han äntligen får veta mer om Blake och vem han egentligen är. Först väntar däremot jobbet efter skolan.


När han kliver in genom lagerdörren är chefen fort framme och visar honom dagens leverans. Det är en ovanligt stor leverans med verktyg, och David som inte alls känner för att jobba idag. Men han har inget val, det är hans enda riktiga inkomst och det lilla studiebidraget han har räcker inte ens nära till hans utgifter, inte med alla klädesplagg som förvandlingarna förstår. De ofrivilliga, förstås. Inför de frivilliga brukar han ta av sig de övre plaggen, det är den delen som växer mest.
Efter en timmas slit med att lyfta kartonger och sortera verktyg pustar han ut och vilar en stund mot väggen. Han har inte ens tagit hand om hälften av leveransen ännu. När han torkar svetten från pannan kliver Blake in genom dörren. David lyser genast upp och skyndar för att hämta den färdigpackade kartongen med verktyg. När han lämnar över den så nuddar deras händer vid varandra. David vänder sig generat om.
- Vi syns väl någon dag.
- Absolut, svarar Blake.
Då händer något som David absolut inte trott skulle hända, Blake tar tag i hans axel och vänder på honom så de hamnar öga mot öga. Med ena armen håller Blake i den tunga kartongen samtidigt som hans andra hand vilar kvar på axeln. David kan känna hur hans andetag blir djupare och hur hjärtat rusar, även ett pirr infinner sig nu i magen.
- Och så tittar du på mig när vi pratar med varandra, okej? säger han och klappar David lätt på huvudet så håret blir ännu ruffsigare än vanligt.
Han vänder sig om för att gå ut men stannar upp vid dörren.
- Vi syns imorgon om du inte har några skolarbeten!
David nickar, alldeles röd om kinderna. Om Blake inte märkt något vid det här laget så måste han vara trögare än en gråval. Inte för att David vet om gråvalar ens existerar och ännu mindre om de är tröga av naturen.
Resten av kvällen går fort förbi. Han bryr sig inte om att hans medarbetare viskar och skrattar bakom hans rygg, det enda han vet är att det flin han har klistrat över ansiktet visar honom i hans bästa dager; en lycklig David.


Hallen är svagt upplyst när han kommer tillbaka till skolan. Klockan har just passerat åtta när han tar det sista tunga trappsteget upp till hans rum. När han kliver in så möts han av både Sam och Finns trötta blickar när de kikar upp från skolböckerna. Finn vinkar glatt åt honom medan Sam nickar lite förstrött, fortfarande upptagen med pluggandet. Han har helt glömt bort inlämningsuppgiften och kommer att få jobba sent med den. Men det spelar ingen större roll nu, han ska äntligen få veta mer om Blake.
Han sjunker ner i sin egen säng bredvid Sam och lutar sig lite lätt mot henne. Hon rycker till, antagligen förvånad över hans plötsliga närmande. De är inte vana vid att se honom så vänlig och närgående. Förståeligt, med tanke på att han lyckats förarga båda två genom att putta dem bort från sig varje gång som de försökt närma sig. Han har fortfarande inte berättat åt dem om sitt förflutna, men de verkar mindre benägna att gräva nu då han öppnat upp sig delvis. Dessutom så är de desto mer intresserade av hans relation till Blake, av alla frågor att döma. Om de tror att de är subtila så har de väldigt fel.
- Så, träffat på Blake något idag? frågar Finn nyfiket.
David nickar.
- Han var och hämtade verktyg idag i sedvanlig ordning. Vad jag har förstått så är det till byn, men jag har ingen aning längre.
Han vickar irriterat på foten. Varför kan inte Blake bara säga som det är? Då känner han hur Sam rycker bakom honom, när han tittar mot hennes huvud så ser han att hon begravt det i kudden. Kvävda skratt kan han också höra från henne.
- Du har inte listat ut det ännu? frågar Finn retsamt.
David rycker på axlarna. Vad har han missat för uppenbara signaler?
- Du vet, om du tänker lite. Blake tog dig under sina vingar för att han såg en vilsen hundvalp i dig, som hos alla andra som han hjälpt. Han är trots allt alfahanen i byn, den som tar alla beslut och leder dem under svårare tider. Den de sluter upp kring när allting krisar. Månjagarnas konung.
Det låter logiskt. Blake är både stark och karismatisk, samtidigt som han uppvisar en mer sympatisk sida då det krävs.
David nickar.
- Fortsätt, säger han otåligt.
Finn slänger en snabb blick mot Sam innan han fortsätter, som om han förbereder sig för att berätta de dåliga nyheterna efter att ha levererat de goda..
- Han... hur ska jag säga det här utan att låta som ett rövhål? Det finns ett smärre problem. Han ser dig nog mer som sitt adoptivbarn än något annat. Jag har sett hur du tittar på honom och hur du beter dig så fort som han är i närheten, jag är inte blind. Men jag tror det vore bäst om--
Där avbryter Sam honom.
- Vi vet inte om han har någon trolovad, Finn. Du behöver inte vars så hård. Låt honom drömma.
Finn skakar på huvudet och fångar snabbt upp tråden igen innan den faller i glömska.
- Jag tror det vore bäst om du inte blir för fäst vid honom.
David kan knappt tro det han hör. Han är vuxen och vet mer än väl vad han gör, ingen ska komma och berätta för honom vad han ska göra. Än mindre vad som är bäst för honom.
- Tack för upplysningen, säger han med rösten märkbart skärrad. Men jag tror jag klarar mig utan varningarna.
Finn släpper ut en djup suck, nästan som om han är lättad över att ha fått det undanstökat.
- Nu har jag berättat för dig i alla fall. Det är inte säkert att det är så, men jag skulle inte satsa en förmögenhet på att du har någon chans.
- Vi får se, säger David med spelad likgiltighet.
Inombords faller han i bitar igen. Det var naivt av honom att tro att saker och ting kan bli bättre.

Kapitel 6

Det har tagit lite planerande, men nu är han här i staden utan Sam eller Finn för en dag i lugn och ro. Först hade han tänkt dra med sig Blake också, men han var upptagen, så nu står han här själv i hopp om att hitta något att göra. Biltrafiken är avsevärt mycket mer aktiv en fredag som denna. Skolan har slutat tidigare än vanligt och han hoppas på att kunna ta igen lite skolarbete. Med ett block och penna i sin nyköpta axelväska beger han sig mot ett café en bit ifrån busstationen. Det är Blake som har tipsat honom om stället.
Han kliver in genom dörren som ligger avsides från resten av affärerna, lätt skymd i utkanten av en gränd. När han kommer in möts han av en vagt upplyst trappa som leder ner i byggnadens källare.
- Välkommen till Månskenet! säger baristan glatt och visar upp sitt bredaste leende åt David.
David ler ett konstgjort leende tillbaka och fortsätter längre in för att lägga undan väskan. Han går sedan fram till baristan.
- En mocca, med extra grädde.
Baristan serverar honom genast det han beställt och David går nöjt och sätter sig vid bordet.


Medan han sitter där och smuttar på kaffet så ramlar mitt i allt en tegelsten ner i hans huvud. Han tittar förvånat upp och ser författaren sitta i taket Ninja-style. Irriterat räcker David ut tungan mot honom och går och sätter sig vid ett annat bord.
Plötsligt så är kaffet borta, bara så där. Vad in i glödheta...?!
- Osu!
Och med det försvinner Mats i ett rökmoln, David fortfarande förbannad över att författaren ska förstöra allt.
-Du får helt enkelt avnjuta den när kameran är avstängd.
David tittar förvånat på flickan som plötsligt dykt upp bredvid honom. Precis när han ska protestera så försvínner även hon i ett rökmoln. Må denna dag sluta väl, trots de konstigheter han får utstå.


Med en lätt huvudvärk efter händelserna bestämmer han sig för att jobba kaffelös med skolarbetet. Han tittar sig omkring mellan tankarna. En bit ifrån honom jobbar baristan med att torka ur glas från diskmaskinen som just blivit klar. Framför disken breder kaféets golv ut sig, med borden placerade på ett nästintill slumpmässigt sätt för att skapa en mer hemtam känsla. Stolarna är av den äldre varianten med ett mörkt, grovt trä och rektangulära ben. Pinnstolar verkar inte finnas i den här kaféägarens värld. Borden i sig är av samma mörka, grova trä men med putsad och behandlad yta vilket ger dem ett fint ytskikt, trots åldern. Ovanpå varje bord ligger även en glasskiva så att inget ska torka fast i bordet. Från taket hänger gammaldags takkronor som svagt lyser upp källarvåningen. Det enda som saknas är Blake.
Han smuttar på en ny kaffe mocca som baristan gett honom av medlidande, utan betalning. Ur högtalarna kan han höra ‘I’m Your Man’ spelas, en låt som fortfarande är populär i trakterna. Texten får hans tankar att vandra över till Blake, något som får det att sticka i ögonen. Någon dag så måste han berätta för Blake, men han drar sig för det. Det Finn sade häromkvällen har satt sig djupt hos David och inte har han sovit mycket heller natten till idag.
En tår landar i anteckningsblocket. Varför försöker han ens? Han är ett monster och har ingen plats här. Klart att Blake har ett liv utanför hans. Det hela var nog rätt dumt, ändå. Flytta till Alaska och gå skola för att leta efter sina rötter, som ett dåligt drama med uselt manus trampar han bara samma spår hela tiden. Så kommer han ihåg Laura. Han stänger blocket och ställer sig upp igen; ser inte ut att bli mycket skolarbete idag heller. Inte för att han inte har kommit någonstans på det, det är bara slutspurten kvar. Han fick trots allt skrivet en del igår och behöver inte vara klar förrän på måndag. Sagt och gjort, han gör klart det i helgen. Nu måste han hitta Laura och släppa tankarna på Blake, även om de skrämmer honom från vettet. En sak i sänder, han kan inte fly igen. Han har fått en lapp från henne att möta henne på hennes rum senare idag, kanske hon vet något om hans släkt. Hon verkar i alla fall veta något om honom, även om han är osäker på vad som skulle kunna vara så pass intressant att veta.
När han börjar gå mot utgången ropar baristan till honom.
- Vi ses väl igen? Blake har berättat en del om dig!
David stannar upp och vänder sig om. Har Blake...? Han nickar som svar och går sedan ut i kylan, chockerad över att Blake faktiskt tagit sig tid att nämna honom för bekanta. Solen bländar honom efter att ha spenderat så mycket tid i mörkret.
Sedan beger han sig mot busstationen för att ta sig tillbaka. Han måste hitta Laura.


Försiktigt knackar han på Lauras dörr, rädd för att störa. När ingen öppnar knackar han lite hårdare. En annan tjej öppnar dörren. Hon har ett svart linne på sig med tillhörande svarta byxor.
- Är Laura här?
David känner sig fånig, nästan som att han inkräktar. Även om han har varit ihop med tjejer förut och inte alls är ovan att prata vid dem så är det något med hon här också som för honom att tveka.
Tjejen suckar och öppnar dörren mer.
- Kom in.
David bugar lite lätt och kliver in. På sängen ligger personen som han vill prata med, försiktigt tuggande på en penna med skolböckerna uppslagna. Hon ser ut att vara väldigt inne i det hon läser. David kikar nyfiket över axeln när hon rycker till och stänger boken i en rörelse.
- Skräms inte! säger hon och håller handen över bröstet. Runt halsen hänger ett halsband med en sol i guld. Han har sett det tidigare på ett foto av hans mamma, det enda minne han har från före adoptionen. Kanske det här är rätt person ändå.
Hon tittar upp och ler mot honom.
- Precis den jag ville prata med!
Laura vinkar åt den andra tjejen som genast går ut ur rummet och stänger dörren efter sig. Sedan sätter sig Laura upp och gör en gest åt David att sätta sig.
- Eftersom vi kan varandras namn så kan vi skippa formaliteterna och gå direkt till ämnets kärna.
David nickar, han vill bara få det hela överstökat.
- Jag behöver dig, och du behöver mig. Capische?
David nickar igen, den här gången lite mer osäkert. Vad behöver hon honom till? Det hela börjar kännas aningen obekvämt då hon verkar veta det mesta om honom. Han hade rätt, något står inte rätt till.
Hon kliver upp från sängen och tittar ut genom fönstret.
- Jag jagar en artefakt. Gammal, rysk artefakt som sägs ligga nedgrävd här någonstans. Du råkar inte veta något om den?
David skakar på huvudet, lättad över att det inte var något svårare än så. Han undrar däremot vad det har med honom att göra. Hon slänger en blick över axeln mot honom och suckar.
- Det var värt ett försök, även om det bara var ett skott i mörkret. Jag har frågat varenda en av våra klasskamrater och ingen verkar veta något.
Nu vänder hon sig mot David innan hon fortsätter.
- Och vad var det du ville? Tjänster och gentjänster. Jag kan inte minnas att jag bad dig komma hit idag så du måste också ha något som du vill fråga.
David nyper nervöst tag i sina byxor, blicken flackande. Han kan känna handsvetten genom sitt nervösa grepp. Utanför fönstret sitter en fågel och tittar in från en gren.
- Det här kanske låter lite dumt, och långsökt, men jag undrade om du vet något om min släkt.
Laura höjer på ena ögonbrynet och hans hjärta sjunker som en sten. Han visste väl att det var för långsökt.
Försiktigt reser han sig för att gå.
- Efternamn? frågar hon innan han hinner komma fram till dörren.
- Beckett, svarar han tyst. Men jag tror inte det är mitt riktiga efternamn. Jag är adopterad, så jag har ingen aning om mitt riktiga efternamn. Det enda jag minns är ett halsband, med en sol i guld. Precis som det du har.
- Precis som--
Laura vänder sig om.
- Jag ska kolla upp det men har mycket att göra. Jag hör av mig om jag får veta något mer.
David tackar för sig och lämnar rummet, efter att ha bytt telefonnummer med henne lite snabbt. Det är enklare att kommunicera så än genom papper och penna. Känslan av att trampa samma spår om och om igen har nu börjat ge med sig, kanske han kan komma någonstans i sitt sökande efter svar. Den andra tjejen blänger på honom när hon går in i rummet igen. Han låtsas inte om det och beger sig tillbaka till Finn och Sam.


- Har du sett halsbandet? säger Sam till Finn. Hon är definitivt en av dem.
David stänger dörren tyst efter sig, nyfiken på konversationen, men Sam upptäcker honom.
- Åh, du är redan tillbaka! utbrister hon med ett tillgjort leende.
Sedan tystnar konversationen. Han kan se på Finn att han vill säga något och hur han och Sam utbyter snabba blickar.
- Vi pratade med Blake idag! säger de båda i kör.
Finn nickar till Sam och hon tar till orda.
- Han har en trolovad.
Davids hjärta sjunker som en sten.
- Vem? frågar han fort.
- Laura, skjuter Finn in utan det vanliga retsamma leende. Idag ser han istället ut att bära på ett uns av medlidande.
- Hon är hitskickad av Solvandrarna i ett försök att göra fred.
David sätter ihop ledtrådarna och kommer fram till att solen måste höra till det. Men det måste han först verifiera med Laura.
- Till mig så sade hon att de letar efter en artefakt.
- Det är inte helt omöjligt, svarar Finn. Deras arkeologiska aktiviteter har ökat markant den senaste tiden.
Både David och Sam tittar på Finn. Finns det en hjärna bakom fasaden?
Han harklar sig och fortsätter.
- De letar tydligen specifikt efter ryska artefakter. Alaska var en gång ägt av Ryssland och väl avskiljt, vilket gör det till en utmärkt plats att gömma saker. Och gömda saker är till för att hittas.
- Har Blake något intresse i det hela? frågar David, den här gången med äkta nyfikenhet.
Finn skakar på huvudet.
- Inte vad han har sagt i alla fall.
Davids hjärta sjunker ytterligare. Om det inte är affärer utan endast diplomati som ligger bakom så kommer nog Blake att fullborda det hela. Hans chans ligger hos Laura, om han kan få henne att släppa Blake så--
- Finn! ropar David plötsligt. Du måste hjälpa mig!
Det känns konstigt att be om hjälp, men David är desperat.
- Om du kan charma henne så har jag fortfarande Blake för mig själv!
Planen är lika desperat som Davids känslor, och vid närmare eftertanke nästan löjlig, men han kan inte fly igen. Utan Blake så skulle han inte våga stanna kvar här.
- Nuh-uh, säger Finn och skakar på huvudet. Hon är en Solvandrare. Månjagare och Solvandrare kommer inte riktigt överens.
Nu tittar David oförstående på honom. Var hon inte en fredsgåva?
- Jag trodde det hela var över, säger David och låter hakan sjunka in mot kroppen igen, modet på botten ännu en gång.
- Det rinner längre än så, säger Finn och suckar djupt. Hon ser bra ut, visst, men det hela sträcker sig längre bak än så. Ända sedan Alaska koloniserades har konflikten pågått och på senare tid även trappats upp. Visst, de ger sig inte på oskyldiga varulvar något mer, men minsta lilla brott och huvudet åker. Du har kanske inte funderat varför poliserna ger upp när varulvar nämns?
David skakar på huvudet. Det har inte alls slagit honom.
- Solvandrarnas jobb, och de gör vad fan de vill. Du måste vara försiktig med henne, hon är farlig. Skulle inte förvåna mig om hennes rumskompis också är en Solvandrare. Vi kan inte umgås med våra fiender.
Finn har nog rätt, som vanligt. Men David måste hitta på något. Han måste prata med Blake först, oavsett. Nya frågor kräver nya svar och han måste ställa det hela på sin spets. Blake behöver få veta vad han känner innan han gör något överilat.

Månjagare - Kapitel 4

 Mer kursiverat i det här kapitlet, så det var ganska jobbigt att gå igenom och hitta allt det för att kunna lägga upp här. Som vanligt oredigerat och hipp som happ med placeholders och hela köret! Go!

Kapitel 4

 

David kan känna blodsmaken i munnen när hans kropp biter tag i ena mannens arm. Kniven
landar lätt i snön nedanför dem medan mannen kvidande tar tag om armen med sin andra
arm. Blake stället sig på bakbenen och tar tag i Davids käkar med sina robusta, pälsbeklädda
händer. Försiktigt bänder han upp käkarna så att mannen kan komma loss.
- Varulvar...
Mannen spottar på David, som instinktivt morrar och gör ett utfall mot honom, men blir stoppad
av Blakes hårda tag om hans kropp.
- Du kan inte låta Alignak styra dig! ropar han åt David. Kämpa emot!
Men orden kan inte hjälpa David, även om han vill; hans kropp vägrar fortfarande göra som han
själv säger.
Spring, Blake, innan det är för sent. Rädda dig medan du kan.
Männen har redan avlägsnat sig från brottsplatsen när Blake släpper taget om Davids kropp och
går tillbaka på alla fyra. Davids kropp gör genast ett utfall mot honom istället. Lukten av Blake
får Davids kropp att resa ragg och morra intensivare än någonsin. Tänderna är framskjutna och
de lurviga händerna krafsar otåligt i snön med klorna ute. Hans kropp ställer sig på bakbenen
och ylar mot himlen. Sedan sätter den av mot Blake på alla fyra, som smidigt viker undan och
tar tag om hans nacke. Med en enkel rörelse lyfter han upp Davids kropp som en vargunge.
- Du måste bära på en enorm smärta för att ha sådana starka instinkter.
Klorna slår om Blakes arm när han håller honom inom armlängds avstånd. David kan se hur
klorna river upp stora sår på Blake, som tålmodigt håller honom kvar. Blodet droppar ner i snön
nedanför och färgar snön röd.
Snälla, sluta. Lämna mig bara här... rädda dig själv.
Men varulven kan inte höra honom.
- Jag har aldrig lämnat någon i sticket förut, och kommer inte att göra det nu heller.
Skepnaden dyker upp framför David igen.
- Döda honom, beordrar den Davids kropp. Innan han sätter stopp för vår plan.
Din plan, idiot.
Skepnaden skrattar åt honom.
- Du gör det bara värre för din älskade vän.
Han är inte min vän.
- Då gör det väl inget om jag tar hans liv?
David har inget svar på frågan. Egentligen så borde det inte göra något, egentligen så borde
han inte bry sig, inte sedan han bestämt sig för att bara hänge sig åt sig själv. Men innerst inne
tar det emot att se Blake försvinna.
- Det avgör inte du.
Sedan upptäcker David att hans kropp slutat att göra saker utan hans medgivande. Han kan
känna alla sina andetag igen, hur den kalla kylan sakta men säkert fyller hans lungor för varje
gång han andas in. Hur den frostiga andedräkten blöter upp pälsen kring hans mun. Han tittar
upp på Blake och möter mannens blågröna ögon, vars pupiller har antagit ett mer animalistiskt
utseende i och med formbytet. Sedan ler han mot David.
- Så du lyckades till slut.
Davids öron sloknar skamset.
- Om jag ändå hade kunnat förhindra allt det här, säger han med en stark ton av ånger i rösten.
Han känner inte igen sin egen röst. Den är mörkare än tidigare, och raspig. Vissa ord låter
nästan som att han morrar istället för pratar.
Blake tittar allvarligt på honom.
- Vi har en lång väg kvar innan du kan kontrollera dina instinkter på riktigt.
David nickar försiktigt. Även om han inte vill lägga sitt liv i någon annans händer igen så har
Blake visat sig värdig lite tillit. Åtminstone för stunden.
- Men jag måste få fråga--
Blake skakar på huvudet.
- Det börjar bli sent och vi kommer att träffas fler gånger. Det är nog bara en tidsfråga innan
männen dyker upp med ett helt gäng.
David nickar sakta. Men en sak vill han i alla fall få avklarad innan han ger sig för kvällen. Han
sträcker fram sin lurviga hand.
- David Beckett. Nyinflyttad.
Blake fnyser men tar hans hand.
- Blake Young. Nuvarande ledare för Månjagarna.
David blinkar oförstående, men ler sedan brett.
- En annan dag?
Mannen nickar.
- En annan dag.
Så släpper Blake Davids hand och ger sig av mot skogen på alla fyra. David tittar efter honom
en lång stund innan han kollar ner på sin hand. Den är röd av Blakes blod. Det gör ont i hjärtat
att se en vän skadas så svårt av en själv. Vän... ja. Kanske han kan lita på sig själv igen. Sedan
inser han att Blake inte berättat hur man återgår till mänsklig form igen. Han kan höra röster
ropa långt borta och sätter av i motsatt riktning utan att tänka på det hela allt för mycket, han
återför säkert sin vanliga form snart.

Nästa morgon vaknar han i sängen, för en gångs skull utvilad. Det är hans sista ledia dag innan
skolan börjar på allvar. Ovanför honom knarrar Finns säng och plötsligt hänger ett huvud ner
från den övre slafen.
- En fågel skvallrade om gårdagen.
David drar täcket över huvudet.
- Låt mig vara.
- Fågeln sade också att du inte är så kall som du spelar.
David bryr sig inte speciellt mycket, istället blundar han och minns Blakes varma hand. Han blir
röd om kinderna, men slår bort tanken med ursäkten att han skäms över sina handlingar.
- Så, är du fortfarande lika enstörig?
- Om du fortsätter att vara såhär, visst.
Finn suckar ljudligt. Det knakar i stegen när han kliver ner från sängen, David fortfarande under
täcket. Varför kan han inte sluta tänka på Blake?
- Du ska inte ha någon frukost?
Det låter som att Finn är i andra änden av rummet.
- Jag kommer senare, gå du i förväg.
Efter ett tag lämnar Finn rummet och David kan lämna sitt gömställe.
- Jisses, säger han för sig själv. Maken till mer efterhängsen snubbe får man leta efter.
Dagen har hittills börjat bättre än någon tidigare dag, det kan David redan konstatera, han kan
däremot inte för sitt liv förstå hur han fick tillbaka sin människoform igen.
Han tittar sig omkring för att leta efte ledtrådar men ser ingenting märkvärdigt. Försiktigt
viker han täcket åt sidan och sätter sig upp på sängkanten. Snart inser han att han är spritt
språngande naken. Fortsätter förvandlingarna på det här viset så kommer han snart vara heöt
utan kläder. Att helt enkelt stanna i varulvsformen skulle helt klart vara mer gångbart för hans
ekonomi. Han letar igenom sin väska på golvet och hittar det han letar efter; en bunt med
brittiska pund, omsorgsfullt inlindade i ett lakan.
- Jag hoppas det finns en bank i staden.
Sedan slår det honom att det är söndag. Nå, låt gå. De kläder han har borde räcka några
dagar till i alla fall. Försiktigt lindar han in pengarna i lakanet igen och trycker ner det långt ner
i ryggsäckens inre. På vägen upp med handen skär han sig på ett styvt papper. Svärande drar
han upp det och får se sin systers oskyldiga leende stirra tillbaka.
Det vrider till i hans bröst och ögonen svider. Minnena kommer tillbaka till honom som om det
vore igår. Han sätter raskt ner kortet i väskan igen och drar för blixtlåset. Tårarna torkar han på
armen.
Sedan tar han nya krafttag och ställer sig upp för att klä sig. Även om det är söndag så går
bussarna in till staden och han kan behöva en dag utan Finn och Sam. Sagt och gjort, på några
minuter är han redan ute och fryser häcken av sig i väntan på bussen. Han tittar sig omkring
nervöst, orolig över att Sam eller Finn ska se honom. Det gör de.
- Wooo, David!
Han skulle känna igen Sam på mils avstånd. Andfådd lägger hon armen om honom, Finn inte
långt bakom.
- nehejdu, inte idag, säger hon och flinar. Vi följer med om du ska någonstans! Blakes order.
David himlar med ögonen.
- Vad kan egentligen hända?
En snabb menande blick från Sam får honom på andra tankar.
- Ja, jo, förutom det, säger han och tittar ner på snön.
Det tar inte länge innan bussen anländer och alla tre huttrande kliver på. David försöker ta
en plats längst fram för att slippa sitta bredvid dem, men de drar med honom längst bak och
placerar honom i mitten av dem båda. Det enda han ser under bussturen är den till synes
oändligt långa vägen över den nästan lika ändlösa vildmarken. Vita fält på vita fält byter snabbt
av varandra med små skogsdungar här och där som bryter det monotona mönstret. Om han
tittar åt sidan så ser han bara Sams eller Finns huvuden fastklistrade mot rutan, som exalterade
hundar under en biltur. Han lägger armarna i kors och lutar sig bakåt; taket är ändå mycket mer
intressant än vägen eller hans vänners bakhuvuden.
Efter en halvtimme stannar bussen vid busstationen i staden. Sam och Finn är snabbt uppe på
fötterna för att dra med sig David ut i den bistra kylan. Gatorna står nästintill tomma.
- Här var det inte mycket till liv, säger David lättat.

(insert tur genom staden)

David tittar sig desperat omkring sig i hopp om att hitta en flyktväg, så han kan vara själv en
stund. Sam och Finns konstanta tjattrande håller på att driva honom till vansinne sakta men
säkert. Vid närmare eftertanke snabbare än en buss på väg ut för ett stup i en skräckfilm.
När de stannar upp framför ett skyltfönster så passar han på att vika av in i en lång gränd. Den
snötäckta marken byts snabbt ut mot slaskiga och isiga bakgator som är svagt belysta i det
stundande mörkret. Solens sista strålar har svårt att bryta igenom byggnadernas fasader och
hotar att mörklägga hela gränden innan solen ens har hunnit gå ner. Han skyndar förbi ett gäng
som står och röker när en av dem tar tag i hans axel.
- Du är en av dem från gårdagen, eller hur? Vart är din pojkvän idag?
David försöker rycka sig loss, utan större framgång. Då känner han hur en kniv trycks upp mot
hans hals, det kalla stålet slickande den tunna huden. Just nu önskar han att han inte hade vikt
av tidigare.
- Nu har du ingen som kan rädda dig, fikontårtan.
Han faller handlöst mot marken när en välinriktad spark träffar honom i knävecket. Den ena av
killarna är snabbt framme för att ge honom ett slag i magen. Det är ruskigt nära att kniven skär
upp halsen, men den lyckas missa honom trots avståndet.
Marken är kall under honom när de fortsätter sin misshandel. Varje slag och spark känns som
slagträn, hårda och hatfulla. Så dyker skepnaden upp igen i vanlig turordning.
- Du kan inte dö här, säger den retsamt. Vill du ha lite... hjälp, kanske?
David skakar på huvudet, finns inte en chans att han låter skepnaden ta över ännu en gång.
En av killarna märker att han kommunicerar med någon, men förstår inte vad, och frågar
provocerande:
- Försöker du be till Gud? Sådana som du är ingenting värt i hans ögon, säger han och placerar
en armbåge i ryggen på David. Det slutar med att han ligger platt på marken med en sko på
huvudet. Stenarna och sanden på gatan skaver mot hans ansikte. För en gångs skull så hoppas
han att Sam och Finn ska hitta honom. Borde de inte undra vart han har tagit vägen vid det här
laget?
Han skrattar lite för sig själv inombords. Klart, han dissade dem. Det är helt på sin plats att de
inte funderar vart han är.
- Jag tillåter inte att du dör.
David försöker kämpa emot förvandlingen när skepnaden tar över hans medvetande. Det
tar inte länge innan han har tappat kontrollen över kroppen igen, alla nerver och muskler
bortkopplade från hans inflytande. Han ser hur en skara av killarna förskräckt backar bort från
honom, rädda för det som utspelar sig framför dem. Efter att ha sett Blake förvandlas så vet han
mycket väl vilken scen som utspelar sig framför dem, och av tidigare erfarenhet vet han vad
som väntar dem när det väl är klart.
Hans håriga arm greppar killen med skon placerad på hans ansikte runt benet. Han skriker
genast till, ropar på sina vänner att de ska hjälpa honom, men de har redan gett sig av. Killen är
ensam kvar med den best som Davids kropp blivit. David försöker ännu en gång vålda tillbaka
kontrollen, men misslyckas. Om bara Blake vore här så skulle allting lösa sig.
Det tar inte länge innan varulven har mannen under sig, mannen tätt pressad mot kroppen.
Tänderna droppar saliv i mannens ansikte som skräckslaget kvider och försöker dra sig bakåt,
utan resultat. David känner igen ansiktet; det ärrade ansiktet på mannen som försökte våldföra
sig på den oskyldiga tjejen är något som han aldrig kommer att glömma. För första gången
känner han ett hämndbegär, kanske det ändå vore bäst om skepnaden fick utföra sin handling.
Sedan minns han hur det gick sist han försökte hjälpa någon, hur allting gick snett och slutade i
att fel person dog.
- Våldför dig på honom som han tänkte göra mot henne. Ge honom det han så gärna ville ha.
...vad vill du egentligen?
- Om du inte förstått det så är jag dina innersta instinkter, driven av dina starkaste känslor. Jag
är du och du är jag, bara att jag saknar spärrar.
Det kan inte vara sant. Han ser ju skepnaden framför sig, det kan omöjligt vara han själv.
Oavsett så är det under skepnaden kroppen lyder och den har redan börjat riva upp mannens
jacka. Knapp för knapp följer hans långa klo den slitna jackan, ända ner till killens mörka jeans.
Mannen ser sin chans och drar en kniv som han snabbt kör in i varulvens ena arm. Davids
kropp ryter till och slår mannen hårt över ansiktet med armen så att kniven lossnar. Frustande
fortsätter den sin lek, nu med byxorna som mål då jackan är öppen. Hans händer sliter lätt upp
jeansen så att knappen flygger långt bort. Det tar inte länge innan mannens nedre regioner är
helt blottade.
Det här kan inte vara sant... är det här jag?
Mannen försöker kämpa emot med benen men lyckas istället komma åt varulven mellan benen.
Davids kropp morrar belåtet, upphetsad över motståndet. Mannen tittar förskräckt på när
bestens nedre regioner växer sig större. David kan se skräcken i hans ögon, hans rädsla för det
som komma skall. Nu när poletten trillat ner får mannen panik. Svetten pärlas i hans panna och
rinner sakta ner över kinderna.
- Snälla... ber han honom. Jag ångrar gårdagen så mykcet. Snälla, låt mig gå...!
Men det tjänar ingenting till, skepnaden är fortfarande den som bestämmer. Även om David
innerst inne inte skulle kunna fullfölja så gör hans kropp det. Förloppet blir blodigt och ljudlöst.
Varulvshanden täcker lätt över offrets mun, vilket förhindrar att några ljud tar sig förbi. David kan
se hur mannen kämpar för att hålla uppe varulvens vikt när han gång på gång blir penetrerad.
Mannens tårar rinner fritt och blicken är tom.
Sluta, bara sluta...
Skepnaden svävar lätt ovanför dem, iakttagande förloppet. David kan höra hans lättsamma
skratt, som om det hela vore en lek. Han leker just nu med sitt offer.
Det här är jag...
Så släpper han ner mannen när han är klar med honom, livlös. Någon gång under förloppet
måste han ha dött. David vet inte hur, eller när det hände, men han har dödat igen. Skepnaden
är ingen ursäkt. Han faller ner på marken, fortfarande i sin varulvsform, snyftande. Han har
återigen kontrollen, men på tok för sent. Ännu en har fallit för hans oförmögenhet att göra något.
- David...
Det är sam igen. De måste ha hittat honom. Ingen säger något på ett långt tag, David hukad
över den döda kroppen i hopp om att den ska börja leva igen, så att allt blir ogjort.
- Det börjar bli mörkt, säger Finn påpekande.
David tittar tårögt upp mot himlen. Stora moln har börjat dra in framför månen och gränden
är mörk. Marken är våt mot hans ben, som han inte längre vill kännas vid. Det som äntligen
började gå bra.
Så får han syn på en skugga mot månen, en silhuett av en människa som snabbt skyndar
därifrån. Han kastar sig upp på brandstegen bredvid och tar sig smidigt upp till taket med bara
några få snedsteg på vägen upp. Vinden blåser friskt där uppe. Han tittar sig omkring, bländad
av belysningen nedanför taken, men kan inte se någon. Han kan svära på att han såg någon.
Nu är frågan också hur pass mycket hon såg. Vet hon om hans mänskliga form också? Han
måste vara mer försiktig, om inte så kandet gå riktigt illa. Det räcker med att studenterna såg
honom förvandlas i korridoren den där kvällen då han dödade kaninen.
Väl nere igen frågar Sam varför han stack iväg.
- Tyckte jag såg någon, men det var nog bara inbillning.
Han vill inte att de ska oroa sig ännu mer. Sedan slår det honom.
- Hur blir jag vanlig igen?
Sam skrattar lite nervöst.
- Det blir du genom att, öh... ja du. Det är ganska svårt att förklara. Alla har vi olika sätt. Jag,
exempelvis, tänker på havet. Det stillar mina känslor.
- För mig så är det rymden som gäller, flikar Finn snabbt in. Jag har alltid velat pröva på att flyta
omkring där, bortkopplad från alla problem.
Sjävlklart. Ens varulvsform drivs av ens känslor och om man kan hitta sitt inre lugn så kan man
frigöra sig från dess grepp. David bestämmer sig för att försöka.
- Så enkelt är det inte.
Det är skepnaden igen, lika retfull som alltid. Då minns David Blakes ord, som han funnit ro i
tidigare. Han fokuserar på dem och försöker stänga ute skepnadens provocerande ord. Efter ett
tag drunknar skepnadens ord i ljdet av hans egna tankar. Han minns Blakes hårda men ändå
beskyddande grepp om honom, den medlidande blicken och de förtroendegivande orden.
När han öppnar ögonen igen så är han normal igen. Även om han sist inte återgick till sin normala form när han blev lugn så verkar det har fungerat den här gången. Kanske var han för uppspelt sist. Men han tycker kylan känns ovanligt påtaglig.
- Du vill nog låna den stackars killens kläder om vi ska ta oss tillbaka.
David tittar ner på sig själv och inser att han är naken, förutom hans mössa som orroligt nog
klarat sig. Det känns inte helt rätt att ta offrets kläder. Han ursäktar det hela genom att intala sig
själv att det var självförsvar. Utan tvekan kommer det här att hända fler gånger, kanske utan
hans vänner som kan hjälpa honom att hitta sig själv igen. Tanken är nedslående och han vill
allra helst bara ge upp.
- Vi vet att du har det svårt just nu, säger Sam och hjälper honom på med jackan. Vi har ingen
aning om vad du har genomlidit tidigare. Men du ska veta att vi finns här i vått och torrt.
David ler svagt, blicken fortfarande nedslagen i marken. Han nickar svagt.
- Så, vad tänkte du på? För att bli normal igen?
David blir röd om kinderna av Finns fråga, men helt oväntad är den inte. Snarare väntad.
- Åh, det kan vänta till någon annan gång. Finn är för nyfiken för sitt bästa.
När Sam yttrar de orden börjar David fundera vad han egentligen känner för Blake. Även om
han inte vet mycket om mannen så kan han inte sluta önska att han vore här med honom just
nu. Då skulle han känna sig trygg igen.
- Blake och David sitter i ett trädd, K-Y-S--
Sam ger honom en spark i smalbenet.
- Skit i honom, säger hon och tar tag i Davids arm. Nu drar vi innan någon mer dyker upp.
Så beger de sig tillbaka mot busstationen. Promenaden tar ett tag, under tiden faller snön lätt
från himlen. Varje snöflinga på Davids kind påminner honom om mannens svett och paniken i
ögonen, hur han vädjat om att bli besparad. När de kliver på bussen kan han se sin mammas
besvikna ansikte framför sig, ett minen som han aldrig kommer glömma.
Han vänder sig om en sista gång och tittar på den annars öde gatan.
- Jag hoppas det var den sista, muttrar han tyst för sig själv innan han kliver på bussen.

Månjagare - Kapitel 3

Kapitel 3 av min NaNoWriMo-roman i all dess oredigerade skitighet! Det är ruskigt fascinerande att se sina förutfattade meningar om ens karaktärer krossas av dem själva och istället se en ny sida. David kan känna medkänsla, omg!

Kan förövrigt hända att saker och ting inte är kursiverade där de ska vara det, men det märks nog ganska lätt när saker och ting är tankar ändå. För någon eventuell okänd gäst som snubblar in; det här är absolut inte det bästa jag kan skriva. Sådant får vänta tills jag ger ut något redigerat.

Kapitel 3

- I’m gonna marry, the niiight! Ma, ma, ma-marry!
David tar sig för pannan och undrar vad det är för dåre som skrålar så tidigt på morgonen.
Sedan minns han gårdagen och hur han, ännu en gång, svimmat.
- Åh, du är vaken!
Sam sträcker fram handen och känner på Davids panna, vilket framkallar hans mest sjukliga
stön.
- Ge dig, så dålig är du inte. Febern har gått ner och du är helt klart på bättringsvägen.
- Det är inte det, din sång...
Han hostar till, halsen fortfarande öm, vilket gör det svårt att prata normalt. Sams kinder blir
genast genant röda och hon vänder sig om, uppenbart skärrad över att han hört henne. Han
suckar och sätter sig upp med stor möda.
- Den var fin, säger han och klappar henne på axeln.
Då kliver Finn in genom dörren, mitt i Davids rörelse. Han flinar brett.
- Det gick fort!
Sams kinder blir röda som tomater medan David snabbt drar tillbaka sin arm.
- Det är inte som du tror, säger hon korthugget och ger Finn en menande blick.
Han håller upp händerna för att visa sin underkastelse och nickar mot Davids håll som knappt
kan hålla sig för skratt där han sitter.
- Hur är det med honom?
Sam suckar.
- Frisk som en nötkärna.
David harklar sig för att avbryta deras diskussion.
- Ni vet, jag är faktiskt här, påminner han dem.
De vänder sig mot honom med allvarliga blickar.
- Vet du ens vad som händer när du tappar kontrollen? frågar Sam.
David skakar på huvudet. Det är därför han över huvud taget väljer att stå ut med dem istället
för att fly vid första bästa chans. Han vill ha svar, vad det än må kosta.
- Finn, stäng dörren, säger hon och flyttar en stol närmare sängen.
Han lyder genast hennes order och stänger försiktigt dörren till deras rum. Sedan lägger sig en
bedövande tystnad över dem.
- Först och främst... hur kommer det sig att du har kommit hit? frågar Sam och fångar upp
Davids chockade blick. Han väntade sig inte en sådan fråga redan. Om han ljuger nu så
kommer de att märka det på direkten, men tillika, kan han redan lita på dem? De har knappt
hunnit pratas vid. Och hur visste de vart han var igår?
- Jag tror det är bättre om jag ställer frågorna, säger David. Jag vill veta att jag kan lita på er fö--
Då reser sig Sam plötsligt från stolen, märkbart irriterad över hans envishet.
- Varför kan du inte bara berätta för oss?
Han ser att hon är sårad över hans bristande tillit eftersom hon vägrar möta hans blick igen.
David tittar ner i sängen. Han vill inte såra någon men ännu mindre så vill han att någon ska dö
på grund av honom.
- Det angår inte er.
Sam ger ifrån sig ett irriterat stön.
- Då kanske du inte heller vill veta några svar, säger hon och stormar mot dörren där hon
stannar upp en stund med handen vilande på handtaget. Förövrigt så hade du dött utan oss.
Sedan smäller hon igen dörren bakom sig. David tittar på Finn för att få medlidande, men
han skakar bara på huvudet och följer Sam ut i korridoren. Kvar sitter David med tankarna
snurrande och utan att ha fått några svar. Han bestämmer sig för att utforska skolan och efter
en snabb titt på mobilklockan konstaterar han att det bara är två dagar kvar innan lektionerna
sätter igång.

(insert tur genom universitetet)

Efter att ha irrat runt på den kalla skolan i timmar hittar han äntligen tillbaka till sitt rum, lättad
över att inte helt och hållet ha tappat bort sig. Han kan knappt tro hur stor skolan är! Inte alls
som där hemma.
Solen har nyligen lagt sig för att göra plats för månen, som just ikväll lyser för fullt. Framför hans
och Finns studentrum finns det ett fönster, i skenet från fönstret står en man lutad mot väggen.
Det är svårt att urskilja detaljerna, men mannens hår är axellångt och kammat. Definitivt i
kontrast till Davids spretiga, halvlånga hår som inte alls kan jämföras. Han har händerna
i fickorna och tittar rakt åt Davids håll. David känner en känsla av att vilja fly istället för att
konfrontera mannen; men han bestämmer sig för det senare.
Han går stilla fram till mannen som genast tittar upp när han närmar sig.
- David? frågar han kort.
David nickar som svar, osäker på vad mannen kan vilja honom.
- Kom med in, vi behöver prata, säger han lugnt och gör en gest mot dörren. Försök inte fly, vi
hittar dig.
Det är som att mannen kan läsa minsta lilla tanke. Men David lyder och kliver in i sitt rum. Väl
inne stänger mannen dörren efter sig.
- Sätt dig ner.
Nu blir David irriterad, det är trots allt hans rum och ingen lång mörk främling ska beordra
honom i sitt eget hem.
- Du, det är jag som bor här, inte--
- NU! ryter mannen och David lyder förskräckt.
När han väl satt sig upptäcker han att gardinerna är fördragna. Han har alltid haft bra
mörkerseende så det skapar inga direkta problem. Mannens konturer syns skarpare i mörkret
än ute i hallen. Han är av den lite mer välbyggda sorten, bredare än din vardagliga fotgängare,
till skillnad från David själv som i sina bästa dagar kan kallas för normal. Sakta men säkert
börjar han att fundera om det varit så smart att skippa frukosten i alla dessa år.
Mannen andas ut.
- Så, du tänker inte fly?
David nickar sakta.
- Bra, svarar främlingen och går fram till David.
Han lägger ena handen på Davids axel och tittar honom djupt i ögonen. Ögonen skiftar mellan
blått och grönt, som om de inte riktigt bestämt sig ännu för en färg. Sedan tar mannen ett steg
bakåt och tar av sig jackan. David tittar underligt på honom nu då hans ögon vant sig helt vid
mörkret. Han kan se nästan lika bra som om det vore dag, en egenskap som han burit med sig
hela livet.
- Varför, vad gör du? Jag är inte lagd åt det hållet om det är det du tror.
Nu drabbas David nästan av panik. Han tänker väl ändå inte--
Mannen avbryter hans skräckinjagande tankar med ett hjärligt skratt och skakar på huvudet.
- Önska kan man väl alltid med sådan figur som du har, säger han retfullt. Men nej, det här är
orsaken.
Mannen blundar och koncentrerar sig. David kan se hur skäggstubben på mannen blir mörkare
och längre. Hårtufsar skjuter ut på armarna och snart dyker de även upp under hans linne.
Sakta men säkert ändrar ansiktet form. En nos växer ut, frustande, och tänderna blir längre på
honom. David backar förskräckt på stolen så han ramlar omkull baklänges. Framför honom står
en livs levande varulv med saliv droppande från tänderna och en päls svart som natten. Öronen
är skabbiga varav det ena har förlorat sin spets.
David vill skrika men halsen gör fortfarande för ont. Rädd för sitt liv backar han bakåt tills han tar
emot elementet. För en gångs skull så är det varmt, så pass varmt att han bränner sig på det.
Men varulven framför honom står bara orörlig och iakttar honom. Då kommer Finn och Sam in
genom dörren.
- Hjälp mig! säger David med gråten i halsen.
Sam himlar med ögonen som svar.
- Sluta skräm honom, Blake. Du behöver inte alltid vara så drastisk.
Försiktigt släpper David handen som han höjt i självförsvar, inte för att han skulle kunna skydda
sig särskilt väl. Men han släpper inte garden helt, det vore idiotiskt. Även om han börjat ha en
gnutta tillit för sin rumskamrat och hans galna vän så är det inte nog för att lita på ytterligare en
av deras vänner.
Varulven framför honom fnyser.
- Visst, men om det ni sagt är sant så är det här enda sättet att få ut något ur honom. Grabben
verkar inte lita på någon.

Så ramlar Mats in genom fönstret och landar på David. Blake tittar argt på och undrar vad fan
författaren gör i sin egen berättelse.
- Jag tänkte bara titta in och se hur ni har det. Ni vet, ifall det behövs, säger han och skrapar av
sig glassplittret. Finn himlar med ögonen.
- Inte konstigt att vi är som vi är, säger han och vänder sig om. Jag tänker lämna er ensamma
nu, mata ne!
Och efter följer Sam, utan att tveka. Blake har tappat bort sin ilska och tittar istället roat på när
Davids ansikte blir rött som en tomatsoppa.
- Så, tänker ni ta er vidare nu själva eller måste jag bosätta mig i boken tillsammans med er?
David försöker desperat putta bort Mats men misslyckas totalt. Orubblig sitter han ovanpå den
stackars killen.
- Nej, för jag är Blake, och tänker inte snabba på berättelsen bara för att författaren tycker det.
Mats höjer på ögonbrynen.
- Verkligen? säger han och höjer ena handen. Du vet väl om att jag kan radera dig, bara sådär?
Nu börjar Blake bli riktigt förbannad. Ingen kör med Blake-mannen! Men han ger sig tillslut,
medveten om att han inte kan vinna.
- Okej då, säger han och suckar. Du vinner.
Mats ler förnöjt.
- Bra! Då syns vi någon annan dag!
Plötsligt så står Sam och Finn i rummet igen som om ingenting har hänt, med David flåsande på
golvet framför fönstret.

(Tiden vrids tillbaka cirkus tio minuter)

Varulvens ansikte förvandlas sakta men säkert tillbaka till sitt ursprungliga utseende. Nosen
försvinner in och håret återgår till det vanliga skäggstubbet. David tittar häpet på, fortfarande
djupt chockad över händelsen som utspelar sig framför honom. Finn lägger handen på
mannens axel.
- Det är lugnt, vi tar över härifrån. Tack för samarbetet, vi hör av oss om vi har några framtida
jobb åt dig!
Mannen lämnar rummet och sedan blir det tyst igen. Klockan ute i hallen tickar sakta men
säkert medan David försöker samla tankarna igen. Han vet inte i vilken ände han ska börja. För
det första, vad gjorde en varulv vid namn Blake i hans rum? De borde inte ens existera. För det
andra så vill han mer än gärna veta varför Sam och Finn känt sig tvungna att göra ett så här
drastiskt drag, det finns andra sätt att förtjäna någons tillit.
Sam avbryter som vanligt Davids tankar.
- Du är en varulv, inget nytt där. Du har säkert känt tecknen, bara förträngt det hela. Om du vill
så kan jag förklara det ena och det andra om hur man i början jagar stackars små djur i skogen
och anfaller andra varulvar utan orsak, men det är lugnt. Du kommer att få kontroll över det med
lite hård träning och--
David skakar på huvudet och känner sig tvungen att avbryta henne precis där.
- Nej, säger han och ställer sig upp. Finns inte en chans att jag går med på att... leka era lekar,
eller vad det nu är ni gör. Snart ska jag väl rädda världen också, vilket verkligen inte faller i min
smak.
Finn tittar förvånat på David.
- Du ville ha svar, säger han och krafsar sig i hårbotten. Men när du får svar så förnekar du.
Vem tror du att du är?
Frågan tar David med häpnad. Han greppar fönsterbläcket bakom sig. Helvete, varför ska han
alltid göra allt med taggarna utåt? Det har inte hjälpt honom hittills och lär aldrig göra det heller,
men likförbannat fortsätter han på det viset. Men så länge som han kan hindra andra från att bli
skadade så är det okej.
- Ni inbillar er, svarar han kallt. Lämna mig bara i fred.
Sam lägger handen på Finns axel och viskar något som David inte lyckas uppfatta, sedan
nickar Finn sakta, blicken fortfarande fäst på David.
- Du kan inte fly från dig själv.
Sedan lämnar de rummet. David pustar ut och tar upp sin mobil för att se vad klockan är. Den
har knappt passerat sju, vilket betyder att de inte lär vara tillbaka på ett bra tag. Dörrarna låser
sig inte förrän kvart över nio, men även då kan man ta sig in om man har en nyckel. De flesta
lärarna har överseende med tiderna så länge som eleverna sköter sig. Missköter man sig så
kan man däremot mycket väl förbli utelåst. Men många har skaffat sig kontakter på nedre
våningen för att lätt ta sig in genom ett fönster om så behövs, vilket gör regeln i princip tandlös.
- Nej precis, du kan inte fly från dig själv.
Skepnaden dansar framför, fortfarande lika skräckinjagande men ändå flytande. Som om den
inte existerar på riktigt. David slår mot den trött, försöker få den att försvinna, vill nästan själv
försvinna för att slippa allt. Han har sökt svar men vet inte längre om han vill ha dem.
- Du kan inte ge upp nu, säger den retsamt.
- Det kan jag visst.
- Nej, för jag har kontrollen.
Så dyker den nu allt för vana smärtan upp igen. Först blir det svårt att andas, sedan huden som
kryper. Håret skjuter fram, men David kämpar inte emot. Istället så låter han känslan skölja över
honom som en välsignelse. Han hoppas på att aldrig komma ut ur sin nya form igen. Det är
lika bra att leva som det monster han är; för han är tydligen född för att skada och förgöra, som
skepnaden alltid berättat för honom. Ja, det är vem han är, människornas förgörare.
Som om de någonsin brytt sig om honom. I skolan blev han jagad, alla var rädda för honom. De
sade att han bar på en förbannelse, att de skulle slukas om han kom nära. Och han lyssnade på
dem. Nedvärderade sig själv och höll sig undan. Den enda som någonsin brydde sig om honom
var hans syster, hans älskade syster, som aldrig övergav honom.

Samma bildspel utspelar sig framför honom. Han sätter av genom skogen i jakt på byten, något
att ge sig på. Marken känns kallare än förut, mindre flytande, som om han är mer medveten
om det han gör. Han prövar röra på käkarna själv, det fungerar. Han kan känna salivens blöta
droppar lämna hans läppar, istället för att bara svagt erkänna deras existens. Skepnaden
är också förvånansvärt frånvarande, något som aldrig tidigare hänt vid sådana här tillfällen.
Friheten har dränkt känslan av fångenskap och frigjort honom från den rädsla som tidigare
präglat hans varulvssida.
Framför honom brer träden ut sig för att göra plats för hans framfart; ingenting kan stoppa
honom nu. Han kan fara precis vart han vill!
- Så, hur känns det att vara i kontroll?
Davids blod fryser till is av den väsande rösten. Han kan inte se skepnaden, men han kan
känna hur den håller sig fast i honom och suger medvetandet ur honom. Plötsligt sätter hans
kropp av åt motsatt håll, tillbaka till universitetet.
Vad tänker du göra?!
David försöker kämpa emot verbalt, men allt som kommer fram är ett djupt morrande. Han har
inte vant sig vid de vargliknande stämbanden ännu.
- Det är lönlöst. Du kan inte göra något för att stoppa mig. Jag har sagt det om och om igen, du
är här för att förstöra; och det ska jag se till.
I slutet av tunneln med träd tycks han skymta universitetets framsida. När de kommer närmare
ser han att det är två killar som står och röker, en tjej inträngd i hörnet. Den ena har lutat sig mot
väggen, armen utsträckt mot den, för att hindra hennes enda flyktväg.
- Låt mig gå.
Han kan höra hennes röst ända dit, till skogsbrynet. Hans kropp har stannat för ett tag.
Frustande står han och ser på den scen som utspelar sig framför honom, oförmögen att göra
något åt det. Den ena mannen drar fram en kniv och trycker den mot hennes tröja.
- Så här går det för otrogna slampor, säger han och trycker till mot hennes hud.
Han kan höra hennes allt djupare andetag, hur kniven sakta men säkert skär upp tyget och hur
mannen bredvid skrattar. Hon försöker skrika, men den andra mannen håller för hennes mun.
Men gör något!
Skepnaden ser tomt på honom, de röda ögonen fulla av hat.
- Som du befaller.
Snön yr omkring dem när hans kropp sätter fart mot sitt mål. David kan känna hur blodtörsten
stiger i intensitet. Men innan han får en chans att göra något dyker något annat upp. Som ett
skott från ingenstans står en varg redan där och morrar framför dem.
Blake...?
David känner igen den nattsvarta pälsen och det trubbiga örat. De två männen skriker och riktar
sina knivar mot honom.
- Lämna henne ifred.
Blakes stämma är mörk och djup. I hans omtumlande ankomst har tjejen redan tagit chansen
och sprungit sin väg, något som får David att andas ut inombords. Hans kropp däremot är
redan på väg mot dem, redo att slita förövarna i bitar. Det som han försökt undvika kommer att
upprepas; han kommer att döda en människa igen.

NaNoWriMo 2012: Dag 1

NaNoWriMo är här och alla författare samlas för att leka! Egentligen så ska man inte publicera sin text förrän den är färdig, men jag känner att jag ändå kommer att ha energi att fortsätta skriva. Dessutom så är det främst för att min skrivkompis i Skåne ska kunna läsa det jag har skrivit. Så, enjoy, whoever you are! Här är de två första kapitlen i boken:

 Månjagare


Kapitel 1

Universitetet står stilla och tyst när David tar sina första nervösa steg in i den övergivna hallen. Hans snöiga skor lämnar blöta märken efter honom där han går. Är han sen? Han slänger en blick på klockan som hänger på väggen. Mycket riktigt, han har glömt att ställa om sin egen klocka för att matcha universitetets tidszon. Med skyndade steg beger han sig mot närmaste korridor, sedan slår det honom att han inte har någon aning om vart han är på väg. Han tittar sig omkring och ser en karta över universitetet. Ensligt kallar den på honom från andra sidan hallen och med bestämda steg tar han sig fram till kartan.
- Uppsamling, uppsamling... vart tusan kan det vara? undrar han högt för sig själv.
Han ser matsalen, några klassrum och byggnaden med alla studentrum. Men ingen aula.
- Precis där!
David vänder sig förskräckt om och hinner precis kväva ett pinsamt tjut innan det lämnar hans läppar. Framför honom, blott några centimeter ifrån, står en blond tjej med en pösig munktröja. På huvudet bär hon en basker, väl sliten med åren. Hennes ljusblå ögon avger ett lugn som får David att slappna av.
- Du borde skynda dig om du ska hinna, säger hon med ena fingret vilande i mungipan och ögonen finurligt fästa vid taket. Om du nu vill veta vart du ska gå efteråt. Annars så kan vi alltid--
David vänder sig om och börjar gå mot korridoren som leder till den östra delen av skolan. Han har inte tid för lekar just nu. Han hör hur tjejen ropar efter honom men ökar tempot istället för att stanna. Det sista han vill är att ha ytterligare någon som står i vägen för det han vill.
Solen lyser starkt genom fönstren när han skyndar fram. De stora dörrarna till aulan tornar upp sig i slutet av korridoren. Han kan höra rektorns mörka stämma ljuda genom korridoren, ett tecken på att dörrarna inte är låsta. Omedvetet ökar fötterna tempot ytterligare, nu när målet närmar sig, men han verkar inte ta sig framåt längre.
- Du borde verkligen bete dig lite artigare.
Han känner igen rösten.
- Släpp min ryggsäck.
- Aldrig.
Han rycker med armen i hopp om att hon ska släppa taget. Det gör hon inte. Hon suckar istället djupt, antagligen som svar på hans handling.
- Du, säger hon lugnt. Det är ingen brådska. De kommer att hänga upp listor i hallen som jag mötte dig i. Allt kommer att finnas till hands för de som missade uppropet.
Vad är helnes problem? David ger med sig till slut. Bestämt vänder han sig om och möter utmanande hennes blick.
- Vi försöker igen, säger hon och sträcker ut en hand. Samantha, men du kan kalla mig Sam. Går andra året på universitetets arkeologilinje.
Hon kommer med andra ord att följa honom de kommande åren, vare sig han vill det eller inte. Han inser att det är lika bra att göra fred och få det överstökat, hon verkar inte vilja ge upp i första taget oavsett. Att dra ut på det hela skulle bara gör det mer plågsamt för honom.
Han sträcker motvilligt fram handen och tar hennes i sin.
- David Beckett, nyinflyttad här, säger han med framtvingad artighet. Kommer att gå mitt första år på arkeologilinjen. Jag vet inte vad du tror men--
Hon släpper hans hand och vänder sig om, redo att stega iväg genom korridoren.
- Då lär vi träffas fler gånger.
Hon höjer handen och vinkar adjö medan hon sakta vandrar iväg. Förbryllat står David kvar och tittar efter henne. Han kan inte riktigt greppa vad som just hänt; exakt vad ville hon honom?
Sorlet från aulan blir högre och han inser att uppropet är över. Han hoppas att hon inte lurat honom och att de verkligen kommer att hänga upp listorna. Oavsett så kan han inte vrida tillbaka tiden, så istället följer han med strömmen mot den stora entréhallen.


Den tysta hallen har nu bytts ut mot en hub för det studentliv som han kommer att leva de kommande åren. Han slänger blickar åt olika håll i ett försök att få en känsla för vad för typ av människor som går här. De flesta sitter på någon bänk eller vid något bord medan ett fåtal valt att stå upp.
Han ser rektorn kliva ut ur sitt kontor på det övre planet. Hallen är uppdelad i två delar; den allmänna platsen, vilket är det nedre planet, och kontorsavdelningen, det övre planet. David kan se rektorns förvridna spegelbild i det nyputsade marmorgolvet när han sakta men säkert tar sig ned för trappan, trappsteg för trappsteg, ena handen i fickan, den andra greppande en bunt med papper. Vid en första anblick så kan man tro att han är en superskurk från valfri TV-serie: renrakad skalle som blänker i skenet från solen, utklädd i en kostym av det dyrare slaget.
David ryser till när han lyckas fånga rektorns blick i förbifarten. Kalla och gråa stirrar de tillbaka på honom, men utan att egentligen se honom. De verkar fokuserade på väggen bakom honom. David vänder sig om och kollar men kan inte se något märkvärdigt, sedan tar den sedvanliga huvudvärken vid. Han biter ihop, hoppas att den ska försvinna. Önskar att han vore någon annanstans. Fumlande tar han sig genom folkmassan ut i närmaste korridor och sjunker ner på golvet. Inte nu, det får absolut inte hända nu! Så tar det sedvanliga kliandet vid. Hela hans hud, från topp till tå, svider och kryper; den utmanar honom att göra något åt det hela, men han vet att han inte kan göra något. Sedan slutar det igen och han kan andas ut. Handen för han instinktivt mot pannan som redan börjat svettas ymnigt. Han vet fortfarande inte vad som utlöser anfallen och kan därför inte undvika dem. Ingen doktor har någonsin kunnat säga vad som är fel med honom och han har lärt sig leva med det, tills...
Han skakar fort bort tankarna. Det hör till det förflutna, det han flytt ifrån. Det är därför han är här, för att få kontroll över det hela. Så att ingen ska råka illa ut igen på grund av honom. Om hon bara inte försökt gå i hans väg och istället låtit honom fullborda det hans kropp beordrat honom till, då hade saker och ting sett annorlunda ut.
Han tittar ut genom fönstret. Solens strålar får snön att gnistra som ett hav av krossade diamanter. De fåglar som vågat sig ut i den bittra kylan glider modigt över hustaken letande efter mat. En längtan griper tag i honom; att bara bege sig ut i snön och försöka flyga iväg. Han vet att det är befängt, men vad skulle det göra om han försvann? Men nu är läget så att han inte har några vingar eller kontroll över sig själv, dömd att vandra dit hans kropp vill ta honom. För feg för att ta en enklare utväg. Han har försökt, men det är alltid något som stoppat honom. Ibland oförklarliga saker, som att någon högre makt vill ha honom kvar. Inte någon god makt, för den delen. Utan någon genomrakt ond som vill att han ska lida eller som vill ha honom kvar för något större mål.
Sorlet från hallen lägger sig och han gör ett nytt försök att hitta listan som den blonda tjejen nämnde. Mycket riktigt, där hänger den, mitt på anslagstavlan. Några få personer står framför den för att se vilka deras framtida klasskompisar kommer att vara. David går bestämt fram och slänger ett snabbt öga på listan. Just arkeologilinjen är uppdelad i två studiegrupper, varav den ena endast består av de som går första året. Hans hjärta sjunker ytterligare när han inser att han är i samma grupp som Sam.
Andra året, jo pyttsan. Han inser att hon antagligen lurat honom. Sam går knappast andra året när de båda är i gruppen med bara nya studenter, om hon inte valt att gå om ett år förstås, vilket inte är troligt. Bredvid grupperna står även vart de ska samlas och vid vilken tid. Han tittar på klockan och ser att han har en halvtimme på sig innan nästa träff så han bestämmer sig för att ta lite frisk luft.
Kylan slår emot honom när han kliver ut genom ytterdörrarna. Bakom honom brer universitetet ut sig som ett monument i det annars tomma vinterlandskapet. Långt bort i horisonten kan han se den närmaste staden. Han har med flit valt ett universitet som ligger långt från de stora städerna och istället närmare naturen. Åt ena hållet brer en stor skog ut sig, åt andra leder vägen till staden. Han väljer att gå mot skogen och den avlägsna bergskedja som skymtar bakom trädtopparna, bort från folkmassorna som samlats på skolgården. Han ser ett gäng peka mot honom och viska, uppenbarligen omedvetna om att han kan se dem. Hans rykte verkar följa honom vart han än går. Dagen innan hade hans mentor träffat honom för att prata lite kort om hans kommande utbildning, eller det var tanken i alla fall. Det tog inte länge innan han istället försökt gräva i Davids förflutna. Men utan bevis så kan ingen sätta dit honom, oavsett hur misstänkt han må vara. Dessutom, vad vet de om rättvisa? Varför hade hon försökt skydda en så vidrig man i första taget? David kan fortfarande inte greppa det.


Träden sluter sig tätt om honom när han försiktigt kliver i det tunna lagret av snö. Frasande går det översta, frusna lagret sönder för att avslöja den pudersnö som gömmer sig under. Stegen blir tyngre desto längre in han vandrar, desto mer minnena får spelrum. Han kan fortfarande höra skriken. De förföljer honom varje natt. Plötsligt återvänder huvudvärken och han sjunker ner på knä i snön.
- Åh nej, du ska inte försvinna nu, säger en röst plötsligt. Du har inte fullföljt ditt syfte ännu.
David tittar upp på skepnaden framför honom. Hans synfält är suddigt och han kan som vanligt inte utgöra detaljerna, men konturerna är skarpa och han kan se varelsens blodröda ögon lysa i mörkret. Har han vandrat så pass långt in utan att märka det? Känslan i huden tar vid igen. Han slänger av sig handskarna som skyddar hans händer. Ovanpå knogarna har askgrått hår redan börjat växa. Han försöker desperat klösa bort det, frustande av ilskan och frustrationen som nu gripit tag om honom.
Så slutar det igen, lika plötsligt som det kommit. Han tittar upp och ser att han nu förflyttats till öppningen av skogen igen. Runt omkring honom står en klunga av personer, många med förskräckta ansiktsuttryck
- Hur är det, David? frågar Sam och lägger ett förband över hans hand.
Han kan inte förstå varför hon gör det. När han försöker fråga får han inte ur sig ett ljud. Irriterat grymtar han, både av smärtan och den hjälplöshet han känner. Han vill be dem lämna honom ifred men kan knappt hitta energi nog att hålla ögonen öppna.
- Du behöver vila, säger hon och lyfter upp honom med hjälp av en annan.
Förvånad över hennes styrka låter han sig bäras till sitt rum i studentbyggnaden. Hon lägger honom ömt på sängen och kliver sedan ut ur rummet, men lämnar dörren på glänt. Han försöker säga att han vill att hon stannar, ifall han skulle göra något som han inte kan rå för, men får som vanligt inte ut ett ljud. Samtidigt fladdrar skepnaden med röda ögon framför honom. Ansiktslös och flytande, men ändå närvarande.
- Du kan inte fly, väser den. Försök inte ens, det är ingen idé. Du hör hemma hos oss. Gör som vi säger och du kommer att finna ro.
Den natten drömmer han om sitt gamla hem. Från väggarna rinner blod och han kan höra en kvinna skrika hysteriskt. Det sista han minns av sina dåvarande föräldrar är hennes ledsna blick och hans hårda ord. Den natten lovade han att aldrig återvända, det var för allas bästa.
Om han bara kunde göra allting ogjort, om han bara kunde gå tillbaka och stoppa sin egen födsel...

Kapitel 2

David tittar på det blodiga bandaget, fortfarande chockad över gårdagens händelser. Handen darrar lätt när han försöker linda bort det, varv för varv.
- Du borde inte ta bort det ännu, vi kan lägga om det senare.
Han vänder sig förskräckt om, rädd för att det ska vara skepnaden igen. Det är det inte. Ett par mörkgröna ögonen stirrar tillbaka på honom, knappt en meter ifrån. Han tittar ner och ser att personen sitter i skräddarställning i samma säng som honom. Personen ställer sig smidigt upp i en enda rörelse och klappar honom lekfullt på benet.
- Jag tog den övre slafen. Något emot det?
David skakar på huvudet, nacken öm från gårdagen. Han ger upp tanken på att få bort bandaget och knyter istället en knut av det igen med hjälp av munnen.
- Så, vad heter du då? Och vart är Sam?
Mannen knycker med huvudet mot dörren.
- Hon är i sitt eget rum. Henne kan du få möta igen senare.
David ser förundrat på när mannen går fram mot fönstret och öppnar det. Den kalla luften griper genast tag om David som instinktivt gömmer sig under täcket. Kyla har aldrig varit hans grej, men Alaska är det enda stället som kan ge svar på hans frågor. Fågelkvitter fyller snabbt rummet.
- Och du ville veta mitt namn?
Mannen pausar ett tag, David otålig över hans underliga beteende.
- De kallar mig Finn, även jag går arkeologiprogrammet. Mycket angenämnt att träffas. Du behöver inte introducera dig, Sam har skvallrat om ditt namn. Välkommen till din framtid!
David himlar med ögonen. Han vet inte hur, men på något vis har han genom att välja den här skolan redan dragit på sig en skara personer och en stor dos uppmärksamhet. Allt han ville var att fly det förflutna och börja på nytt, inte börja med välgörenhet.
Han tar sig för pannan och försöker ignorera huvudvärken. Han kan skymta i ögonvrån hur Finn ler, antagligen av skadeglädje.
- Första gångerna brukar vara de värsta. Du vänjer dig.
Nu förstår David inte alls. Första gångerna? Mer får han inte veta innan Finn lämnar rummet med en vädjan om att han borde vila. Men han kan inte tänka sig att vila nu, allt för många frågor saknar svar. Tur att det bara är introduktionsvecka ännu och att lektionerna inte börjar förrän nästa vecka. Det betyder att han har gott om tid att lära känna skolan. Han ställer sig upp och svär tyst över att Finn inte stängt fönstret efter sig.
- Oh, för den delen! ropar Finn och sticker in huvudet genom dörren igen. Frukosten serveras i matsalen på första plan. Följ bara skyltarna!
Så försvinner han lika kvickt igen, David kvar med munnen på vid gavel och armen fastfrusen i ett försök att stänga fönstret. Hjärtat rusar fortfarande från chocken. Han funderar seriöst om alla är lika galna och ser verkligen inte fram emot att möta resten av klassen. Inte nog med att den första personen han träffar verkar lida av humörsvängningar av den grövre varianten, dessutom så måste han dela rum med ett energiknippe utan dess like. Veckan har verkligen inte börjat bra. Dessutom så verkar synerna ha följt honom hit, han kan verkligen inte bli av med dem.
- Fan! skriker han och drämmer den bandagerade näven i fönsterbrädan.
Näven dunkar av smärta som svar och han sjunker ner på det kalla golvet bredvid sängen. Han tittar sig för första gången omkring och ser att rummen är mycket spartanskt inredda. En säng med två våningar, två skrivbord. En bokhylla att dela på. De har i alla fall en egen toalett som hör till rummet, som om det vore någon större tröst. Men han inser snabbt att han aldrig kommer att kunna återvända hem och att det här är hans nya hem.
Han reser sig upp igen och blickar ut genom fönstret. Sedan minns han varför han kommit just hit; släktträdet. Långt tillbaka har han släkt från Alaska. Däri tror han också att gåtan med den mystiska skepnaden och de plötsliga förvandlingarna ligger. Han vet inte hur, och oavsett så är det hans enda ledtråd.
Försiktigt tar han på sig sina slitna och blekta jeans. T-shirten glider lättare på och sedan en munktröja över det. Hela tiden värker kroppen, men han ignorerar dess vädjan om vila. Han har inte tid med självömkan just nu, inte då svaren äntligen ligger inom hans räckhåll. Sedan beger han sig ut i den kalla studentkorridoren. Han undrar en kort stund om de överhuvudtaget vet vad element är här ute i vildmarken. Korridoren är sparsamt dekorerad och sjuttiotalstapeterna är mer än påtagliga med sina blommiga mönster. Det lär ta ett tag innan han vänjer sig vid dem.

Sakta tar han trappstegen ner till matsalen. När han kommer fram har de flesta redan avslutat sin frukost och begett sig iväg för att utforska universitetet eller delta i de olika evenemangen som lärarna håller i för att eleverna ska lära känna varandra bättre. De intresserar honom inte alls.
Frukosten serveras som en buffé men innehåller inte så många alternativ. Han tar ett ägg, någon enstaka brödskiva och en tallrik med fil. Det får räcka. Sedan slår han sig ner i ena änden av den stora matsalen, nära ett fönster. Från köket hör han hur kökspersonalen arbetar med disken. Porslinstallrikar skramlar, diskmaskinen surrar och glas klirrar. Han funderar stilla hur ofta de behöver köpa nya glas medan han låter en sked med fil möta hans mun. Stilla slinker filet ner när han lugnt sväljer, fortfarande darrande i händerna efter gårdagens händelser. Både flygresan och den mörka skepnaden har sugit åt sig energi och han misstänker att det kommer att ta dagar innan han känner sig helt bra igen.
- Du är vaken, grabben! ropar en välbekant röst från andra sidan av bordet. Han tittar upp och ser Sam le mot honom samtidigt som han undrar hur länge hon har suttit där. Sedan tittar han ner i bordet igen och surplar på en sked med fil. Hon harklar sig för att få tillbaka hans uppmärksamhet.
- Du är inte mycket för småprat, eller hur? säger hon och reser sig. Möt mig och Finn vid klocktornet klockan åtta ikväll så ska du få raka svar. Lita på mig, okej?
Hon lägger huvudet på sned och försöker le, antagligen för att inge tillit, men det blir istället ett smärtsamt leende. Sedan vänder hon sig om och går iväg, som om ingenting har hänt. David tittar tyst efter henne. Vill han ha svar på frågorna så måste han aktivt söka efter dem, det är han stensäker på. Frågan är om han kan lita på Sam och Finn eller inte. Oavsett så kan han inte berätta om sitt förflutna.
Vad han än väljer att göra ikväll så lär Finn dra med honom dit, de delar ju trots allt rum. Han avslutar frukosten med att äta det kokta ägget. Det är kallt och väldigt hårdkokt, han har svårt att svälja den sista tuggan och kastar resten av maten. Han har aldrig varit mycket för frukost och idag väntar annat.
I korridoren stöter han på andra studenter som sakta går mot sina egna mål. Allt han kan tänka på är de frågor som han har. Kanske är han lite för fäst vid tanken på att finna svaren på allt?
- Du lär inte finna dem här inne i alla fall.
Korridoren mörknar och skepnaden uppenbarar sig igen. Han känner hur bröstet snörper ihop, gör det svårt att andas. Sakta faller han på knä i något som kan liknas vid ultrarapid, eller så känns det i alla fall. Marken gungar fram och tillbaka framför honom vilket får honom att vilja spy.
- Du lär aldrig finna några svar om du inte låter mig ta kontrollen. Jag är dina mörkaste hemligheter, det jag som du så gärna vill dölja. Du var född för att döda och förgöra. Ge mig kontrollen så ska jag leda dig till svaren.
Huden börjar klia igen. Det askgrå håret växer fortare den här gången, nästan exploderar fram i stora fält på kroppen. Han känner hur kläderna blir trängre och försöker kämpa emot, underminera känslan som tar över, men han kan inte. Till slut brister tröjorna. Han tittar vädjande mot ett par som stannat för att skrämt se på den underliga scen som utspelar sig framför dem, men allt som han får fram är ett morrande. Alla färger har också bleknat, framför honom endast den skepnad som ständigt häcklar honom, fortfarande närvarande med sitt illasinnade leende.

Kontrollen över kroppen är nu borta och framför honom utspelar sig ett bildspel. Hur han hoppar ut genom fönstret, tre våningar upp, och landar oskadd på marken. Hans högra hand värker fortfarande men kroppen ignorerar det och sätter fart mot skogen. I vad som känns som timmar springer han utan mål medan dagen sakta byts mot natt ovanför honom. För varje steg han tar kan han känna snön klarare än någonsin under fötterna, men den är inte kall. Den inger ett förtroende att det finns något som kan ta emot honom om han skulle falla. I luften kan han tydligt känna lukter omkring sig, tydligare än vanligt. Från munnen droppar saliv då han har problem att stänga den igen. Har hans tänder vuxit? Frustande sätter han av mot en kanin som kommit inom hans synfält.
Nej, försöker han skrika åt sig själv. För guds skull, inte igen!
Den lurviga kaninen märker fort av hans klumpiga framfart och sätter av i motsatt riktning. Mellan träden försöker den skaka av sig honom, men han hänger ihärdigt på. Snön yr omkring dem i deras fartfyllda jakt genom skogen.
Sedan kastar sig Davids kropp över den harmlösa kaninen, som om den aldrig hade någon chans över huvud taget. Hans tänder borrar djupt in i kaninens nacke som går av på direkten.
Inte tänker du väl...?!
- Försök att stoppa mig, svarar skepnaden och med det sliter Davids kropp upp ett stort köttstycke från kaninen.
Han kan känna den metalliknande smaken av blod i munnen och hur magen protesterar, men övriga kroppen vägrar lyssna till honom. Sakta tuggar han på köttet medan halsen instinktivt morrar, tillfredsställd över fångsten. Han höjer halsen mot himlen och ylar högt, stolt över det han fångat. Skepnaden skrattar långsamt.
- Nu får du klara dig själv. Tills nästa gång...
Hans kropp återgår sakta till det normala, färgerna börjar återvända och kylan blir alltmer påtaglig. Till vänster om honom rinner en bäck som ännu inte frusit, bärande med sig vatten från bergen. Han kör trött ner fingrarna i halsen och tvingar upp det han nyss svalt. Fortfarande i stora bitar känner han hur det kommer upp igen och river sår på vägen, det känns som att halsen är satt i brand. Blicken är suddig men vattnet färgas definitivt blodrött av hans uppkastningar. Om det är hans eget blod eller kaninens är svårt att avgöra. Han kan höra avlägsna röster ropa i skogen.
- Här är han! Skynda dig!
Han gör en sista kraftansträngning och tittar mot hållet som rösten kommit ifrån. Vattnet är iskallt under honom och känseln har börjat försvinna av kylan. Han blundar ett tag, när han öppnar ögonen igen kan han se Sam och Finns oroliga ansikten framför sig.
- Vi måste sluta träffas så här, säger Sam frustrerat och lyfter honom ur vattnet. Finn, hjälp till då!
David känner hur det kalla vattnet försvinner under honom och byts ut mot värme när de virar en filt om honom.
- Du måste få komma in i riktig värme snart...
Han kan för första gången höra ett uns av omtanke i Sams röst, men sedan bryts allt. Öronen tjuter och det svartnar ännu en gång för ögonen.