Kapitel 8
Bordet står redan färdigdukat när David och Blake kommer in efter en lång dag i skogen. Hela dagen har de tillägnat att hugga ved inför den stundande hösten. Det har redan gått månader sedan familjen återförenats och David är lyckligare än någonsin. Han har allt han vill ha, alla tre V:na; vovve, vänner och vila, där Blake givetvis är vovven. Även Sam och Finns har varit och hälsat på dem, även om de mest pratade med Blake.
De slår sig ner kring det avlånga middagsbordet, redo att hugga in i den varma måltiden. På väggen bakom dem sitter gökuret som inte drar sig från att påminna dem om tiden; fyra gånger kvittrar det. Inifrån vardagsrummet kan han höra TV:n och hans systers skratt.
- Jenny, kom och ät! ropar deras mor åt henne.
Hon kliver upp, utan att slå av TV:n, och kommer direkt till köket. Då slår det David att han helt hade glömt hennes namn fram tills nu. Han ägnar det inte någon större tank, mycket har hänt den senaste tiden och att oroa sig för hans minne är det sista han behöver.
Middagen går relativt smärtfritt med bara en potatis som bestämde sig för att hoppa och ta livet av sig istället för att låta sig ätas.
Efter maten drar David med sig Blake upp på rummet för deras sedvandliga eftermiddagsmys, en tradition som David håller hårt på. Rummet är som vanligt spartanskt inrett men ändå med en ton av personlighet. En säng, garderob, fönster som vetter mot bakgården där Jenny har sin grönskasodling, och så pianot med tillhörabde skrivbord bredvid. Som skolad pianist så har David ett stort intresse för klassiska stycken villet även återspeglas i de tavlor han har på rummet, varav hans favorit är Frederic Chopin.
Försiktigt tar han plats vid pianot och slår upp ett stycke som han själv skrivit.
- Du Blake, säger han samtidigt som han slår ett ackord på pianot. Tror du det här kan vara för evigt?
Hans fingrar dansar smidigt fram över tangenterna. Låten som han spelar går i moll, men han har fortfarande ingen text till den. Varje gång som han försöker sätta text till melodierna så förlorar de sin ursprungliga mening, något som han absolut inte vill. Han slutar tvärt och vänder sig om mot Blake som nu sitter upp i sängen efter att ha legat på ryggen. I Blakes ögon kan han se smärta, något som hanfinner underligt.
- Det kan det inte, svarar Blake tvärt. David, du... hur ska jag förklara det här?
David ser oförstående på honom. Förklara vad? De har ju allt de kan tänka sig här.
- Det här är inte på riktigt.
Det suger tag inuti Davids mage. Inte på riktigt? Men allting känns ju så äkta. Hans mamma, hans syster, och inte minst Blake. Alla möbler, blommorna, hans andetag... allting känns levande.
Han förstår inte vad Blake försöker säga. Så länge som han kan minnas så har de bott här, i det här huset. Förutom Blake som nyligen flyttat in med dem, förstås. I flera år har han, Jenny och hans mamma... hans mamma... vad heter hon igen? David rynkar på ögonbrynen men kan inte för sitt liv komma ihåg hennes namn. Han tittar mot Blake, men mannen tittar inte tillbaka. Istället så har han skamset sänk blicken så att den vilar på överkastet till sängen.
- Så du minns ingenting... säger han.
- Borde jag det?
David tittar upp i taket där den gamla vanliga vattenskadan fortfarande är. Någon dag så måste han laga hålet i taket, bara inte idag.
- Om jag sade att allt det här bara finns i ditt huvud, att din syster är död--
Nu lyssnar inte David något mer. Med huvudet tjutande faller han ihop på knä, gungande fram och tillbaka.
- Du ljuger. Allt är bra, allt är perfekt. Förstör inte det, förstör inte... förstör inte allt! Allt är ju bra!
David tittar upp på Blake igen, gråten inte långt borta. Blicken hans är suddig och Blake har ställt sig upp. Sakta närmar han sig David som backar.
- Rör mig inte! skriker han när Blake sträcker ut handen. Din jävel, rör mig inte!
Han ser hur Blake drar tillbaka handen. Han kan inte förstå varför Blake vill göra honom illa, varför Blake vill förstöra deras idylliska vardag.
- Jag hoppas du förstår att vi fortfarande behöver dig där ute, säger Blake och vänder sig om. Jag har gjort det jag kan. David stirrar bara medan Blake tynar bort framför honom, kvar ett tomt luftrum utan innehåll. Ingenting verkar logiskt något mer, ingenting stämmer. Hans syster, död? Vad är det för dumheter?
Dagarna går och David börjar sakta men säkert undra vad den där personen som bodde med honom hette. Med en klubba i munnen ligger han i gräset och funderar. Han kommer fram till att det inte kan ha varit särskilt viktigt om han inte kan minnas det, minnen försvinner och minnen skapas, så är det. Något som han finner mer underligt är att han inte kan minnas någonting från förra månaden, alls. Han tittar mot sin syster som sitter på altanen och syr. Hon ler mot honom varmt.
- Du kommer inte undan mig.
Davids blod fryser till is. Den rösten känner han allt igen.
- Han har rätt, du hör inte hemma här. Du ska vara död, inte här, och han ska absolut inte få ta dig tillbaka.
Sakta färgas himlen röd av molnen som drar in. Han ställer sig upp och springer mot altanen, för att komma ifrån skepnaden och regnet. Oroligt kollar han om den är kvar och mycket riktigt så följer den ihärdigt efter. Han ropar åt sin syster.
- Skynda, vi måste ta skydd! En storm är på väg!
De skyndar sig in tillsammans och stänger dörren efter sig.
- Vilken tur att ni var så pass nära! ropar mamman när hon kommer springande till köket med gardinerna släpande efter sig.
Tillsammans trängs de framför fönstret när himlen släpper ifrån sig stora, röda regndroppar. På avstånd så ser det ut som blodröda tårar som sakta faller till marken och slår i.
- Det är dags.
Davids bröstkorg snörper ihop sig och han får svårt att andas. Framför honom antar rummet en gråare ton, utan de färger som han vanligtvis ser. Han kan fortfarande se färger, men inte särskilt tydligt. Det hela känns bekant, som om det har hänt honom förut. När han tittar ner på händerna så ser han klar som har växt fram och sitt askgråa hår. När han tittar upp så har hans mamma backat undan med Jenny bakom sig, för att skydda henne.
- Vad gör ni? frågar han.
Han kan se skräcken lysa i sin mammas ögon, som om de tittar på ett monster. Spegeln vid sidan om honom kanske kan ge honom svar. Han vänder sig mot den, sakta, och möts av en vargs blick. Ögonen har förvandlats, pupillerna transformerade, mer djuriska än tidigare. Hans ben har krymt en bit för att göra det lättare att ta sig fram på alla fyra. Tänderna är vassa. Så det är så det ser ut... nu minns han allt. Hur hans syster dött på grund av honom, på grund av hans oförmåga att hålla tillbaka och kontrollera sig själv.
- Det här är du.
Det kan inte--
- Det är det.
Det svartnar för ögonen, han kan höra skrik och glas som krossas.
- Jenny, spring! Spring för livet!
Hans kan känna lukten av sin mamma tydligare än någonsin. Det sticker till i hans arm, men han ignorerar smärtan, fortsätter framåt. Armarna slår omkring honom utan att han kan göra något, så tar klorna plötsligt fast i något. När han återfår synen ser han sin mamma på golvet, magen uppskuren och blicken tom. Munnen förvriden i ett fasansfullt uttryck. Den här gången kan David inte känna något alls. Hans känslor har lämnat honom och varje steg han tar är som i ett vakum. Framför honom springer Jenny för livet medan han sakta kommer närmare. Hon hoppar över stockar och stenar, fastnar i grenar och får klänningen sönderriven. Men han har hennes lukt i sinnet.
- David!
Plötsligt ligger han på den blöta marken med skogens mull under sig. Den leriga marken slickar hans rygg, regnet sticker i hans ögon. Ovanpå honom ligger en annan hårig kropp och andas tungt. Han känner genast igen de blågröna ögonen men kan inte placera hans namn.
- Du måste släppa dina instinkter! skriker han åt honom.
Varför skriker han? David förstår absolut ingenting, alla hans minnen är hopsnärjda, svåra att urskilja.
- Du måste ta dig samman!
Mannen böjer sig ner och tar hans mun i sin, även om det är klumpigt med tanke på deras avlånga nosar. Ett efter ett flödar minnena tillbaka, minnena av Alaska, hur han blivit galen och sprungit iväg den där kvällen, hur han fallit i vattnet och--
Med ett ryck vaknar han upp från drömmen. Huvudet känns tomt och vid hans sida sitter Blake. När han tittar sig omkring så kan han se att han är i en sjukhussal. Bredvid honom piper en maskin med jämna mellanrum. Han känner efter i ansiktet och upptäcker att han har en slang som går från näsan till maskinen; det måste vara en respirator. Hur länge har han varit här?
Han höjer armen för att väcka Blake men lyckas inte frammana styrkan, istället lägger han sig ner och tittar upp i det vita taket som tomt stirrar tillbaka.
Då slår det honom som en tung sten att hans syster fortfarande är död. Tårarna rinner fritt ned för kinderna när han minns den lycka som han känt där, vart nu än där var. Kan där bara ha varit en dröm?
Blake andas tungt bredvid honom, den enda som kan svara på hans frågor. Blake var där med honom, men följde inte hans drömmönster. Blake var mer verklig än allt det andra, mer realistisk på något sätt. Det måste han komma ihåg att reda ut med Blake när han vaknar, men huvudet känns på tok för tungt just nu för att kunna uppbära sådana tankar särskilt länge. Istället gäspar han och låter blicken tappa fokus.
David är nästan övertygad om att natten kommer att bli lång och ensam om han inte lyckas somna. Hans ögonlock känns tunga, kanske... han kämpar för att hålla sig vaken, men det tar inte länge innan han börjar drömma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar