Kapitel 7
David svettas ymnigt om händerna när han försiktigt lägger armen om Blake. Fåglarna kvittrar lätt omkring dem, som om de hyllar att de hittat varandra. Runt dem ylar andra varulvar av glädje när deras läppar möter varandra. David böjer huvudet neråt och gnuggar sin nos mot Blakes. Blakes blågröna ögon penetrerar honom ända in till själen och pirret uppstår igen. Han faller framåt en bit och låter sig fångas av Blakes varma famn. Ovanför dem regnar det blomblad.
Sedan vänder sig Blake om och springer sin väg. David försöker jaga efter men det går sakta, som att han springer genom sirap. Träden kring honom byts sakta ut mot ett slagfält. Runt honom viner stora kanonkulor. Han har på sig en hatt med en fjäder och har en sabel i bältet.
- Vad fan gör du?! skriker en röst bredvid honom och drar ner honom. Håll dig i skyttegravarna!
David ser sig omkring. Runtomkring honom har alla varulvar tagit skydd från elden. En kanonkula träffar marken framför honom och spränger upp jord. Det tjuter i hans öron när han gör ett rus genom slagfältet. Skickligt viker han åt sidan för de skott som kommer mot honom. Uppe på en kulle kan han skymta en kvinna, men hon har solen i ryggen så han kan inte urskilja hennes utseende. Han har däremot en aning om vem det kan vara. Framför henne sitter en varulv på knä.
- Blake! skriker David.
Då händer det som inte får hända, ett skott träffar honom i benet och han faller omkull. Han rullar fram tills han träffar en sten som ett bowlingklot. Trots smärtan i benet ställer han sig upp och fortsätter, den här gången med svärdet i högsta hugg då människorna runtomkring dragit sina sablar för att möta honom i närstrid. Med klorna ute slår han vilt omkring sig med vänsterarmen medan sabeln skickligt parerar de inkommande slagen. En efter en faller hans motståndare till marken. Kvinnan på kullen skrattar högt så det ekar över slagfältet.
- Dö, smutsiga varelser! Dö!
David ska just börja bestiga kullen när hon hugger huvudet av varulven. När det rullar förbi honom på kullen ser han att det är Blakes huvud, blodigt och med en livlös blick som han bara sett en gång tidigare; när hans syster föll framför honom, livlös, till marken. Plötsligt står han där igen, hans styvpappa böjd över hans syster. Han försöker skrika, försöker stoppa honom, när mannen slår henne.
- Hora! skriker han mellan slagen. Jag kan inte fatta att jag fått en så lössläppt unge! Vad har vi gjort för fel?
Bredvid honom sitter hans styvmamma, ansiktet begravt i händerna. För varje slag hörs en snyftning från henne. För varje slag så rycker hennes dotter till, för trött för att skrika något mer. Varje piskrapp öppnar upp de gamla såren från förra omgången. Snart finns det inte plats för fler sår.
David känner hur ilskan väller upp inom honom, hur han sakta låter sin varulvsform ta över. Plötsligt är han ovanpå mannen. Det är inte hans pappa, han kan göra vad han vill med honom. Morrande trycker han sina tänder mot hans ansikte och släpper ut ett vrål. Han kan se skräcken i mannens ögon. Så känner han hur någon rycker i honom bakifrån.
- David, nej.
Det är hans syster som förstått vad som pågår.
- Det är våran pappa. Han vill oss bara vårt bästa.
David morrar högt.
- Han är ett monster. Allt han gör mot dig--
David får en hård smäll över munnen så att en tand går av. Ilsket vrålar han och tar ett steg bakåt medan mannen framför honom kryper åt andra hållet, skärpet piskande mot besten framför honom. Nu har David fått nog, han ska få det han förtjänar.
Men när David gör sitt utfall kastar sig hans syster framför honom. Han känner hur hans sylvassa tänder greppar tag om hennes hals. Han försöker stoppa käften från att smälla igen, men det är för sent. Instinktivt stänger den sig och klipper pulsådern på henne.
- Se nu vad du har gjort! skriker pappan hysteriskt. Onda sate! Allt är ditt fel!
Bakom honom kan han höra sin styvmammas sorgefyllda skrik medan hennes dotters kropp faller till golvet. Han kan knappt tro det som har hänt. Tomt stirrar han på sin systers tomma ögon. En stor blodpöl har redan bildat sig runt henne. David vet inte vart han ska ta vägen. Det enda han vet är att han måste härifrån. Han tillägnar sin styvmamma en sista blick.
- Förlåt mig, säger han och kastar sig ut genom fönstret ut i den bittra höstnatten.
David vaknar skräckslaget, kippande efter luft och sjöblöt i svett. Drömmarna har återvänt igen och han vet mycket väl vad det betyder. Han kan känna skepnaden flåsa honom i nacken när kroppen sakta täcks av päls.
- Har du saknat mig? väser den i örat på honom.
Försvinn!
- Du är min, så lätt släpper jag inte mina byten.
David skriker rakt ut. Han vill inte vara med längre, det hela är för mycket. Hans mänskliga skrik blir sakta mörkare när förvandlingen börjar närma sig sitt slut, fortfarande fullkomligt maktlös inför skepnadens våldsamma övertagande. Lyset i rummet tänds just före han kastar sig ut genom fönstret och landar tre våningar nedanför i snön. Han kan höra Sam och Finn ropa men kan inte svara, det är inte han som har kontrollen längre. Skepnaden har ännu en gång ryckt kontrollen från honom och gjort honom maktlös över sin egen kropp.
Månen är täckt av moln och lyser inte upp skogen särskilt väl, inga större problem med tanke på hans mörkerseende. Det tar inte länge innan hans kropp har begett sig långt in i skogen. För varje steg som kroppen tar undrar David vad skepnaden har i åtanke, vad den kommer att hitta på för helvete härnäst. Försiktigt börjar snön att falla omkring honom. Ingen kommer att hitta honom den här gången om hans spår täckts över, kanske slutet har kommit för att stanna.
- Åh, kanske det.
Men då försvinner du också.
Skepnaden flinar brett.
- Självklart.
Davids hjärta hoppar över ett slag. Är det allvarligt? Om lidandet äntligen får ett slut så kommer inte han att klaga i alla fall. Bara han slipper döda mer.
Framför honom börjar träden lätta och släppa igenom snön allt mer. Vinden har tilltagit och piskar nu snön omkring sig. Han tvivlar på att någon kan se hans fotspår något mer och hoppas även att ingen ska se dem, för det är bäst så här; ingen sorg, inget farväl, bara ett tyst försvinnande. Om han bara försvinner utan spår, utan att ha orsakat mer smärta för andra, så är han glad.
Han kan nu se den frysta floden framför sig. Hans kropp saktar ner och går sakta fram till den. Med en fot känner den efter om isen kommer att hålla, ett oroväckande knakande vittnar om att så inte är fallet. Sedan tar den några försiktiga steg ut på isen. Floden är inte särskilt många meter djup, men kylan är nog för att chocka honom så pass svårt att han inte skulle överleva att falla i.
Skepnadens leende dör ut och stirrar istället på honom med sina lysande röda ögon. Han tycker sig se en tvekan i dem, en önskan att ändå fortsätta. David tar tillfället i akt att försöka ta tillbaka kontrollen. Han lyckas och tar ett steg bakåt, då ger isen vika och han faller handlöst genom den.
Vattnet är isande kallt och sätter hela hans kropp i brand. Sakta sjunker han neråt innan han drabbas av panik och försöker simma uppåt.
- Aldrig!
Han tappar kontrollen igen, sjunker handlöst mot en säker död medan lungorna fylls av vatten. Kylan kommer ändå snart att förlama honom, göra honom oförmögen att ta ett enda simtag. Tillika så vet han att vilan väntar på honom nedanför, den vila och ro som han så länge letat efter. Sakta börjar han inse att det här är precis vad han vill, precis det han alltid önskat sig. Och med det ger han upp, med flodens stilla bädd som hans sista viloplats.
Framför honom kan han se sin syster vinka åt honom att komma. Vägen till henne är slingrande lång, solen ovanför skimrande vit. Bländad lägger han handen mot pannan för att skydda ögonen och upptäcker att allt är som vanligt. Ingen skepnad, ingen ångest. Med fjäderlätta steg börjar han vandra efter den blomkantade vägen. Runtomkring honom surrar bin och humlor, fullt upptagna med att samla nektar. Inte ett moln syns så långt som ögat kan nå. Lukten som fyller och kittlar hans sinnen är lukten av en vår i blom; den där nostalgiskt varma brisen som för med sig en lätt doft av nyutslagna blommor och gräs.
Hans syster springer ut i det höga gräset när han närmar sig, han inte långt efter. Skrattande följer han efter henne. Hon sicksackar sig fram i hopp om att förvirra honom men han följer lätt efter. Så enkelt ska hon inte komma undan igen! Det guldlockiga håret som hon uppbär svajar lätt från vinden när hon nästan skuttar fram. I handen har hon en picknickkorg. Vid kullen som nu skymtar väntar hans styvmamma, hennes mor; den som alltid sett efter dem och alltid velat deras bästa. Allt annat känns som en enda stor mardröm som nu är över, han har kommit hem igen.
- Mamma, jag har hämtat hem din dotter igen! ropar han stolt. Allt är som förr igen!
Det stolta leende som hon uppvisar är mer än nog för att David ska känna sig lugn. Allt är glömt och förlåtet. Bredvid henne sitter en ny karl som han aldrig sett förut, vad han vet i alla fall. Hans sista oro, att hans systers svin till pappa, som han vägrat att kalla sin adoptivfar, skulle vara kvar verkar vara en obefogad rädsla. Han verkar ha gett sig av för gott. Kanske mamman äntligen har tagit sitt förnuft till fånga. När han kommer närmre så ser han att det är Blake som sitter där. Blake har följt med honom! Glatt håller han om sin nyfunna kärlek som genast besvarar kramen.
- Är de inte söta? säger hans syster.
Då vänder sig David om för att se så hans adoptivmamma, nej, hans mamma accepterar Blake.
- Ja, säger hon glatt. Nu är vi alla en enda stor familj!
Picknicken blir lång och får David att känna sig stilla till mods. De äter den mat som mamman förberett och pratar om allt som de har upplevt när de har varit ifrån varandra. David berättar om sin tripp till Alaska och hur han gift sig med Blake där. Stolt visar han upp ringen på fingret. Men när han tittar på Blake så ser mannen ut att ha fallit i tankar.
- Vad är det, älskling? frågar David.
Blake skakar på huvudet och ler.
- Ingenting, jag är så glad över att få vara här med din familj. Skål för familjen Beckett!
Han höjer sitt glas och resten följer exemplet. Efter att ha skålat klart packar de ner allt och börjar vandra, Blake och David hand i hand.
- Hur långt är det kvar? frågar Blake efter ett tag.
David tittar frågande på honom.
- Är du redan trött? Njut av vyn istället!
Han visar dramatiskt med armen den vy som brer ut sig framför dem. Mamman skrattar.
- Vi är snart hemma, säger hon lugnande. men lyd Davids råd och njut av det vi har, allt kan försvinna utan förvarning.
Blake nickar lätt men vill inte möta Davids blick när han tittar mot honom. Istället vänder han sig bort. Men David lägger ingen större vikt vid det, han är van vid blakes allvarligare sida. Huvudsaken är att de alla är samlade och ska bo tillsammans i många år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar