NaNoWriMo 2012: Dag 1

NaNoWriMo är här och alla författare samlas för att leka! Egentligen så ska man inte publicera sin text förrän den är färdig, men jag känner att jag ändå kommer att ha energi att fortsätta skriva. Dessutom så är det främst för att min skrivkompis i Skåne ska kunna läsa det jag har skrivit. Så, enjoy, whoever you are! Här är de två första kapitlen i boken:

 Månjagare


Kapitel 1

Universitetet står stilla och tyst när David tar sina första nervösa steg in i den övergivna hallen. Hans snöiga skor lämnar blöta märken efter honom där han går. Är han sen? Han slänger en blick på klockan som hänger på väggen. Mycket riktigt, han har glömt att ställa om sin egen klocka för att matcha universitetets tidszon. Med skyndade steg beger han sig mot närmaste korridor, sedan slår det honom att han inte har någon aning om vart han är på väg. Han tittar sig omkring och ser en karta över universitetet. Ensligt kallar den på honom från andra sidan hallen och med bestämda steg tar han sig fram till kartan.
- Uppsamling, uppsamling... vart tusan kan det vara? undrar han högt för sig själv.
Han ser matsalen, några klassrum och byggnaden med alla studentrum. Men ingen aula.
- Precis där!
David vänder sig förskräckt om och hinner precis kväva ett pinsamt tjut innan det lämnar hans läppar. Framför honom, blott några centimeter ifrån, står en blond tjej med en pösig munktröja. På huvudet bär hon en basker, väl sliten med åren. Hennes ljusblå ögon avger ett lugn som får David att slappna av.
- Du borde skynda dig om du ska hinna, säger hon med ena fingret vilande i mungipan och ögonen finurligt fästa vid taket. Om du nu vill veta vart du ska gå efteråt. Annars så kan vi alltid--
David vänder sig om och börjar gå mot korridoren som leder till den östra delen av skolan. Han har inte tid för lekar just nu. Han hör hur tjejen ropar efter honom men ökar tempot istället för att stanna. Det sista han vill är att ha ytterligare någon som står i vägen för det han vill.
Solen lyser starkt genom fönstren när han skyndar fram. De stora dörrarna till aulan tornar upp sig i slutet av korridoren. Han kan höra rektorns mörka stämma ljuda genom korridoren, ett tecken på att dörrarna inte är låsta. Omedvetet ökar fötterna tempot ytterligare, nu när målet närmar sig, men han verkar inte ta sig framåt längre.
- Du borde verkligen bete dig lite artigare.
Han känner igen rösten.
- Släpp min ryggsäck.
- Aldrig.
Han rycker med armen i hopp om att hon ska släppa taget. Det gör hon inte. Hon suckar istället djupt, antagligen som svar på hans handling.
- Du, säger hon lugnt. Det är ingen brådska. De kommer att hänga upp listor i hallen som jag mötte dig i. Allt kommer att finnas till hands för de som missade uppropet.
Vad är helnes problem? David ger med sig till slut. Bestämt vänder han sig om och möter utmanande hennes blick.
- Vi försöker igen, säger hon och sträcker ut en hand. Samantha, men du kan kalla mig Sam. Går andra året på universitetets arkeologilinje.
Hon kommer med andra ord att följa honom de kommande åren, vare sig han vill det eller inte. Han inser att det är lika bra att göra fred och få det överstökat, hon verkar inte vilja ge upp i första taget oavsett. Att dra ut på det hela skulle bara gör det mer plågsamt för honom.
Han sträcker motvilligt fram handen och tar hennes i sin.
- David Beckett, nyinflyttad här, säger han med framtvingad artighet. Kommer att gå mitt första år på arkeologilinjen. Jag vet inte vad du tror men--
Hon släpper hans hand och vänder sig om, redo att stega iväg genom korridoren.
- Då lär vi träffas fler gånger.
Hon höjer handen och vinkar adjö medan hon sakta vandrar iväg. Förbryllat står David kvar och tittar efter henne. Han kan inte riktigt greppa vad som just hänt; exakt vad ville hon honom?
Sorlet från aulan blir högre och han inser att uppropet är över. Han hoppas att hon inte lurat honom och att de verkligen kommer att hänga upp listorna. Oavsett så kan han inte vrida tillbaka tiden, så istället följer han med strömmen mot den stora entréhallen.


Den tysta hallen har nu bytts ut mot en hub för det studentliv som han kommer att leva de kommande åren. Han slänger blickar åt olika håll i ett försök att få en känsla för vad för typ av människor som går här. De flesta sitter på någon bänk eller vid något bord medan ett fåtal valt att stå upp.
Han ser rektorn kliva ut ur sitt kontor på det övre planet. Hallen är uppdelad i två delar; den allmänna platsen, vilket är det nedre planet, och kontorsavdelningen, det övre planet. David kan se rektorns förvridna spegelbild i det nyputsade marmorgolvet när han sakta men säkert tar sig ned för trappan, trappsteg för trappsteg, ena handen i fickan, den andra greppande en bunt med papper. Vid en första anblick så kan man tro att han är en superskurk från valfri TV-serie: renrakad skalle som blänker i skenet från solen, utklädd i en kostym av det dyrare slaget.
David ryser till när han lyckas fånga rektorns blick i förbifarten. Kalla och gråa stirrar de tillbaka på honom, men utan att egentligen se honom. De verkar fokuserade på väggen bakom honom. David vänder sig om och kollar men kan inte se något märkvärdigt, sedan tar den sedvanliga huvudvärken vid. Han biter ihop, hoppas att den ska försvinna. Önskar att han vore någon annanstans. Fumlande tar han sig genom folkmassan ut i närmaste korridor och sjunker ner på golvet. Inte nu, det får absolut inte hända nu! Så tar det sedvanliga kliandet vid. Hela hans hud, från topp till tå, svider och kryper; den utmanar honom att göra något åt det hela, men han vet att han inte kan göra något. Sedan slutar det igen och han kan andas ut. Handen för han instinktivt mot pannan som redan börjat svettas ymnigt. Han vet fortfarande inte vad som utlöser anfallen och kan därför inte undvika dem. Ingen doktor har någonsin kunnat säga vad som är fel med honom och han har lärt sig leva med det, tills...
Han skakar fort bort tankarna. Det hör till det förflutna, det han flytt ifrån. Det är därför han är här, för att få kontroll över det hela. Så att ingen ska råka illa ut igen på grund av honom. Om hon bara inte försökt gå i hans väg och istället låtit honom fullborda det hans kropp beordrat honom till, då hade saker och ting sett annorlunda ut.
Han tittar ut genom fönstret. Solens strålar får snön att gnistra som ett hav av krossade diamanter. De fåglar som vågat sig ut i den bittra kylan glider modigt över hustaken letande efter mat. En längtan griper tag i honom; att bara bege sig ut i snön och försöka flyga iväg. Han vet att det är befängt, men vad skulle det göra om han försvann? Men nu är läget så att han inte har några vingar eller kontroll över sig själv, dömd att vandra dit hans kropp vill ta honom. För feg för att ta en enklare utväg. Han har försökt, men det är alltid något som stoppat honom. Ibland oförklarliga saker, som att någon högre makt vill ha honom kvar. Inte någon god makt, för den delen. Utan någon genomrakt ond som vill att han ska lida eller som vill ha honom kvar för något större mål.
Sorlet från hallen lägger sig och han gör ett nytt försök att hitta listan som den blonda tjejen nämnde. Mycket riktigt, där hänger den, mitt på anslagstavlan. Några få personer står framför den för att se vilka deras framtida klasskompisar kommer att vara. David går bestämt fram och slänger ett snabbt öga på listan. Just arkeologilinjen är uppdelad i två studiegrupper, varav den ena endast består av de som går första året. Hans hjärta sjunker ytterligare när han inser att han är i samma grupp som Sam.
Andra året, jo pyttsan. Han inser att hon antagligen lurat honom. Sam går knappast andra året när de båda är i gruppen med bara nya studenter, om hon inte valt att gå om ett år förstås, vilket inte är troligt. Bredvid grupperna står även vart de ska samlas och vid vilken tid. Han tittar på klockan och ser att han har en halvtimme på sig innan nästa träff så han bestämmer sig för att ta lite frisk luft.
Kylan slår emot honom när han kliver ut genom ytterdörrarna. Bakom honom brer universitetet ut sig som ett monument i det annars tomma vinterlandskapet. Långt bort i horisonten kan han se den närmaste staden. Han har med flit valt ett universitet som ligger långt från de stora städerna och istället närmare naturen. Åt ena hållet brer en stor skog ut sig, åt andra leder vägen till staden. Han väljer att gå mot skogen och den avlägsna bergskedja som skymtar bakom trädtopparna, bort från folkmassorna som samlats på skolgården. Han ser ett gäng peka mot honom och viska, uppenbarligen omedvetna om att han kan se dem. Hans rykte verkar följa honom vart han än går. Dagen innan hade hans mentor träffat honom för att prata lite kort om hans kommande utbildning, eller det var tanken i alla fall. Det tog inte länge innan han istället försökt gräva i Davids förflutna. Men utan bevis så kan ingen sätta dit honom, oavsett hur misstänkt han må vara. Dessutom, vad vet de om rättvisa? Varför hade hon försökt skydda en så vidrig man i första taget? David kan fortfarande inte greppa det.


Träden sluter sig tätt om honom när han försiktigt kliver i det tunna lagret av snö. Frasande går det översta, frusna lagret sönder för att avslöja den pudersnö som gömmer sig under. Stegen blir tyngre desto längre in han vandrar, desto mer minnena får spelrum. Han kan fortfarande höra skriken. De förföljer honom varje natt. Plötsligt återvänder huvudvärken och han sjunker ner på knä i snön.
- Åh nej, du ska inte försvinna nu, säger en röst plötsligt. Du har inte fullföljt ditt syfte ännu.
David tittar upp på skepnaden framför honom. Hans synfält är suddigt och han kan som vanligt inte utgöra detaljerna, men konturerna är skarpa och han kan se varelsens blodröda ögon lysa i mörkret. Har han vandrat så pass långt in utan att märka det? Känslan i huden tar vid igen. Han slänger av sig handskarna som skyddar hans händer. Ovanpå knogarna har askgrått hår redan börjat växa. Han försöker desperat klösa bort det, frustande av ilskan och frustrationen som nu gripit tag om honom.
Så slutar det igen, lika plötsligt som det kommit. Han tittar upp och ser att han nu förflyttats till öppningen av skogen igen. Runt omkring honom står en klunga av personer, många med förskräckta ansiktsuttryck
- Hur är det, David? frågar Sam och lägger ett förband över hans hand.
Han kan inte förstå varför hon gör det. När han försöker fråga får han inte ur sig ett ljud. Irriterat grymtar han, både av smärtan och den hjälplöshet han känner. Han vill be dem lämna honom ifred men kan knappt hitta energi nog att hålla ögonen öppna.
- Du behöver vila, säger hon och lyfter upp honom med hjälp av en annan.
Förvånad över hennes styrka låter han sig bäras till sitt rum i studentbyggnaden. Hon lägger honom ömt på sängen och kliver sedan ut ur rummet, men lämnar dörren på glänt. Han försöker säga att han vill att hon stannar, ifall han skulle göra något som han inte kan rå för, men får som vanligt inte ut ett ljud. Samtidigt fladdrar skepnaden med röda ögon framför honom. Ansiktslös och flytande, men ändå närvarande.
- Du kan inte fly, väser den. Försök inte ens, det är ingen idé. Du hör hemma hos oss. Gör som vi säger och du kommer att finna ro.
Den natten drömmer han om sitt gamla hem. Från väggarna rinner blod och han kan höra en kvinna skrika hysteriskt. Det sista han minns av sina dåvarande föräldrar är hennes ledsna blick och hans hårda ord. Den natten lovade han att aldrig återvända, det var för allas bästa.
Om han bara kunde göra allting ogjort, om han bara kunde gå tillbaka och stoppa sin egen födsel...

Kapitel 2

David tittar på det blodiga bandaget, fortfarande chockad över gårdagens händelser. Handen darrar lätt när han försöker linda bort det, varv för varv.
- Du borde inte ta bort det ännu, vi kan lägga om det senare.
Han vänder sig förskräckt om, rädd för att det ska vara skepnaden igen. Det är det inte. Ett par mörkgröna ögonen stirrar tillbaka på honom, knappt en meter ifrån. Han tittar ner och ser att personen sitter i skräddarställning i samma säng som honom. Personen ställer sig smidigt upp i en enda rörelse och klappar honom lekfullt på benet.
- Jag tog den övre slafen. Något emot det?
David skakar på huvudet, nacken öm från gårdagen. Han ger upp tanken på att få bort bandaget och knyter istället en knut av det igen med hjälp av munnen.
- Så, vad heter du då? Och vart är Sam?
Mannen knycker med huvudet mot dörren.
- Hon är i sitt eget rum. Henne kan du få möta igen senare.
David ser förundrat på när mannen går fram mot fönstret och öppnar det. Den kalla luften griper genast tag om David som instinktivt gömmer sig under täcket. Kyla har aldrig varit hans grej, men Alaska är det enda stället som kan ge svar på hans frågor. Fågelkvitter fyller snabbt rummet.
- Och du ville veta mitt namn?
Mannen pausar ett tag, David otålig över hans underliga beteende.
- De kallar mig Finn, även jag går arkeologiprogrammet. Mycket angenämnt att träffas. Du behöver inte introducera dig, Sam har skvallrat om ditt namn. Välkommen till din framtid!
David himlar med ögonen. Han vet inte hur, men på något vis har han genom att välja den här skolan redan dragit på sig en skara personer och en stor dos uppmärksamhet. Allt han ville var att fly det förflutna och börja på nytt, inte börja med välgörenhet.
Han tar sig för pannan och försöker ignorera huvudvärken. Han kan skymta i ögonvrån hur Finn ler, antagligen av skadeglädje.
- Första gångerna brukar vara de värsta. Du vänjer dig.
Nu förstår David inte alls. Första gångerna? Mer får han inte veta innan Finn lämnar rummet med en vädjan om att han borde vila. Men han kan inte tänka sig att vila nu, allt för många frågor saknar svar. Tur att det bara är introduktionsvecka ännu och att lektionerna inte börjar förrän nästa vecka. Det betyder att han har gott om tid att lära känna skolan. Han ställer sig upp och svär tyst över att Finn inte stängt fönstret efter sig.
- Oh, för den delen! ropar Finn och sticker in huvudet genom dörren igen. Frukosten serveras i matsalen på första plan. Följ bara skyltarna!
Så försvinner han lika kvickt igen, David kvar med munnen på vid gavel och armen fastfrusen i ett försök att stänga fönstret. Hjärtat rusar fortfarande från chocken. Han funderar seriöst om alla är lika galna och ser verkligen inte fram emot att möta resten av klassen. Inte nog med att den första personen han träffar verkar lida av humörsvängningar av den grövre varianten, dessutom så måste han dela rum med ett energiknippe utan dess like. Veckan har verkligen inte börjat bra. Dessutom så verkar synerna ha följt honom hit, han kan verkligen inte bli av med dem.
- Fan! skriker han och drämmer den bandagerade näven i fönsterbrädan.
Näven dunkar av smärta som svar och han sjunker ner på det kalla golvet bredvid sängen. Han tittar sig för första gången omkring och ser att rummen är mycket spartanskt inredda. En säng med två våningar, två skrivbord. En bokhylla att dela på. De har i alla fall en egen toalett som hör till rummet, som om det vore någon större tröst. Men han inser snabbt att han aldrig kommer att kunna återvända hem och att det här är hans nya hem.
Han reser sig upp igen och blickar ut genom fönstret. Sedan minns han varför han kommit just hit; släktträdet. Långt tillbaka har han släkt från Alaska. Däri tror han också att gåtan med den mystiska skepnaden och de plötsliga förvandlingarna ligger. Han vet inte hur, och oavsett så är det hans enda ledtråd.
Försiktigt tar han på sig sina slitna och blekta jeans. T-shirten glider lättare på och sedan en munktröja över det. Hela tiden värker kroppen, men han ignorerar dess vädjan om vila. Han har inte tid med självömkan just nu, inte då svaren äntligen ligger inom hans räckhåll. Sedan beger han sig ut i den kalla studentkorridoren. Han undrar en kort stund om de överhuvudtaget vet vad element är här ute i vildmarken. Korridoren är sparsamt dekorerad och sjuttiotalstapeterna är mer än påtagliga med sina blommiga mönster. Det lär ta ett tag innan han vänjer sig vid dem.

Sakta tar han trappstegen ner till matsalen. När han kommer fram har de flesta redan avslutat sin frukost och begett sig iväg för att utforska universitetet eller delta i de olika evenemangen som lärarna håller i för att eleverna ska lära känna varandra bättre. De intresserar honom inte alls.
Frukosten serveras som en buffé men innehåller inte så många alternativ. Han tar ett ägg, någon enstaka brödskiva och en tallrik med fil. Det får räcka. Sedan slår han sig ner i ena änden av den stora matsalen, nära ett fönster. Från köket hör han hur kökspersonalen arbetar med disken. Porslinstallrikar skramlar, diskmaskinen surrar och glas klirrar. Han funderar stilla hur ofta de behöver köpa nya glas medan han låter en sked med fil möta hans mun. Stilla slinker filet ner när han lugnt sväljer, fortfarande darrande i händerna efter gårdagens händelser. Både flygresan och den mörka skepnaden har sugit åt sig energi och han misstänker att det kommer att ta dagar innan han känner sig helt bra igen.
- Du är vaken, grabben! ropar en välbekant röst från andra sidan av bordet. Han tittar upp och ser Sam le mot honom samtidigt som han undrar hur länge hon har suttit där. Sedan tittar han ner i bordet igen och surplar på en sked med fil. Hon harklar sig för att få tillbaka hans uppmärksamhet.
- Du är inte mycket för småprat, eller hur? säger hon och reser sig. Möt mig och Finn vid klocktornet klockan åtta ikväll så ska du få raka svar. Lita på mig, okej?
Hon lägger huvudet på sned och försöker le, antagligen för att inge tillit, men det blir istället ett smärtsamt leende. Sedan vänder hon sig om och går iväg, som om ingenting har hänt. David tittar tyst efter henne. Vill han ha svar på frågorna så måste han aktivt söka efter dem, det är han stensäker på. Frågan är om han kan lita på Sam och Finn eller inte. Oavsett så kan han inte berätta om sitt förflutna.
Vad han än väljer att göra ikväll så lär Finn dra med honom dit, de delar ju trots allt rum. Han avslutar frukosten med att äta det kokta ägget. Det är kallt och väldigt hårdkokt, han har svårt att svälja den sista tuggan och kastar resten av maten. Han har aldrig varit mycket för frukost och idag väntar annat.
I korridoren stöter han på andra studenter som sakta går mot sina egna mål. Allt han kan tänka på är de frågor som han har. Kanske är han lite för fäst vid tanken på att finna svaren på allt?
- Du lär inte finna dem här inne i alla fall.
Korridoren mörknar och skepnaden uppenbarar sig igen. Han känner hur bröstet snörper ihop, gör det svårt att andas. Sakta faller han på knä i något som kan liknas vid ultrarapid, eller så känns det i alla fall. Marken gungar fram och tillbaka framför honom vilket får honom att vilja spy.
- Du lär aldrig finna några svar om du inte låter mig ta kontrollen. Jag är dina mörkaste hemligheter, det jag som du så gärna vill dölja. Du var född för att döda och förgöra. Ge mig kontrollen så ska jag leda dig till svaren.
Huden börjar klia igen. Det askgrå håret växer fortare den här gången, nästan exploderar fram i stora fält på kroppen. Han känner hur kläderna blir trängre och försöker kämpa emot, underminera känslan som tar över, men han kan inte. Till slut brister tröjorna. Han tittar vädjande mot ett par som stannat för att skrämt se på den underliga scen som utspelar sig framför dem, men allt som han får fram är ett morrande. Alla färger har också bleknat, framför honom endast den skepnad som ständigt häcklar honom, fortfarande närvarande med sitt illasinnade leende.

Kontrollen över kroppen är nu borta och framför honom utspelar sig ett bildspel. Hur han hoppar ut genom fönstret, tre våningar upp, och landar oskadd på marken. Hans högra hand värker fortfarande men kroppen ignorerar det och sätter fart mot skogen. I vad som känns som timmar springer han utan mål medan dagen sakta byts mot natt ovanför honom. För varje steg han tar kan han känna snön klarare än någonsin under fötterna, men den är inte kall. Den inger ett förtroende att det finns något som kan ta emot honom om han skulle falla. I luften kan han tydligt känna lukter omkring sig, tydligare än vanligt. Från munnen droppar saliv då han har problem att stänga den igen. Har hans tänder vuxit? Frustande sätter han av mot en kanin som kommit inom hans synfält.
Nej, försöker han skrika åt sig själv. För guds skull, inte igen!
Den lurviga kaninen märker fort av hans klumpiga framfart och sätter av i motsatt riktning. Mellan träden försöker den skaka av sig honom, men han hänger ihärdigt på. Snön yr omkring dem i deras fartfyllda jakt genom skogen.
Sedan kastar sig Davids kropp över den harmlösa kaninen, som om den aldrig hade någon chans över huvud taget. Hans tänder borrar djupt in i kaninens nacke som går av på direkten.
Inte tänker du väl...?!
- Försök att stoppa mig, svarar skepnaden och med det sliter Davids kropp upp ett stort köttstycke från kaninen.
Han kan känna den metalliknande smaken av blod i munnen och hur magen protesterar, men övriga kroppen vägrar lyssna till honom. Sakta tuggar han på köttet medan halsen instinktivt morrar, tillfredsställd över fångsten. Han höjer halsen mot himlen och ylar högt, stolt över det han fångat. Skepnaden skrattar långsamt.
- Nu får du klara dig själv. Tills nästa gång...
Hans kropp återgår sakta till det normala, färgerna börjar återvända och kylan blir alltmer påtaglig. Till vänster om honom rinner en bäck som ännu inte frusit, bärande med sig vatten från bergen. Han kör trött ner fingrarna i halsen och tvingar upp det han nyss svalt. Fortfarande i stora bitar känner han hur det kommer upp igen och river sår på vägen, det känns som att halsen är satt i brand. Blicken är suddig men vattnet färgas definitivt blodrött av hans uppkastningar. Om det är hans eget blod eller kaninens är svårt att avgöra. Han kan höra avlägsna röster ropa i skogen.
- Här är han! Skynda dig!
Han gör en sista kraftansträngning och tittar mot hållet som rösten kommit ifrån. Vattnet är iskallt under honom och känseln har börjat försvinna av kylan. Han blundar ett tag, när han öppnar ögonen igen kan han se Sam och Finns oroliga ansikten framför sig.
- Vi måste sluta träffas så här, säger Sam frustrerat och lyfter honom ur vattnet. Finn, hjälp till då!
David känner hur det kalla vattnet försvinner under honom och byts ut mot värme när de virar en filt om honom.
- Du måste få komma in i riktig värme snart...
Han kan för första gången höra ett uns av omtanke i Sams röst, men sedan bryts allt. Öronen tjuter och det svartnar ännu en gång för ögonen.