Månjagare - Kapitel 5 & 6

Kapitel 5

David kan knappt förstå att det redan har gått veckor sedan senaste händelsen. Den ligger fortfarande tung och flåsar honom i nacken, som ett dåligt ex som inte vill försvinna ur ens tankar, men med hjälp av Finn och Sam så har han lyckats komma till sans med att han inte kan kontrollera allt i livet.
Han har även fått träna tillsammans med Blake när han har haft tid över och inte skolarbetena har tagit upp all tid. Dessutom så träffas de ibland där han jobbar efter skolan, när Blake har vägarna förbi för att hämta verktyg. Han vet ännu inte varför, men har blivit lovad att få reda på det så småningom. David som hatar att vänta.
Tillsammans har de lyckats hitta hur David ska lyckas återgå till sin normala form. Det hela går ut på att stänga ute instinkterna genom att fokusera på något som gör en lugn. Eller ja, David har inte sagt exakt vad han tänker på till Blake, men något snarlikt i alla fall. Kaniner kan tolkas på flera sätt.
David trummar otåligt med pennan i bordet framför honom när läraren maler på om ytterligare en arkeologisk utgrävning. Salen känns ovanligt steril och David kan inte sluta längta efter friheten. Plugga kanske inte var det bästa valet att göra vid närmare eftertanke, men han behövde komma bort från England. Bort från sitt förflutna. Framför honom sitter Sam och Finn, fullt upptagna med att diskutera föreläsningens ämne. Flytande tänker han istället på det som ligger framför honom, den utmaning han kommer att möta. Som fåglarna utomhus måste uthärda vinterns kalla grepp så måste han lära sig att härda ut förvandlingarna. De är tillfälliga, men han är livrädd för vad han kommer att göra nästa gång.
Förutom om Blake är med. Blake är starkare än honom och håller bra koll på honom, vilket gör att han känner sig trygg i sin varulvsform med honom; om skepnaden är framme och tar över Davids kropp så är Blake framme och håller den i schack. Han har inte berättat för Blake ännu om skepnaden, men av vad han kan utröna så är instinkterna hos varulvar ovanligt starka och det är inte helt ovanligt att varulvar går bärsärk i början.
Samhället ser inte heller så positivt på varulvarna, men det finns en oskriven överenskommelse i Alaska som går ut på ömsesidig respekt; vad gäller liv i alla fall. Ingen visar däremot någon större förståelse för varulvar och de flesta lever ute i skogen, i ett eget litet samhälle. Efter många om och men fick de statligt bidrag för att bygga upp samhället. Mer har inte Blake berättat, ännu.


När sista lektionen för dagen är över beger sig David direkt mot skogen för att möta Blake och fortsätta sin träning. Dramaklubben har inte möte idag och jobbar gör han bara på tisdagar, så det här passar alldeles perfekt.
 Han fiskar upp mobilen från fickan försiktigt. Nedkyld av den isande kylan håller han den otåligt i handen, fortfarande ovan vid den bitande vinterkylan. Det är inte länge kvar nu tills klockan slår över till den tid som de kommit överens om. Han lutar sig mot ett träd en bit in i skogen, så att ingen ska se dem. Hittills så har det mesta hållits under lock, ingen har ännu förstått att han är varulven som löpte amok för några veckor sedan och dödade en vanlig människa. Auktoriteterna har däremot spårat händelserna till universitetet, något som slutade i ett långt möte eleverna och rektorn sinsemellan. Därav gav han ett tal om hur alla måste hålla ihop och hur David knappt orkade lyssna, så helt ärligt talat minns han inte så mycket av det hela. David lyckades utröna att rektorn inte vill ha trubbel på skolan för att det är ett hinder för hans arbete. Hur vet inte David, men så sade han.
Det dröjer inte länge innan Blakes välbekanta konturer dyker upp framför David. David grips direkt av viljan att springa fram och glatt ropa åt Blake, men håller tillbaka känslan. Det skulle bara se konstigt ut. Istället höjer han tamt ena handen och vinkar lite lätt åt.
- Redo för att fortsätta?
David blir lite stött över att det första Blake gör är att prata om träningen, han vill ju lära känna personen bakom mentorn också. Men han vet att Blake gör det för hans skull.
- Absolut.
Blake lägger armen om David och rufsar till hans hår med hjälp av mössan, som en far gör med sin son. David blir röd om kinderna och påpekar att de behöver skynda sig om de ska hinna innan solen går ner.
Väl inne i skogens inre delar förklarar Blake kvällens träning. Just den här kvällen vill Blake att David ska ta itu med sina instinkter och lyckas hålla tillbaka dem, något som David absolut inte vill.
- Men tänk om--
Blake skakar på huvudet.
- Har jag inte bevisat att jag kan hålla dig i schack?
David suckar djupt och låter känslan skölja över honom. Tricket för att kunna förvandla sig på studs är att locka fram sina instinkter, att släppa känslorna fria. David tittar sig omkring, rädd för att skepnaden ska dyka upp igen. Men ingen skepnad syns till, än så länge.
- Bra! säger Blake och klappar honom lätt på hans håriga rygg. Ser du kaninen där borta?
David nickar, rädd för vad som komma skall.
- Pröva att jaga den, men utan att döda den. Jag stoppar dig om du tappar kontrollen. Lita på mig.
Med det så förvandlar sig Blake också till varulv. Så sätter David av mot kaninen genom pudersnön, kylan under fötterna ett bevis på att han fortfarande har kontrollen. Inte för att skepnaden brukar smyga med sin närvaro när den väl dyker upp.
Jakten blir inte särskilt lång när David snabbt hinner ikapp den stackars skräckslagna kaninen. Han trycker ner den lite lätt i snön så att den inte kan fly, med klorna indragna givetvis. Så långt allt bra. Blake är snabbt ikapp och ler stolt mot David så att de sylvassa tänderna blänker i solskenet.
- Utmärkt! säger han och dunkar David på ryggen så att David börjar kippa efter luft.
En känsla av välbehag sprider sig genom honom. Han ylar stolt när han släpper kaninen tillbaka till skogen, svansen viftande i snön. En bit bort stannar den upp och tittar på honom, som om han vore galen. Det får bara David att bli ännu varmare inombords. Förvandlingarna börjar kännas som förr igen, före den där fasansfulla natten; den tid när han kände sig fri istället för fängslad.
Han funderar på om han ska fråga Blake om skepnaden, om det är vanligt bland varulvar, men antar istället att det är det. Oavsett så är det hans eget problem och inte någon annans.
Nöjt följer Blake honom tillbaka till skogsbrynet och överöser honom med komplimanger. Väl där tar de farväl av varandra, men David väljer att stanna kvar ett tag efter han har återgått till sin människoform igen. Han låter Blakes distinkta lukt dröja kvar hos honom. Det tar ett tag innan han inser vad han sysslar med. Aldrig förr har han känt så här för en man, men för varje gång han träffar Blake så blir han mer och mer säker. För honom så är Blake något mer än en trygg fadersfigur. Till en början ville han inte acceptera det, skyllde på instinkterna, något som han blivit tvungen att ändra på den senaste veckan. Han vet däremot inte vad mannen känner för honom eller om han redan har någon som han håller kär.
David skakar bort tankarna; det finns viktigare saker som väntar. Bland annat inlämningsuppgiften som stundar nästa vecka. En snabb blick på klockan avslöjar att han borde ha varit på sitt rum för en timme sedan.
När han kommer in på rummet sitter Finn uppe och väntar på honom. Med ett flin bredare än en lurig katt från en tecknad film ställer han sig upp när David kommer in.
- Och vad har du råkat ut för? frågar David förbryllat. Druckit för många koppar kaffe?
- Har du sett den nya tjejen i våran klass? En riktig pudding, om jag får säga så!
David tycker sig minnas att han hört talas om någon ny som ska börja, men kan inte placera vart han har hört det.
Han slänger sig på sängen och försöker börja jobba på inlämningsuppgiften i ett försök att komma undan Finn. Det fungerar mindre bra när han plötsligt får en toffel i huvudet.
- Du ska introducera mig för henne! säger Finn och skjuter fram underläppen i ett försök att se tjurig ut. David vet inte om han menar allvar eller retas som vanligt.
- Hur då? Jag känner henne inte ens.
Då ger Finn honom det breda leendet igen, något som alltid skrämmer David lika mycket.
- Du är min wingman från och med idag!
David ger honom en skeptisk blick.
- Så jag ska hjälpa dig att få ligg? Okej!
Han ser att Finn inte förväntat sig den reaktionen och tar tillfället i akt att väda det hela till sin egen fördel.
- Om du berättar mer om Blake, tillägger David lurigt.
Sedan inser han att han inte sagt något om känslorna till Finn, men han ser ut att ta det med ro utan större svårigheter.
- Visst! Jag kan hjälpa dig att få Blake-mannen.
David himlar med ögonen åt Finns plumpa sätt att uttrycka det hela. Han kommer aldrig vänja sig vid Finns Finn-ighet.
Sagt och gjort, de beger sig ut i korridoren för att besöka den nya tjejen. Väl utanför dörren till hennes rum stannar Finn upp.
- Jag vågar inte knacka på, säger han och gömmer sig bakom David. Du får!
Han puttar fram David mot dörren som suckande knackar på. Hur lät han sig övertalas? Det som sedan utspelar sig framför honom är en märklig scen. Finn springer iväg och gömmer sig bakom hörnet i korridoren, rädd för att visa sig, när den blonda tjejen öppnar dörren. Hon har långt mycket mer feminina drag än Sam. Iklädd ett svart nattlinne som räcker ner till knäna tittar hon rakt på David som nu känner sig påträngande.
- Hej! Min vän här, säger han och gör en paus för att peka mot hörnet där Finn kikar fram, ville hälsa på dig. Men han verkar ha blivit rädd för något och gömt sig.
Han blänger argt på Finn som försiktigt kliver fram från bakom hörnet medan han nervöst kliar sig i håret. Hon skrattar lite lätt åt dem.
- Och vad heter ni då?
- David, angenämnt.
Han sträcker fram handen men får ingen respons från henne. Han låter den falla ner igen och vila vid hans sida igen. Något känns inte helt rätt med henne.
- F-F... Finn! stammar Finn fram och vinkar lite skräckslaget.
David kan nästan inte hålla sig för skratt, aldrig tidigare har han sett Finn så nervös. Hon ger honom en skeptisk blick och vänder sig mot David igen.
- Dig vill jag gärna träffa igen, säger hon och backar tillbaka in i rummet. Vi ses.
Sedan stänger hon dörren efter sig. Finn ser besviken ut och rycker i Davids arm.
- Kom så går vi.
Men David hör honom inte riktigt. Något inom honom vill berätta för honom att hon är farlig, att han inte borde prata mer med henne. Men tillika så söker han alltid efter svar på frågor och hon kan mycket väl vara nyckeln till det hela. För varför skulle hon annars vilja prata mer med honom? Han har en mycket stark känsla av att det inte handlar om en kopp kaffe och skolarbeten utan om något mer.


Dagen därpå går mycket sakta. Förutom allt prat om den nya tjejen, som tydligen heter Laura och kommer från Frankrike, så händer inte särskilt mycket. De flesta undviker honom fortfarande som pesten, rädda för hans underliga beteende. Det kan han acceptera, han är inte direkt den vänligaste på skolan och vill inte ha mer problem än han klarar av. Ryktena kring honom verkar också växa stadigt med tiden något som oroar honom desto mer. Det sista han vill är att någon ska koppla ihop händelsen i England och dödsfallet i gränden som bara är några veckor gammalt. Polisen har redan frågat ut honom, men utan bevis kan de inte röra honom. Han har tur att Alaska är så pass avskärmat och ovilligt att samarbeta, annars hade han säkert varit i trubbel. Men han ser fram emot ikväll då han äntligen får veta mer om Blake och vem han egentligen är. Först väntar däremot jobbet efter skolan.


När han kliver in genom lagerdörren är chefen fort framme och visar honom dagens leverans. Det är en ovanligt stor leverans med verktyg, och David som inte alls känner för att jobba idag. Men han har inget val, det är hans enda riktiga inkomst och det lilla studiebidraget han har räcker inte ens nära till hans utgifter, inte med alla klädesplagg som förvandlingarna förstår. De ofrivilliga, förstås. Inför de frivilliga brukar han ta av sig de övre plaggen, det är den delen som växer mest.
Efter en timmas slit med att lyfta kartonger och sortera verktyg pustar han ut och vilar en stund mot väggen. Han har inte ens tagit hand om hälften av leveransen ännu. När han torkar svetten från pannan kliver Blake in genom dörren. David lyser genast upp och skyndar för att hämta den färdigpackade kartongen med verktyg. När han lämnar över den så nuddar deras händer vid varandra. David vänder sig generat om.
- Vi syns väl någon dag.
- Absolut, svarar Blake.
Då händer något som David absolut inte trott skulle hända, Blake tar tag i hans axel och vänder på honom så de hamnar öga mot öga. Med ena armen håller Blake i den tunga kartongen samtidigt som hans andra hand vilar kvar på axeln. David kan känna hur hans andetag blir djupare och hur hjärtat rusar, även ett pirr infinner sig nu i magen.
- Och så tittar du på mig när vi pratar med varandra, okej? säger han och klappar David lätt på huvudet så håret blir ännu ruffsigare än vanligt.
Han vänder sig om för att gå ut men stannar upp vid dörren.
- Vi syns imorgon om du inte har några skolarbeten!
David nickar, alldeles röd om kinderna. Om Blake inte märkt något vid det här laget så måste han vara trögare än en gråval. Inte för att David vet om gråvalar ens existerar och ännu mindre om de är tröga av naturen.
Resten av kvällen går fort förbi. Han bryr sig inte om att hans medarbetare viskar och skrattar bakom hans rygg, det enda han vet är att det flin han har klistrat över ansiktet visar honom i hans bästa dager; en lycklig David.


Hallen är svagt upplyst när han kommer tillbaka till skolan. Klockan har just passerat åtta när han tar det sista tunga trappsteget upp till hans rum. När han kliver in så möts han av både Sam och Finns trötta blickar när de kikar upp från skolböckerna. Finn vinkar glatt åt honom medan Sam nickar lite förstrött, fortfarande upptagen med pluggandet. Han har helt glömt bort inlämningsuppgiften och kommer att få jobba sent med den. Men det spelar ingen större roll nu, han ska äntligen få veta mer om Blake.
Han sjunker ner i sin egen säng bredvid Sam och lutar sig lite lätt mot henne. Hon rycker till, antagligen förvånad över hans plötsliga närmande. De är inte vana vid att se honom så vänlig och närgående. Förståeligt, med tanke på att han lyckats förarga båda två genom att putta dem bort från sig varje gång som de försökt närma sig. Han har fortfarande inte berättat åt dem om sitt förflutna, men de verkar mindre benägna att gräva nu då han öppnat upp sig delvis. Dessutom så är de desto mer intresserade av hans relation till Blake, av alla frågor att döma. Om de tror att de är subtila så har de väldigt fel.
- Så, träffat på Blake något idag? frågar Finn nyfiket.
David nickar.
- Han var och hämtade verktyg idag i sedvanlig ordning. Vad jag har förstått så är det till byn, men jag har ingen aning längre.
Han vickar irriterat på foten. Varför kan inte Blake bara säga som det är? Då känner han hur Sam rycker bakom honom, när han tittar mot hennes huvud så ser han att hon begravt det i kudden. Kvävda skratt kan han också höra från henne.
- Du har inte listat ut det ännu? frågar Finn retsamt.
David rycker på axlarna. Vad har han missat för uppenbara signaler?
- Du vet, om du tänker lite. Blake tog dig under sina vingar för att han såg en vilsen hundvalp i dig, som hos alla andra som han hjälpt. Han är trots allt alfahanen i byn, den som tar alla beslut och leder dem under svårare tider. Den de sluter upp kring när allting krisar. Månjagarnas konung.
Det låter logiskt. Blake är både stark och karismatisk, samtidigt som han uppvisar en mer sympatisk sida då det krävs.
David nickar.
- Fortsätt, säger han otåligt.
Finn slänger en snabb blick mot Sam innan han fortsätter, som om han förbereder sig för att berätta de dåliga nyheterna efter att ha levererat de goda..
- Han... hur ska jag säga det här utan att låta som ett rövhål? Det finns ett smärre problem. Han ser dig nog mer som sitt adoptivbarn än något annat. Jag har sett hur du tittar på honom och hur du beter dig så fort som han är i närheten, jag är inte blind. Men jag tror det vore bäst om--
Där avbryter Sam honom.
- Vi vet inte om han har någon trolovad, Finn. Du behöver inte vars så hård. Låt honom drömma.
Finn skakar på huvudet och fångar snabbt upp tråden igen innan den faller i glömska.
- Jag tror det vore bäst om du inte blir för fäst vid honom.
David kan knappt tro det han hör. Han är vuxen och vet mer än väl vad han gör, ingen ska komma och berätta för honom vad han ska göra. Än mindre vad som är bäst för honom.
- Tack för upplysningen, säger han med rösten märkbart skärrad. Men jag tror jag klarar mig utan varningarna.
Finn släpper ut en djup suck, nästan som om han är lättad över att ha fått det undanstökat.
- Nu har jag berättat för dig i alla fall. Det är inte säkert att det är så, men jag skulle inte satsa en förmögenhet på att du har någon chans.
- Vi får se, säger David med spelad likgiltighet.
Inombords faller han i bitar igen. Det var naivt av honom att tro att saker och ting kan bli bättre.

Kapitel 6

Det har tagit lite planerande, men nu är han här i staden utan Sam eller Finn för en dag i lugn och ro. Först hade han tänkt dra med sig Blake också, men han var upptagen, så nu står han här själv i hopp om att hitta något att göra. Biltrafiken är avsevärt mycket mer aktiv en fredag som denna. Skolan har slutat tidigare än vanligt och han hoppas på att kunna ta igen lite skolarbete. Med ett block och penna i sin nyköpta axelväska beger han sig mot ett café en bit ifrån busstationen. Det är Blake som har tipsat honom om stället.
Han kliver in genom dörren som ligger avsides från resten av affärerna, lätt skymd i utkanten av en gränd. När han kommer in möts han av en vagt upplyst trappa som leder ner i byggnadens källare.
- Välkommen till Månskenet! säger baristan glatt och visar upp sitt bredaste leende åt David.
David ler ett konstgjort leende tillbaka och fortsätter längre in för att lägga undan väskan. Han går sedan fram till baristan.
- En mocca, med extra grädde.
Baristan serverar honom genast det han beställt och David går nöjt och sätter sig vid bordet.


Medan han sitter där och smuttar på kaffet så ramlar mitt i allt en tegelsten ner i hans huvud. Han tittar förvånat upp och ser författaren sitta i taket Ninja-style. Irriterat räcker David ut tungan mot honom och går och sätter sig vid ett annat bord.
Plötsligt så är kaffet borta, bara så där. Vad in i glödheta...?!
- Osu!
Och med det försvinner Mats i ett rökmoln, David fortfarande förbannad över att författaren ska förstöra allt.
-Du får helt enkelt avnjuta den när kameran är avstängd.
David tittar förvånat på flickan som plötsligt dykt upp bredvid honom. Precis när han ska protestera så försvínner även hon i ett rökmoln. Må denna dag sluta väl, trots de konstigheter han får utstå.


Med en lätt huvudvärk efter händelserna bestämmer han sig för att jobba kaffelös med skolarbetet. Han tittar sig omkring mellan tankarna. En bit ifrån honom jobbar baristan med att torka ur glas från diskmaskinen som just blivit klar. Framför disken breder kaféets golv ut sig, med borden placerade på ett nästintill slumpmässigt sätt för att skapa en mer hemtam känsla. Stolarna är av den äldre varianten med ett mörkt, grovt trä och rektangulära ben. Pinnstolar verkar inte finnas i den här kaféägarens värld. Borden i sig är av samma mörka, grova trä men med putsad och behandlad yta vilket ger dem ett fint ytskikt, trots åldern. Ovanpå varje bord ligger även en glasskiva så att inget ska torka fast i bordet. Från taket hänger gammaldags takkronor som svagt lyser upp källarvåningen. Det enda som saknas är Blake.
Han smuttar på en ny kaffe mocca som baristan gett honom av medlidande, utan betalning. Ur högtalarna kan han höra ‘I’m Your Man’ spelas, en låt som fortfarande är populär i trakterna. Texten får hans tankar att vandra över till Blake, något som får det att sticka i ögonen. Någon dag så måste han berätta för Blake, men han drar sig för det. Det Finn sade häromkvällen har satt sig djupt hos David och inte har han sovit mycket heller natten till idag.
En tår landar i anteckningsblocket. Varför försöker han ens? Han är ett monster och har ingen plats här. Klart att Blake har ett liv utanför hans. Det hela var nog rätt dumt, ändå. Flytta till Alaska och gå skola för att leta efter sina rötter, som ett dåligt drama med uselt manus trampar han bara samma spår hela tiden. Så kommer han ihåg Laura. Han stänger blocket och ställer sig upp igen; ser inte ut att bli mycket skolarbete idag heller. Inte för att han inte har kommit någonstans på det, det är bara slutspurten kvar. Han fick trots allt skrivet en del igår och behöver inte vara klar förrän på måndag. Sagt och gjort, han gör klart det i helgen. Nu måste han hitta Laura och släppa tankarna på Blake, även om de skrämmer honom från vettet. En sak i sänder, han kan inte fly igen. Han har fått en lapp från henne att möta henne på hennes rum senare idag, kanske hon vet något om hans släkt. Hon verkar i alla fall veta något om honom, även om han är osäker på vad som skulle kunna vara så pass intressant att veta.
När han börjar gå mot utgången ropar baristan till honom.
- Vi ses väl igen? Blake har berättat en del om dig!
David stannar upp och vänder sig om. Har Blake...? Han nickar som svar och går sedan ut i kylan, chockerad över att Blake faktiskt tagit sig tid att nämna honom för bekanta. Solen bländar honom efter att ha spenderat så mycket tid i mörkret.
Sedan beger han sig mot busstationen för att ta sig tillbaka. Han måste hitta Laura.


Försiktigt knackar han på Lauras dörr, rädd för att störa. När ingen öppnar knackar han lite hårdare. En annan tjej öppnar dörren. Hon har ett svart linne på sig med tillhörande svarta byxor.
- Är Laura här?
David känner sig fånig, nästan som att han inkräktar. Även om han har varit ihop med tjejer förut och inte alls är ovan att prata vid dem så är det något med hon här också som för honom att tveka.
Tjejen suckar och öppnar dörren mer.
- Kom in.
David bugar lite lätt och kliver in. På sängen ligger personen som han vill prata med, försiktigt tuggande på en penna med skolböckerna uppslagna. Hon ser ut att vara väldigt inne i det hon läser. David kikar nyfiket över axeln när hon rycker till och stänger boken i en rörelse.
- Skräms inte! säger hon och håller handen över bröstet. Runt halsen hänger ett halsband med en sol i guld. Han har sett det tidigare på ett foto av hans mamma, det enda minne han har från före adoptionen. Kanske det här är rätt person ändå.
Hon tittar upp och ler mot honom.
- Precis den jag ville prata med!
Laura vinkar åt den andra tjejen som genast går ut ur rummet och stänger dörren efter sig. Sedan sätter sig Laura upp och gör en gest åt David att sätta sig.
- Eftersom vi kan varandras namn så kan vi skippa formaliteterna och gå direkt till ämnets kärna.
David nickar, han vill bara få det hela överstökat.
- Jag behöver dig, och du behöver mig. Capische?
David nickar igen, den här gången lite mer osäkert. Vad behöver hon honom till? Det hela börjar kännas aningen obekvämt då hon verkar veta det mesta om honom. Han hade rätt, något står inte rätt till.
Hon kliver upp från sängen och tittar ut genom fönstret.
- Jag jagar en artefakt. Gammal, rysk artefakt som sägs ligga nedgrävd här någonstans. Du råkar inte veta något om den?
David skakar på huvudet, lättad över att det inte var något svårare än så. Han undrar däremot vad det har med honom att göra. Hon slänger en blick över axeln mot honom och suckar.
- Det var värt ett försök, även om det bara var ett skott i mörkret. Jag har frågat varenda en av våra klasskamrater och ingen verkar veta något.
Nu vänder hon sig mot David innan hon fortsätter.
- Och vad var det du ville? Tjänster och gentjänster. Jag kan inte minnas att jag bad dig komma hit idag så du måste också ha något som du vill fråga.
David nyper nervöst tag i sina byxor, blicken flackande. Han kan känna handsvetten genom sitt nervösa grepp. Utanför fönstret sitter en fågel och tittar in från en gren.
- Det här kanske låter lite dumt, och långsökt, men jag undrade om du vet något om min släkt.
Laura höjer på ena ögonbrynet och hans hjärta sjunker som en sten. Han visste väl att det var för långsökt.
Försiktigt reser han sig för att gå.
- Efternamn? frågar hon innan han hinner komma fram till dörren.
- Beckett, svarar han tyst. Men jag tror inte det är mitt riktiga efternamn. Jag är adopterad, så jag har ingen aning om mitt riktiga efternamn. Det enda jag minns är ett halsband, med en sol i guld. Precis som det du har.
- Precis som--
Laura vänder sig om.
- Jag ska kolla upp det men har mycket att göra. Jag hör av mig om jag får veta något mer.
David tackar för sig och lämnar rummet, efter att ha bytt telefonnummer med henne lite snabbt. Det är enklare att kommunicera så än genom papper och penna. Känslan av att trampa samma spår om och om igen har nu börjat ge med sig, kanske han kan komma någonstans i sitt sökande efter svar. Den andra tjejen blänger på honom när hon går in i rummet igen. Han låtsas inte om det och beger sig tillbaka till Finn och Sam.


- Har du sett halsbandet? säger Sam till Finn. Hon är definitivt en av dem.
David stänger dörren tyst efter sig, nyfiken på konversationen, men Sam upptäcker honom.
- Åh, du är redan tillbaka! utbrister hon med ett tillgjort leende.
Sedan tystnar konversationen. Han kan se på Finn att han vill säga något och hur han och Sam utbyter snabba blickar.
- Vi pratade med Blake idag! säger de båda i kör.
Finn nickar till Sam och hon tar till orda.
- Han har en trolovad.
Davids hjärta sjunker som en sten.
- Vem? frågar han fort.
- Laura, skjuter Finn in utan det vanliga retsamma leende. Idag ser han istället ut att bära på ett uns av medlidande.
- Hon är hitskickad av Solvandrarna i ett försök att göra fred.
David sätter ihop ledtrådarna och kommer fram till att solen måste höra till det. Men det måste han först verifiera med Laura.
- Till mig så sade hon att de letar efter en artefakt.
- Det är inte helt omöjligt, svarar Finn. Deras arkeologiska aktiviteter har ökat markant den senaste tiden.
Både David och Sam tittar på Finn. Finns det en hjärna bakom fasaden?
Han harklar sig och fortsätter.
- De letar tydligen specifikt efter ryska artefakter. Alaska var en gång ägt av Ryssland och väl avskiljt, vilket gör det till en utmärkt plats att gömma saker. Och gömda saker är till för att hittas.
- Har Blake något intresse i det hela? frågar David, den här gången med äkta nyfikenhet.
Finn skakar på huvudet.
- Inte vad han har sagt i alla fall.
Davids hjärta sjunker ytterligare. Om det inte är affärer utan endast diplomati som ligger bakom så kommer nog Blake att fullborda det hela. Hans chans ligger hos Laura, om han kan få henne att släppa Blake så--
- Finn! ropar David plötsligt. Du måste hjälpa mig!
Det känns konstigt att be om hjälp, men David är desperat.
- Om du kan charma henne så har jag fortfarande Blake för mig själv!
Planen är lika desperat som Davids känslor, och vid närmare eftertanke nästan löjlig, men han kan inte fly igen. Utan Blake så skulle han inte våga stanna kvar här.
- Nuh-uh, säger Finn och skakar på huvudet. Hon är en Solvandrare. Månjagare och Solvandrare kommer inte riktigt överens.
Nu tittar David oförstående på honom. Var hon inte en fredsgåva?
- Jag trodde det hela var över, säger David och låter hakan sjunka in mot kroppen igen, modet på botten ännu en gång.
- Det rinner längre än så, säger Finn och suckar djupt. Hon ser bra ut, visst, men det hela sträcker sig längre bak än så. Ända sedan Alaska koloniserades har konflikten pågått och på senare tid även trappats upp. Visst, de ger sig inte på oskyldiga varulvar något mer, men minsta lilla brott och huvudet åker. Du har kanske inte funderat varför poliserna ger upp när varulvar nämns?
David skakar på huvudet. Det har inte alls slagit honom.
- Solvandrarnas jobb, och de gör vad fan de vill. Du måste vara försiktig med henne, hon är farlig. Skulle inte förvåna mig om hennes rumskompis också är en Solvandrare. Vi kan inte umgås med våra fiender.
Finn har nog rätt, som vanligt. Men David måste hitta på något. Han måste prata med Blake först, oavsett. Nya frågor kräver nya svar och han måste ställa det hela på sin spets. Blake behöver få veta vad han känner innan han gör något överilat.