Månjagare - Kapitel 4

 Mer kursiverat i det här kapitlet, så det var ganska jobbigt att gå igenom och hitta allt det för att kunna lägga upp här. Som vanligt oredigerat och hipp som happ med placeholders och hela köret! Go!

Kapitel 4

 

David kan känna blodsmaken i munnen när hans kropp biter tag i ena mannens arm. Kniven
landar lätt i snön nedanför dem medan mannen kvidande tar tag om armen med sin andra
arm. Blake stället sig på bakbenen och tar tag i Davids käkar med sina robusta, pälsbeklädda
händer. Försiktigt bänder han upp käkarna så att mannen kan komma loss.
- Varulvar...
Mannen spottar på David, som instinktivt morrar och gör ett utfall mot honom, men blir stoppad
av Blakes hårda tag om hans kropp.
- Du kan inte låta Alignak styra dig! ropar han åt David. Kämpa emot!
Men orden kan inte hjälpa David, även om han vill; hans kropp vägrar fortfarande göra som han
själv säger.
Spring, Blake, innan det är för sent. Rädda dig medan du kan.
Männen har redan avlägsnat sig från brottsplatsen när Blake släpper taget om Davids kropp och
går tillbaka på alla fyra. Davids kropp gör genast ett utfall mot honom istället. Lukten av Blake
får Davids kropp att resa ragg och morra intensivare än någonsin. Tänderna är framskjutna och
de lurviga händerna krafsar otåligt i snön med klorna ute. Hans kropp ställer sig på bakbenen
och ylar mot himlen. Sedan sätter den av mot Blake på alla fyra, som smidigt viker undan och
tar tag om hans nacke. Med en enkel rörelse lyfter han upp Davids kropp som en vargunge.
- Du måste bära på en enorm smärta för att ha sådana starka instinkter.
Klorna slår om Blakes arm när han håller honom inom armlängds avstånd. David kan se hur
klorna river upp stora sår på Blake, som tålmodigt håller honom kvar. Blodet droppar ner i snön
nedanför och färgar snön röd.
Snälla, sluta. Lämna mig bara här... rädda dig själv.
Men varulven kan inte höra honom.
- Jag har aldrig lämnat någon i sticket förut, och kommer inte att göra det nu heller.
Skepnaden dyker upp framför David igen.
- Döda honom, beordrar den Davids kropp. Innan han sätter stopp för vår plan.
Din plan, idiot.
Skepnaden skrattar åt honom.
- Du gör det bara värre för din älskade vän.
Han är inte min vän.
- Då gör det väl inget om jag tar hans liv?
David har inget svar på frågan. Egentligen så borde det inte göra något, egentligen så borde
han inte bry sig, inte sedan han bestämt sig för att bara hänge sig åt sig själv. Men innerst inne
tar det emot att se Blake försvinna.
- Det avgör inte du.
Sedan upptäcker David att hans kropp slutat att göra saker utan hans medgivande. Han kan
känna alla sina andetag igen, hur den kalla kylan sakta men säkert fyller hans lungor för varje
gång han andas in. Hur den frostiga andedräkten blöter upp pälsen kring hans mun. Han tittar
upp på Blake och möter mannens blågröna ögon, vars pupiller har antagit ett mer animalistiskt
utseende i och med formbytet. Sedan ler han mot David.
- Så du lyckades till slut.
Davids öron sloknar skamset.
- Om jag ändå hade kunnat förhindra allt det här, säger han med en stark ton av ånger i rösten.
Han känner inte igen sin egen röst. Den är mörkare än tidigare, och raspig. Vissa ord låter
nästan som att han morrar istället för pratar.
Blake tittar allvarligt på honom.
- Vi har en lång väg kvar innan du kan kontrollera dina instinkter på riktigt.
David nickar försiktigt. Även om han inte vill lägga sitt liv i någon annans händer igen så har
Blake visat sig värdig lite tillit. Åtminstone för stunden.
- Men jag måste få fråga--
Blake skakar på huvudet.
- Det börjar bli sent och vi kommer att träffas fler gånger. Det är nog bara en tidsfråga innan
männen dyker upp med ett helt gäng.
David nickar sakta. Men en sak vill han i alla fall få avklarad innan han ger sig för kvällen. Han
sträcker fram sin lurviga hand.
- David Beckett. Nyinflyttad.
Blake fnyser men tar hans hand.
- Blake Young. Nuvarande ledare för Månjagarna.
David blinkar oförstående, men ler sedan brett.
- En annan dag?
Mannen nickar.
- En annan dag.
Så släpper Blake Davids hand och ger sig av mot skogen på alla fyra. David tittar efter honom
en lång stund innan han kollar ner på sin hand. Den är röd av Blakes blod. Det gör ont i hjärtat
att se en vän skadas så svårt av en själv. Vän... ja. Kanske han kan lita på sig själv igen. Sedan
inser han att Blake inte berättat hur man återgår till mänsklig form igen. Han kan höra röster
ropa långt borta och sätter av i motsatt riktning utan att tänka på det hela allt för mycket, han
återför säkert sin vanliga form snart.

Nästa morgon vaknar han i sängen, för en gångs skull utvilad. Det är hans sista ledia dag innan
skolan börjar på allvar. Ovanför honom knarrar Finns säng och plötsligt hänger ett huvud ner
från den övre slafen.
- En fågel skvallrade om gårdagen.
David drar täcket över huvudet.
- Låt mig vara.
- Fågeln sade också att du inte är så kall som du spelar.
David bryr sig inte speciellt mycket, istället blundar han och minns Blakes varma hand. Han blir
röd om kinderna, men slår bort tanken med ursäkten att han skäms över sina handlingar.
- Så, är du fortfarande lika enstörig?
- Om du fortsätter att vara såhär, visst.
Finn suckar ljudligt. Det knakar i stegen när han kliver ner från sängen, David fortfarande under
täcket. Varför kan han inte sluta tänka på Blake?
- Du ska inte ha någon frukost?
Det låter som att Finn är i andra änden av rummet.
- Jag kommer senare, gå du i förväg.
Efter ett tag lämnar Finn rummet och David kan lämna sitt gömställe.
- Jisses, säger han för sig själv. Maken till mer efterhängsen snubbe får man leta efter.
Dagen har hittills börjat bättre än någon tidigare dag, det kan David redan konstatera, han kan
däremot inte för sitt liv förstå hur han fick tillbaka sin människoform igen.
Han tittar sig omkring för att leta efte ledtrådar men ser ingenting märkvärdigt. Försiktigt
viker han täcket åt sidan och sätter sig upp på sängkanten. Snart inser han att han är spritt
språngande naken. Fortsätter förvandlingarna på det här viset så kommer han snart vara heöt
utan kläder. Att helt enkelt stanna i varulvsformen skulle helt klart vara mer gångbart för hans
ekonomi. Han letar igenom sin väska på golvet och hittar det han letar efter; en bunt med
brittiska pund, omsorgsfullt inlindade i ett lakan.
- Jag hoppas det finns en bank i staden.
Sedan slår det honom att det är söndag. Nå, låt gå. De kläder han har borde räcka några
dagar till i alla fall. Försiktigt lindar han in pengarna i lakanet igen och trycker ner det långt ner
i ryggsäckens inre. På vägen upp med handen skär han sig på ett styvt papper. Svärande drar
han upp det och får se sin systers oskyldiga leende stirra tillbaka.
Det vrider till i hans bröst och ögonen svider. Minnena kommer tillbaka till honom som om det
vore igår. Han sätter raskt ner kortet i väskan igen och drar för blixtlåset. Tårarna torkar han på
armen.
Sedan tar han nya krafttag och ställer sig upp för att klä sig. Även om det är söndag så går
bussarna in till staden och han kan behöva en dag utan Finn och Sam. Sagt och gjort, på några
minuter är han redan ute och fryser häcken av sig i väntan på bussen. Han tittar sig omkring
nervöst, orolig över att Sam eller Finn ska se honom. Det gör de.
- Wooo, David!
Han skulle känna igen Sam på mils avstånd. Andfådd lägger hon armen om honom, Finn inte
långt bakom.
- nehejdu, inte idag, säger hon och flinar. Vi följer med om du ska någonstans! Blakes order.
David himlar med ögonen.
- Vad kan egentligen hända?
En snabb menande blick från Sam får honom på andra tankar.
- Ja, jo, förutom det, säger han och tittar ner på snön.
Det tar inte länge innan bussen anländer och alla tre huttrande kliver på. David försöker ta
en plats längst fram för att slippa sitta bredvid dem, men de drar med honom längst bak och
placerar honom i mitten av dem båda. Det enda han ser under bussturen är den till synes
oändligt långa vägen över den nästan lika ändlösa vildmarken. Vita fält på vita fält byter snabbt
av varandra med små skogsdungar här och där som bryter det monotona mönstret. Om han
tittar åt sidan så ser han bara Sams eller Finns huvuden fastklistrade mot rutan, som exalterade
hundar under en biltur. Han lägger armarna i kors och lutar sig bakåt; taket är ändå mycket mer
intressant än vägen eller hans vänners bakhuvuden.
Efter en halvtimme stannar bussen vid busstationen i staden. Sam och Finn är snabbt uppe på
fötterna för att dra med sig David ut i den bistra kylan. Gatorna står nästintill tomma.
- Här var det inte mycket till liv, säger David lättat.

(insert tur genom staden)

David tittar sig desperat omkring sig i hopp om att hitta en flyktväg, så han kan vara själv en
stund. Sam och Finns konstanta tjattrande håller på att driva honom till vansinne sakta men
säkert. Vid närmare eftertanke snabbare än en buss på väg ut för ett stup i en skräckfilm.
När de stannar upp framför ett skyltfönster så passar han på att vika av in i en lång gränd. Den
snötäckta marken byts snabbt ut mot slaskiga och isiga bakgator som är svagt belysta i det
stundande mörkret. Solens sista strålar har svårt att bryta igenom byggnadernas fasader och
hotar att mörklägga hela gränden innan solen ens har hunnit gå ner. Han skyndar förbi ett gäng
som står och röker när en av dem tar tag i hans axel.
- Du är en av dem från gårdagen, eller hur? Vart är din pojkvän idag?
David försöker rycka sig loss, utan större framgång. Då känner han hur en kniv trycks upp mot
hans hals, det kalla stålet slickande den tunna huden. Just nu önskar han att han inte hade vikt
av tidigare.
- Nu har du ingen som kan rädda dig, fikontårtan.
Han faller handlöst mot marken när en välinriktad spark träffar honom i knävecket. Den ena av
killarna är snabbt framme för att ge honom ett slag i magen. Det är ruskigt nära att kniven skär
upp halsen, men den lyckas missa honom trots avståndet.
Marken är kall under honom när de fortsätter sin misshandel. Varje slag och spark känns som
slagträn, hårda och hatfulla. Så dyker skepnaden upp igen i vanlig turordning.
- Du kan inte dö här, säger den retsamt. Vill du ha lite... hjälp, kanske?
David skakar på huvudet, finns inte en chans att han låter skepnaden ta över ännu en gång.
En av killarna märker att han kommunicerar med någon, men förstår inte vad, och frågar
provocerande:
- Försöker du be till Gud? Sådana som du är ingenting värt i hans ögon, säger han och placerar
en armbåge i ryggen på David. Det slutar med att han ligger platt på marken med en sko på
huvudet. Stenarna och sanden på gatan skaver mot hans ansikte. För en gångs skull så hoppas
han att Sam och Finn ska hitta honom. Borde de inte undra vart han har tagit vägen vid det här
laget?
Han skrattar lite för sig själv inombords. Klart, han dissade dem. Det är helt på sin plats att de
inte funderar vart han är.
- Jag tillåter inte att du dör.
David försöker kämpa emot förvandlingen när skepnaden tar över hans medvetande. Det
tar inte länge innan han har tappat kontrollen över kroppen igen, alla nerver och muskler
bortkopplade från hans inflytande. Han ser hur en skara av killarna förskräckt backar bort från
honom, rädda för det som utspelar sig framför dem. Efter att ha sett Blake förvandlas så vet han
mycket väl vilken scen som utspelar sig framför dem, och av tidigare erfarenhet vet han vad
som väntar dem när det väl är klart.
Hans håriga arm greppar killen med skon placerad på hans ansikte runt benet. Han skriker
genast till, ropar på sina vänner att de ska hjälpa honom, men de har redan gett sig av. Killen är
ensam kvar med den best som Davids kropp blivit. David försöker ännu en gång vålda tillbaka
kontrollen, men misslyckas. Om bara Blake vore här så skulle allting lösa sig.
Det tar inte länge innan varulven har mannen under sig, mannen tätt pressad mot kroppen.
Tänderna droppar saliv i mannens ansikte som skräckslaget kvider och försöker dra sig bakåt,
utan resultat. David känner igen ansiktet; det ärrade ansiktet på mannen som försökte våldföra
sig på den oskyldiga tjejen är något som han aldrig kommer att glömma. För första gången
känner han ett hämndbegär, kanske det ändå vore bäst om skepnaden fick utföra sin handling.
Sedan minns han hur det gick sist han försökte hjälpa någon, hur allting gick snett och slutade i
att fel person dog.
- Våldför dig på honom som han tänkte göra mot henne. Ge honom det han så gärna ville ha.
...vad vill du egentligen?
- Om du inte förstått det så är jag dina innersta instinkter, driven av dina starkaste känslor. Jag
är du och du är jag, bara att jag saknar spärrar.
Det kan inte vara sant. Han ser ju skepnaden framför sig, det kan omöjligt vara han själv.
Oavsett så är det under skepnaden kroppen lyder och den har redan börjat riva upp mannens
jacka. Knapp för knapp följer hans långa klo den slitna jackan, ända ner till killens mörka jeans.
Mannen ser sin chans och drar en kniv som han snabbt kör in i varulvens ena arm. Davids
kropp ryter till och slår mannen hårt över ansiktet med armen så att kniven lossnar. Frustande
fortsätter den sin lek, nu med byxorna som mål då jackan är öppen. Hans händer sliter lätt upp
jeansen så att knappen flygger långt bort. Det tar inte länge innan mannens nedre regioner är
helt blottade.
Det här kan inte vara sant... är det här jag?
Mannen försöker kämpa emot med benen men lyckas istället komma åt varulven mellan benen.
Davids kropp morrar belåtet, upphetsad över motståndet. Mannen tittar förskräckt på när
bestens nedre regioner växer sig större. David kan se skräcken i hans ögon, hans rädsla för det
som komma skall. Nu när poletten trillat ner får mannen panik. Svetten pärlas i hans panna och
rinner sakta ner över kinderna.
- Snälla... ber han honom. Jag ångrar gårdagen så mykcet. Snälla, låt mig gå...!
Men det tjänar ingenting till, skepnaden är fortfarande den som bestämmer. Även om David
innerst inne inte skulle kunna fullfölja så gör hans kropp det. Förloppet blir blodigt och ljudlöst.
Varulvshanden täcker lätt över offrets mun, vilket förhindrar att några ljud tar sig förbi. David kan
se hur mannen kämpar för att hålla uppe varulvens vikt när han gång på gång blir penetrerad.
Mannens tårar rinner fritt och blicken är tom.
Sluta, bara sluta...
Skepnaden svävar lätt ovanför dem, iakttagande förloppet. David kan höra hans lättsamma
skratt, som om det hela vore en lek. Han leker just nu med sitt offer.
Det här är jag...
Så släpper han ner mannen när han är klar med honom, livlös. Någon gång under förloppet
måste han ha dött. David vet inte hur, eller när det hände, men han har dödat igen. Skepnaden
är ingen ursäkt. Han faller ner på marken, fortfarande i sin varulvsform, snyftande. Han har
återigen kontrollen, men på tok för sent. Ännu en har fallit för hans oförmögenhet att göra något.
- David...
Det är sam igen. De måste ha hittat honom. Ingen säger något på ett långt tag, David hukad
över den döda kroppen i hopp om att den ska börja leva igen, så att allt blir ogjort.
- Det börjar bli mörkt, säger Finn påpekande.
David tittar tårögt upp mot himlen. Stora moln har börjat dra in framför månen och gränden
är mörk. Marken är våt mot hans ben, som han inte längre vill kännas vid. Det som äntligen
började gå bra.
Så får han syn på en skugga mot månen, en silhuett av en människa som snabbt skyndar
därifrån. Han kastar sig upp på brandstegen bredvid och tar sig smidigt upp till taket med bara
några få snedsteg på vägen upp. Vinden blåser friskt där uppe. Han tittar sig omkring, bländad
av belysningen nedanför taken, men kan inte se någon. Han kan svära på att han såg någon.
Nu är frågan också hur pass mycket hon såg. Vet hon om hans mänskliga form också? Han
måste vara mer försiktig, om inte så kandet gå riktigt illa. Det räcker med att studenterna såg
honom förvandlas i korridoren den där kvällen då han dödade kaninen.
Väl nere igen frågar Sam varför han stack iväg.
- Tyckte jag såg någon, men det var nog bara inbillning.
Han vill inte att de ska oroa sig ännu mer. Sedan slår det honom.
- Hur blir jag vanlig igen?
Sam skrattar lite nervöst.
- Det blir du genom att, öh... ja du. Det är ganska svårt att förklara. Alla har vi olika sätt. Jag,
exempelvis, tänker på havet. Det stillar mina känslor.
- För mig så är det rymden som gäller, flikar Finn snabbt in. Jag har alltid velat pröva på att flyta
omkring där, bortkopplad från alla problem.
Sjävlklart. Ens varulvsform drivs av ens känslor och om man kan hitta sitt inre lugn så kan man
frigöra sig från dess grepp. David bestämmer sig för att försöka.
- Så enkelt är det inte.
Det är skepnaden igen, lika retfull som alltid. Då minns David Blakes ord, som han funnit ro i
tidigare. Han fokuserar på dem och försöker stänga ute skepnadens provocerande ord. Efter ett
tag drunknar skepnadens ord i ljdet av hans egna tankar. Han minns Blakes hårda men ändå
beskyddande grepp om honom, den medlidande blicken och de förtroendegivande orden.
När han öppnar ögonen igen så är han normal igen. Även om han sist inte återgick till sin normala form när han blev lugn så verkar det har fungerat den här gången. Kanske var han för uppspelt sist. Men han tycker kylan känns ovanligt påtaglig.
- Du vill nog låna den stackars killens kläder om vi ska ta oss tillbaka.
David tittar ner på sig själv och inser att han är naken, förutom hans mössa som orroligt nog
klarat sig. Det känns inte helt rätt att ta offrets kläder. Han ursäktar det hela genom att intala sig
själv att det var självförsvar. Utan tvekan kommer det här att hända fler gånger, kanske utan
hans vänner som kan hjälpa honom att hitta sig själv igen. Tanken är nedslående och han vill
allra helst bara ge upp.
- Vi vet att du har det svårt just nu, säger Sam och hjälper honom på med jackan. Vi har ingen
aning om vad du har genomlidit tidigare. Men du ska veta att vi finns här i vått och torrt.
David ler svagt, blicken fortfarande nedslagen i marken. Han nickar svagt.
- Så, vad tänkte du på? För att bli normal igen?
David blir röd om kinderna av Finns fråga, men helt oväntad är den inte. Snarare väntad.
- Åh, det kan vänta till någon annan gång. Finn är för nyfiken för sitt bästa.
När Sam yttrar de orden börjar David fundera vad han egentligen känner för Blake. Även om
han inte vet mycket om mannen så kan han inte sluta önska att han vore här med honom just
nu. Då skulle han känna sig trygg igen.
- Blake och David sitter i ett trädd, K-Y-S--
Sam ger honom en spark i smalbenet.
- Skit i honom, säger hon och tar tag i Davids arm. Nu drar vi innan någon mer dyker upp.
Så beger de sig tillbaka mot busstationen. Promenaden tar ett tag, under tiden faller snön lätt
från himlen. Varje snöflinga på Davids kind påminner honom om mannens svett och paniken i
ögonen, hur han vädjat om att bli besparad. När de kliver på bussen kan han se sin mammas
besvikna ansikte framför sig, ett minen som han aldrig kommer glömma.
Han vänder sig om en sista gång och tittar på den annars öde gatan.
- Jag hoppas det var den sista, muttrar han tyst för sig själv innan han kliver på bussen.