Månjagare - Kapitel 3

Kapitel 3 av min NaNoWriMo-roman i all dess oredigerade skitighet! Det är ruskigt fascinerande att se sina förutfattade meningar om ens karaktärer krossas av dem själva och istället se en ny sida. David kan känna medkänsla, omg!

Kan förövrigt hända att saker och ting inte är kursiverade där de ska vara det, men det märks nog ganska lätt när saker och ting är tankar ändå. För någon eventuell okänd gäst som snubblar in; det här är absolut inte det bästa jag kan skriva. Sådant får vänta tills jag ger ut något redigerat.

Kapitel 3

- I’m gonna marry, the niiight! Ma, ma, ma-marry!
David tar sig för pannan och undrar vad det är för dåre som skrålar så tidigt på morgonen.
Sedan minns han gårdagen och hur han, ännu en gång, svimmat.
- Åh, du är vaken!
Sam sträcker fram handen och känner på Davids panna, vilket framkallar hans mest sjukliga
stön.
- Ge dig, så dålig är du inte. Febern har gått ner och du är helt klart på bättringsvägen.
- Det är inte det, din sång...
Han hostar till, halsen fortfarande öm, vilket gör det svårt att prata normalt. Sams kinder blir
genast genant röda och hon vänder sig om, uppenbart skärrad över att han hört henne. Han
suckar och sätter sig upp med stor möda.
- Den var fin, säger han och klappar henne på axeln.
Då kliver Finn in genom dörren, mitt i Davids rörelse. Han flinar brett.
- Det gick fort!
Sams kinder blir röda som tomater medan David snabbt drar tillbaka sin arm.
- Det är inte som du tror, säger hon korthugget och ger Finn en menande blick.
Han håller upp händerna för att visa sin underkastelse och nickar mot Davids håll som knappt
kan hålla sig för skratt där han sitter.
- Hur är det med honom?
Sam suckar.
- Frisk som en nötkärna.
David harklar sig för att avbryta deras diskussion.
- Ni vet, jag är faktiskt här, påminner han dem.
De vänder sig mot honom med allvarliga blickar.
- Vet du ens vad som händer när du tappar kontrollen? frågar Sam.
David skakar på huvudet. Det är därför han över huvud taget väljer att stå ut med dem istället
för att fly vid första bästa chans. Han vill ha svar, vad det än må kosta.
- Finn, stäng dörren, säger hon och flyttar en stol närmare sängen.
Han lyder genast hennes order och stänger försiktigt dörren till deras rum. Sedan lägger sig en
bedövande tystnad över dem.
- Först och främst... hur kommer det sig att du har kommit hit? frågar Sam och fångar upp
Davids chockade blick. Han väntade sig inte en sådan fråga redan. Om han ljuger nu så
kommer de att märka det på direkten, men tillika, kan han redan lita på dem? De har knappt
hunnit pratas vid. Och hur visste de vart han var igår?
- Jag tror det är bättre om jag ställer frågorna, säger David. Jag vill veta att jag kan lita på er fö--
Då reser sig Sam plötsligt från stolen, märkbart irriterad över hans envishet.
- Varför kan du inte bara berätta för oss?
Han ser att hon är sårad över hans bristande tillit eftersom hon vägrar möta hans blick igen.
David tittar ner i sängen. Han vill inte såra någon men ännu mindre så vill han att någon ska dö
på grund av honom.
- Det angår inte er.
Sam ger ifrån sig ett irriterat stön.
- Då kanske du inte heller vill veta några svar, säger hon och stormar mot dörren där hon
stannar upp en stund med handen vilande på handtaget. Förövrigt så hade du dött utan oss.
Sedan smäller hon igen dörren bakom sig. David tittar på Finn för att få medlidande, men
han skakar bara på huvudet och följer Sam ut i korridoren. Kvar sitter David med tankarna
snurrande och utan att ha fått några svar. Han bestämmer sig för att utforska skolan och efter
en snabb titt på mobilklockan konstaterar han att det bara är två dagar kvar innan lektionerna
sätter igång.

(insert tur genom universitetet)

Efter att ha irrat runt på den kalla skolan i timmar hittar han äntligen tillbaka till sitt rum, lättad
över att inte helt och hållet ha tappat bort sig. Han kan knappt tro hur stor skolan är! Inte alls
som där hemma.
Solen har nyligen lagt sig för att göra plats för månen, som just ikväll lyser för fullt. Framför hans
och Finns studentrum finns det ett fönster, i skenet från fönstret står en man lutad mot väggen.
Det är svårt att urskilja detaljerna, men mannens hår är axellångt och kammat. Definitivt i
kontrast till Davids spretiga, halvlånga hår som inte alls kan jämföras. Han har händerna
i fickorna och tittar rakt åt Davids håll. David känner en känsla av att vilja fly istället för att
konfrontera mannen; men han bestämmer sig för det senare.
Han går stilla fram till mannen som genast tittar upp när han närmar sig.
- David? frågar han kort.
David nickar som svar, osäker på vad mannen kan vilja honom.
- Kom med in, vi behöver prata, säger han lugnt och gör en gest mot dörren. Försök inte fly, vi
hittar dig.
Det är som att mannen kan läsa minsta lilla tanke. Men David lyder och kliver in i sitt rum. Väl
inne stänger mannen dörren efter sig.
- Sätt dig ner.
Nu blir David irriterad, det är trots allt hans rum och ingen lång mörk främling ska beordra
honom i sitt eget hem.
- Du, det är jag som bor här, inte--
- NU! ryter mannen och David lyder förskräckt.
När han väl satt sig upptäcker han att gardinerna är fördragna. Han har alltid haft bra
mörkerseende så det skapar inga direkta problem. Mannens konturer syns skarpare i mörkret
än ute i hallen. Han är av den lite mer välbyggda sorten, bredare än din vardagliga fotgängare,
till skillnad från David själv som i sina bästa dagar kan kallas för normal. Sakta men säkert
börjar han att fundera om det varit så smart att skippa frukosten i alla dessa år.
Mannen andas ut.
- Så, du tänker inte fly?
David nickar sakta.
- Bra, svarar främlingen och går fram till David.
Han lägger ena handen på Davids axel och tittar honom djupt i ögonen. Ögonen skiftar mellan
blått och grönt, som om de inte riktigt bestämt sig ännu för en färg. Sedan tar mannen ett steg
bakåt och tar av sig jackan. David tittar underligt på honom nu då hans ögon vant sig helt vid
mörkret. Han kan se nästan lika bra som om det vore dag, en egenskap som han burit med sig
hela livet.
- Varför, vad gör du? Jag är inte lagd åt det hållet om det är det du tror.
Nu drabbas David nästan av panik. Han tänker väl ändå inte--
Mannen avbryter hans skräckinjagande tankar med ett hjärligt skratt och skakar på huvudet.
- Önska kan man väl alltid med sådan figur som du har, säger han retfullt. Men nej, det här är
orsaken.
Mannen blundar och koncentrerar sig. David kan se hur skäggstubben på mannen blir mörkare
och längre. Hårtufsar skjuter ut på armarna och snart dyker de även upp under hans linne.
Sakta men säkert ändrar ansiktet form. En nos växer ut, frustande, och tänderna blir längre på
honom. David backar förskräckt på stolen så han ramlar omkull baklänges. Framför honom står
en livs levande varulv med saliv droppande från tänderna och en päls svart som natten. Öronen
är skabbiga varav det ena har förlorat sin spets.
David vill skrika men halsen gör fortfarande för ont. Rädd för sitt liv backar han bakåt tills han tar
emot elementet. För en gångs skull så är det varmt, så pass varmt att han bränner sig på det.
Men varulven framför honom står bara orörlig och iakttar honom. Då kommer Finn och Sam in
genom dörren.
- Hjälp mig! säger David med gråten i halsen.
Sam himlar med ögonen som svar.
- Sluta skräm honom, Blake. Du behöver inte alltid vara så drastisk.
Försiktigt släpper David handen som han höjt i självförsvar, inte för att han skulle kunna skydda
sig särskilt väl. Men han släpper inte garden helt, det vore idiotiskt. Även om han börjat ha en
gnutta tillit för sin rumskamrat och hans galna vän så är det inte nog för att lita på ytterligare en
av deras vänner.
Varulven framför honom fnyser.
- Visst, men om det ni sagt är sant så är det här enda sättet att få ut något ur honom. Grabben
verkar inte lita på någon.

Så ramlar Mats in genom fönstret och landar på David. Blake tittar argt på och undrar vad fan
författaren gör i sin egen berättelse.
- Jag tänkte bara titta in och se hur ni har det. Ni vet, ifall det behövs, säger han och skrapar av
sig glassplittret. Finn himlar med ögonen.
- Inte konstigt att vi är som vi är, säger han och vänder sig om. Jag tänker lämna er ensamma
nu, mata ne!
Och efter följer Sam, utan att tveka. Blake har tappat bort sin ilska och tittar istället roat på när
Davids ansikte blir rött som en tomatsoppa.
- Så, tänker ni ta er vidare nu själva eller måste jag bosätta mig i boken tillsammans med er?
David försöker desperat putta bort Mats men misslyckas totalt. Orubblig sitter han ovanpå den
stackars killen.
- Nej, för jag är Blake, och tänker inte snabba på berättelsen bara för att författaren tycker det.
Mats höjer på ögonbrynen.
- Verkligen? säger han och höjer ena handen. Du vet väl om att jag kan radera dig, bara sådär?
Nu börjar Blake bli riktigt förbannad. Ingen kör med Blake-mannen! Men han ger sig tillslut,
medveten om att han inte kan vinna.
- Okej då, säger han och suckar. Du vinner.
Mats ler förnöjt.
- Bra! Då syns vi någon annan dag!
Plötsligt så står Sam och Finn i rummet igen som om ingenting har hänt, med David flåsande på
golvet framför fönstret.

(Tiden vrids tillbaka cirkus tio minuter)

Varulvens ansikte förvandlas sakta men säkert tillbaka till sitt ursprungliga utseende. Nosen
försvinner in och håret återgår till det vanliga skäggstubbet. David tittar häpet på, fortfarande
djupt chockad över händelsen som utspelar sig framför honom. Finn lägger handen på
mannens axel.
- Det är lugnt, vi tar över härifrån. Tack för samarbetet, vi hör av oss om vi har några framtida
jobb åt dig!
Mannen lämnar rummet och sedan blir det tyst igen. Klockan ute i hallen tickar sakta men
säkert medan David försöker samla tankarna igen. Han vet inte i vilken ände han ska börja. För
det första, vad gjorde en varulv vid namn Blake i hans rum? De borde inte ens existera. För det
andra så vill han mer än gärna veta varför Sam och Finn känt sig tvungna att göra ett så här
drastiskt drag, det finns andra sätt att förtjäna någons tillit.
Sam avbryter som vanligt Davids tankar.
- Du är en varulv, inget nytt där. Du har säkert känt tecknen, bara förträngt det hela. Om du vill
så kan jag förklara det ena och det andra om hur man i början jagar stackars små djur i skogen
och anfaller andra varulvar utan orsak, men det är lugnt. Du kommer att få kontroll över det med
lite hård träning och--
David skakar på huvudet och känner sig tvungen att avbryta henne precis där.
- Nej, säger han och ställer sig upp. Finns inte en chans att jag går med på att... leka era lekar,
eller vad det nu är ni gör. Snart ska jag väl rädda världen också, vilket verkligen inte faller i min
smak.
Finn tittar förvånat på David.
- Du ville ha svar, säger han och krafsar sig i hårbotten. Men när du får svar så förnekar du.
Vem tror du att du är?
Frågan tar David med häpnad. Han greppar fönsterbläcket bakom sig. Helvete, varför ska han
alltid göra allt med taggarna utåt? Det har inte hjälpt honom hittills och lär aldrig göra det heller,
men likförbannat fortsätter han på det viset. Men så länge som han kan hindra andra från att bli
skadade så är det okej.
- Ni inbillar er, svarar han kallt. Lämna mig bara i fred.
Sam lägger handen på Finns axel och viskar något som David inte lyckas uppfatta, sedan
nickar Finn sakta, blicken fortfarande fäst på David.
- Du kan inte fly från dig själv.
Sedan lämnar de rummet. David pustar ut och tar upp sin mobil för att se vad klockan är. Den
har knappt passerat sju, vilket betyder att de inte lär vara tillbaka på ett bra tag. Dörrarna låser
sig inte förrän kvart över nio, men även då kan man ta sig in om man har en nyckel. De flesta
lärarna har överseende med tiderna så länge som eleverna sköter sig. Missköter man sig så
kan man däremot mycket väl förbli utelåst. Men många har skaffat sig kontakter på nedre
våningen för att lätt ta sig in genom ett fönster om så behövs, vilket gör regeln i princip tandlös.
- Nej precis, du kan inte fly från dig själv.
Skepnaden dansar framför, fortfarande lika skräckinjagande men ändå flytande. Som om den
inte existerar på riktigt. David slår mot den trött, försöker få den att försvinna, vill nästan själv
försvinna för att slippa allt. Han har sökt svar men vet inte längre om han vill ha dem.
- Du kan inte ge upp nu, säger den retsamt.
- Det kan jag visst.
- Nej, för jag har kontrollen.
Så dyker den nu allt för vana smärtan upp igen. Först blir det svårt att andas, sedan huden som
kryper. Håret skjuter fram, men David kämpar inte emot. Istället så låter han känslan skölja över
honom som en välsignelse. Han hoppas på att aldrig komma ut ur sin nya form igen. Det är
lika bra att leva som det monster han är; för han är tydligen född för att skada och förgöra, som
skepnaden alltid berättat för honom. Ja, det är vem han är, människornas förgörare.
Som om de någonsin brytt sig om honom. I skolan blev han jagad, alla var rädda för honom. De
sade att han bar på en förbannelse, att de skulle slukas om han kom nära. Och han lyssnade på
dem. Nedvärderade sig själv och höll sig undan. Den enda som någonsin brydde sig om honom
var hans syster, hans älskade syster, som aldrig övergav honom.

Samma bildspel utspelar sig framför honom. Han sätter av genom skogen i jakt på byten, något
att ge sig på. Marken känns kallare än förut, mindre flytande, som om han är mer medveten
om det han gör. Han prövar röra på käkarna själv, det fungerar. Han kan känna salivens blöta
droppar lämna hans läppar, istället för att bara svagt erkänna deras existens. Skepnaden
är också förvånansvärt frånvarande, något som aldrig tidigare hänt vid sådana här tillfällen.
Friheten har dränkt känslan av fångenskap och frigjort honom från den rädsla som tidigare
präglat hans varulvssida.
Framför honom brer träden ut sig för att göra plats för hans framfart; ingenting kan stoppa
honom nu. Han kan fara precis vart han vill!
- Så, hur känns det att vara i kontroll?
Davids blod fryser till is av den väsande rösten. Han kan inte se skepnaden, men han kan
känna hur den håller sig fast i honom och suger medvetandet ur honom. Plötsligt sätter hans
kropp av åt motsatt håll, tillbaka till universitetet.
Vad tänker du göra?!
David försöker kämpa emot verbalt, men allt som kommer fram är ett djupt morrande. Han har
inte vant sig vid de vargliknande stämbanden ännu.
- Det är lönlöst. Du kan inte göra något för att stoppa mig. Jag har sagt det om och om igen, du
är här för att förstöra; och det ska jag se till.
I slutet av tunneln med träd tycks han skymta universitetets framsida. När de kommer närmare
ser han att det är två killar som står och röker, en tjej inträngd i hörnet. Den ena har lutat sig mot
väggen, armen utsträckt mot den, för att hindra hennes enda flyktväg.
- Låt mig gå.
Han kan höra hennes röst ända dit, till skogsbrynet. Hans kropp har stannat för ett tag.
Frustande står han och ser på den scen som utspelar sig framför honom, oförmögen att göra
något åt det. Den ena mannen drar fram en kniv och trycker den mot hennes tröja.
- Så här går det för otrogna slampor, säger han och trycker till mot hennes hud.
Han kan höra hennes allt djupare andetag, hur kniven sakta men säkert skär upp tyget och hur
mannen bredvid skrattar. Hon försöker skrika, men den andra mannen håller för hennes mun.
Men gör något!
Skepnaden ser tomt på honom, de röda ögonen fulla av hat.
- Som du befaller.
Snön yr omkring dem när hans kropp sätter fart mot sitt mål. David kan känna hur blodtörsten
stiger i intensitet. Men innan han får en chans att göra något dyker något annat upp. Som ett
skott från ingenstans står en varg redan där och morrar framför dem.
Blake...?
David känner igen den nattsvarta pälsen och det trubbiga örat. De två männen skriker och riktar
sina knivar mot honom.
- Lämna henne ifred.
Blakes stämma är mörk och djup. I hans omtumlande ankomst har tjejen redan tagit chansen
och sprungit sin väg, något som får David att andas ut inombords. Hans kropp däremot är
redan på väg mot dem, redo att slita förövarna i bitar. Det som han försökt undvika kommer att
upprepas; han kommer att döda en människa igen.